Archive

Posts Tagged ‘mediebild’

Det våras för psykisk ohälsa

21 mars 2010 7 kommentarer

Förundras ni över rubriken på detta inlägg? Häng med så ska jag försöka förklara. Psykisk ohälsa är ett brännbart och omdebatterat ämne. Det här är bra tycker jag eftersom det handlar om en utsatt grupp, som behandlas styvmoderligt av både myndigheter och vårdapparaten. Inte minst har den psykiska ohälsan fått uppmärksamhet sedan de svenska sjukskrivningsreglerna ändrades och gruppen långtidssjukskrivna och psykiskt sjuka uppmärksammades. Jag tycker mig märka att psyksjuka  har börjat morra, visa tänderna och bjäbba tillbaka (efter förmåga) – och det glädjer mig storligen.

DN och Insidan har de senaste året lyft ämnet psykiatrin och psykisk ohälsa genom flera bra artikelserier:  Män gråter inte (om deprimerade män), Är du knäpp eller (om stigmat kring psykisk sjukdom och de attityder psykiskt sjuka möter), Arma själar (om krisen i psykvården). Ann Heberlein (som jag skrivit om några gånger) har varit en av dem som på ett modigt och kanske spektakulärt sätt gett ett ansikte åt bipolär sjukdom, genom att ge ut den självutlämnande boken: Jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva. Hon är en av de som inte låter oss glömma bort att psykisk sjukdom är något som faktiskt existerar genom att föreläsa, skriva artiklar, prata i radio och TV om detta. Den kände brittiska skådespelaren, komikern och författtaren Stephen Fry har ju också kommit ut som bipolär för några år sedan. Han är engagerad i arbetet med att stärka bipoläras situation och är bl.a ambassadör för the Bipolar Foundation. SVT sände hans dokumentärfilm Mitt liv som manodepressiv i två delar 2007.

I höst kör UR igång en programserie som handlar om psykisk ohälsa. I anslutning till TV-produktionen har UR:s redaktion öppnat en blogg med namnet Psyk-TV (säga vad man vill om den rubriken – den är nog menad att provocera). Bloggen vänder sig till ”… dig som, med eller utan diagnos, är intresserad av psykisk ohälsa och vill prata med oss om en ny tv-serie i ämnet!”  Så här skriver bloggande  Psykbryt om programserien, och så här tycker Mymlan och Tristessan.

Som ni tidigare läst hos mig, när jag skrev om NPF-Forum 2010, driver Handisam det så kallade attityduppdraget (2010 och 2011) och kampanjen Hjärnkoll under ledning av projektledaren Rickard Bracken. Målet för projektet är att förändra vanliga attityder till personer med psykiska funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa. Under föreläsningen i Uppsala visade Rickard exempel från den brittiska kampanjen kallad Time to change, som startade 2009  och drivs under devisen: ”let’s end mental health discrimination”. Kampanjen fokuserar på att påverka attityderna hos vanligt folk men också hos arbetsgivare. Time to change har flera kända talespersoner. T.ex Stephen Fry, komikern Ruby Wax, skådespelerskan och TV-kändisen Patsy Palmer samt Alastair Campbell, bl.a presschef, talesman och rådgivare åt Tony Blair under hans tid som premiärminister – alla lever de med psykisk sjukdom.

Här är en av de kampanjfilmer som (i samarbete med Comic Relief) sänts på brittisk TV och verkligen visar att folk som är psykiskt sjuka är  helt vanliga människor som lever, bor och arbetar mitt ibland oss. De är någon mamma, pappa, vän, bror, syster, dotter eller son. Få se om Attityduppdraget kan gå i land med något liknande.

Ikväll sänds den första av två delar av en dokumentärfilm som visar vardagen och patienterna på en sluten psykiatrisk avdelning på S:t Görans sjukhus i Stockholm. På avdelningen finns både maniska och deprimerade patienter, några av dem inskrivna enligt LPT – lagen om psykiatrisk tvångsvård. Filmaren Maud Nycander har gjort fler filmer som handlar om psykisk ohälsa. Bl.a Rum för sjuka själar (2006). Den senare kan man se i Kunskapskanalen den 24 mars kl 21.00.

Att psykisk ohälsa som ämne kommit i ropet är ett tillfälle som borde utnyttjas – om man orkar. Vad skönt det skulle vara om vi slapp skämmas över våra defekter, krämpor och stördheter. Det är nog jobbigt att hantera dom, som det är. Tänk att kunna komma till jobbet, konferensen eller festen iklädd en damptantströja eller som Trollhare – en t-shirt med texten: Störd – och stolt. Släpp stördheterna loss – det är vår!

Uppdatering: dokumentären Sluten avdelning har väckt en del reaktioner. Detta inlägg kan läsas hos Pskytriatrins Robin Hood och detta hos Torsten.

Inte högt i tak hos adhdkvinnor.se

14 november 2009 27 kommentarer

plutmunBilden av oss ADHD-kvinnor eller damptanter som grupp, och speciellt mediebilden av oss, är tydligen också ett brännbart ämne. Lina/Antigone uppmärksammade mig precis på att hon nu stängs av från ADHD-kvinnor.se:s forum. Hon hade där skrivit en ärlig presentation av sig själv med personliga tyckanden om det tillrättalagda och ensidiga sätt ADHD-kvinnor generellt börjat framställas på i media. De här åsikterna passar tydligen inte den agenda som ADHD-kvinnor.se har. De känner sig uppenbarligen kritiserade. Detta mail skickade Kajsa Söderstrand, en av de ansvariga för webbplatsen till Lina/Antigone.

”… du får inte skriva som du gör på forumet Det här är vår sida och vi har en bestämt syfte och agenda. Redigera, helst ta bort och skriv om annars gör jag det och stänger av díg. Vi har inte den tonen  på vår sida inte mot nån.

du får kritisera oss hur mycket du vill på din blogg men inte här på det sättet. Har jag inte hört av dig inom 24 timmar så raderar jag både dig och ditt konto”.

Har läst vad Lina/Antigone skrivit och tycker inget av det är hårresande eller ”olämpligt” (eller enligt webbplatsens språk: stötande eller nonsens) – om än dyster läsning. Jag har också försökt hitta något om vilken målsättning och agenda ADHD-kvinnor.se har på deras webbplats ”för slarvmajor”. Hittar faktiskt bara följande formulering: ”Målet är att skapa debatt och en plattform att föra debatten på som är oberoende.” Det här låter ju jättebra och debatt borde ju betyda att ordet är fritt, eller?

Så här skriver Lina angående avstängningen på sin blogg: ”ADHDkvinnor.se gör precis som det som ADHD personer möter och kämpar emot dagligen – de knuffar ut den som inte passar in- ….dvs ”sånna” som jag….”

ADHD-kvinnor.se startades och drivs av Kajsa Söderstrand och Marianne Berglund. (Kajsa och Marianne kunde man nyligen se på TV, i Fråga doktorn, som jag nyligen skrev ett inlägg om.) I samband med starten skrev de ett debattinlägg i Svenska dagbladet, där de formulerar sig så här om att starten av webbplatsen: de vill väcka uppmärksamhet och ställa krav. Återfinner tyvärr inte den berömvärda kravlista i sju punkter (på ADHD-kvinnor.se), som Kajsa och Marianne  lämnar i debattinlägget och som absolut skulle underlätta livet för oss med ADHD.

Nu vill jag återkomma till det jag började prata om i detta inlägg, nämligen bilden av oss. Lina/Antigone är vrång över den tillrättalagda och vinklade bilden av de gulliga tankspridda slarvmajorna. Hon är arg över att ingen pratar om vilka sorgliga konsekvenser ADHD hos mammor kan ha och som hon själv upplever att den egna ADHD:n fört med sig för hennes barn.

Jag förstår fullständigt. Det är nödvändigt att prata öppet om det och ge en bred och diffrentierad bild. Vi ADHD-kvinnor delar det neuropsykiatriska funktionshindret och symptomen som gör det svårt för oss att vara och funka som andra. Men, och detta tycker jag är viktigt, det ser också olika ut i olika familjer. Detta har jag tjatat om många gånger. ADHD:n ger inte samma hemska konsekvenser för alla även om riskerna för missbruk, samsjuklighet, ekonomiskt obestånd, arbetslöshet, förtidspension och utanförskap är stora. Det är därför det är så viktigt att vård och strategier för behandling och hjälp finns och blir jämlik i alla landsting och kommuner.

Att vi pratar om vad ADHD är och de personliga konsekvenserna (eller nyttan) av den är absolut nödvändigt. Det gör jag här, även om jag inte är redo att kliva ur garderoben än. Riskerna med att ge en bild av oss som väldigt duktiga och kapabla, motverkar sitt eget syfte. Då lär vi inte få hjälp alls. Vi kämpar och det krävs en himla massa energi och strategier bakom att framstå som duktig och normal. En sak måste jag understryka som slutkläm: jag känner mig inte attraherad av att ingå i ett kollektiv där jag tvingas gå med på att beskrivas på ett speciellt vis, för att få vara med.

(Uppdaterat 23 november:) Läs vad andra på ADHD-kvinnor.se och Fröken F skriver om i detta ämne.

”Fråga doktorn” pratade suddigt om ADHD

09 november 2009 11 kommentarer

tv-illIkväll kunde den som gillar att titta på SVT-programmet Fråga doktorn lära sig mer om ADHD. Eller kunde man förresten? Nä inte mycket, tyvärr.

Inslaget om ADHD började med att en reporter går ut på stan och undrar om folk vet vad ADHD är. En del försöker vara duktiga och vara politiskt korrekta genom att ”säga” rätt och ofarliga saker. Andra ger den definition som bruklig är: stökiga pojkar i skolan som inte kan sitta still och som förstör. En person svarar och säger (till reporterns stora förvåning) att han själv har ADHD. Hur é dé då, frågar reportern. Ja, vad för svar får på en oförberedd fråga från en person som har problem med uppmärksamhet, impulsivitet och hyperaktivitet. Man svarar helt enkelt helt ostrukturerat och lite olika saker man kommer på i farten utan att tänka efter innan, men framför allt i stil med att det varit ett helvete. ”Hoppas barn som växer upp nu och har ADHD, har det bättre.”

Efter detta tar intervjun och presentationen av ADHD-kvinnorna Kajsa Söderstrand och Marianne Berglund vid, som berättar om hur de tycker att det är att ha ADHD. Jag får veta att Kajsa och Marianne ansetts vara glömska slarvmajor, svarta får och inte passat in. Ett par exempel från vardagen läggs fram som bevis för detta: stökiga köksskåp, ourplockade diskmaskiner, svårt att anpassa sig på jobbet osv. De nämner också i förbifarten (ialla fall uppfattar jag som känner till den) den utmärkta artikelserien i Svenska Daglbadet om vuxna med ADHD, som till slut fick dem att förstå. Programmet ebbar ut och jag är inte mycket klokare.

Jag undrar nu: var tusan tog all fakta vägen? Eller hänvisningen till fakta för den som vill veta mer? Inte ens vad ADHD står för blev ju korrekt. Man kan ju inte förvänta sig att intervjupersonerna ska stå för hela faktabiten, speciellt inte med ADHD i bagaget. De behöver stöd och struktur. Dåligt SVT. Jag är besviken. Och det är inte ert fel Kajsa och Marianne, det vill jag säga. Fråga doktorn-redaktionen borde ansträngt sig lite mer. Det hela blev väldigt suddigt.

Vill du läsa mer om Kajsa och Marianne, så driver de både hemsida och bloggar. Här hittar du artikelserien om kvinnor med ADHD, dvs om oss damptanter.

Läs också vad Bejbi/Lina tyckte om programmet.

%d bloggare gillar detta: