Arkiv

Posts Tagged ‘metylfendiat’

Rapport om medicinläget

28 juni 2010 8 kommentarer

Då var det dags att uppdatera er om medicinläget. Jodå, jag håller sedan några månader fast vid kombinationen Strattera (på morgonen) och Equasym (snabbvarianten två gånger om dagen). Har fortfarande kvar Equasym-tabletter – de som inte längre säljs i Sverige. När de tar slut ska jag börja ta Metamina istället, även de av snabbvarianten som går ur efter ett par timmar. Det här betyder att jag får sätta på påminnelselarm två gånger under dagen för att minnas att ta medicinen. Det funkar ganska bra.

Får livet att funka hyfsat med hjälp av ADHD-medicinerna och hjälpmedlet Memo-comai i mobilen. Men jag tycker inte att jag upplever riktigt samma goda effekt som jag fick i början av medicineringen. Det svajar under dagen humörsmässigt. Är ganska stingslig vid hemkomst från arbetet – den tid då man ska måna om familjen, fråga hur folk haft det under dagen, läsa läxor, småprata osv. Jag klarar inte det utan måste stänga av och varva ner genom att sitta framför datorn ett tag. Annars fräser jag värre än värst.

Läste just ett intressant blogginlägg hos Lotta Abrahamsson, som själv har ADHD och aspergers syndrom och föreläser och handleder andra kring hur man kan stödja elever med dessa diagnoser. Lotta beskriver där hur hennes resa med olika mediciner sett ut. Hon konstaterar att det är viktigt att ha en doktor som faktiskt förstår sig på och har erfarenhet av både diagnos och mediciner. Och jag utläser också att det gäller att ha tålamod innan man hittar rätt. Det tar nämligen tid att både hitta rätt kombination av medcinin och att ställa in den. Lotta skriver också om det hon kallar reboundeffekt från medicinen. Inlägget hittar du här. Och mina (många) inlägg och trassliga erfarenheter av ADHD-mediciner hittar du här.

Annonser

Två veckor med Strattera

04 januari 2010 35 kommentarer

Tänkte att jag skulle avrapportera lite om mitt medicinläge. Ni som följt med ett tag vet att jag tyvärr fick tråkiga biverkningar av ADHD-medicineringen med centralstimulantia/metylfendiat (klicka på ADHD-medicin under ”Mina ämnen” och läs mer). Sista försöket gjorde jag i oktober och fick sluta efter bara någon vecka, trots att jag tog en barndos. Ungefär en på 100 brukar få högt blodtryck, ökad hjärtfrekvens, hjärtklappning, och ändringar i hjärtrytmen av metylfendiatpreparat och jag är en av dem. Centralstimulantia funkade annars oerhört bra på min ADHD. Jag blev befriad från mycket av det som inte går att styra över när man har ADHD, vilket gjorde att jag fullständigt deppade ihop när doktorn sa åt mig att omedelbart sluta äta medicinen. Sedan dess har jag deppat och får inte livet att fungera på ett bra sätt. Ja, alltså vardagen fungerar. Jag tvättar, lagar mat osv, som andra vuxna gör. Jag gör sakerna, men är inte riktigt där. Har samtidigt fullt upp med mig själv och min inre röra.

Metylfendiat (Concerta, Equsym eller Ritalin) rekommenderas ju som förstahandpreparat vid ADHD av Läkemedelsverket, eftersom det är dokumenterat effektivt. Det icke-narkotikaklassade preparatet atomoxetin (Strattera) är andrahandsvalet när man behandlar ADHD. Det är en medicin som tidigare användes för att behandla depressioner och har i studier inte kunnat tillskrivas lika goda resultat när det gäller att påverka ADHD-symptomen.

Därför testar jag sedan två veckor tillbaka Strattera, där jag precis som man gör med centralstimulantia nämligen ökar tablettdosen varje vecka för att titrera upp till lagom stor dos. Strattera sägs påverka noradrenalinet, till skillnad från metylfendiat som  höjer koncentrationen av både dopamin och noradrenalin i synapsöverföringen i centrala nervsystemet. Tanken är att denna tidigare depressionsmedicin ska skärpa förmågan att vara uppmärksam på en sak i taget och även minska hyperaktiviteten genom att höja vakenhetsgraden i hjärnan.

Mina egna reflektioner efter två veckor är att jag inte märker någon som helst effekt på mina ADHD-symptom: uppmärksamhetsproblemen, hyperaktiviteten, impulsiviteten och inte minst humörssvängningarna. Jag känner mig precis som tidigare. Nåt gör medicinen med vakenhetsgraden, för jag sover sämre. Vaknar flera gånger på natten och har svårt att somna om. Och jajamänsan, det är en biverkning liksom att jag upplever att pulsen plötsligt ökar, aptiten har minskat och magen blivit trög. Jag har också upplevt klassiska värmevallningar. Nu ska det bli spännande att se vad nästa blodtrycksmätning säger. Jag har på känn att trycket har ökat det med.

Vet att det kan ta tid att komma upp i rätt dos och verkligen märka skillnad med en medicin som inte är så snabbverkande som metylfendiat. Det är därför många ger upp och lägger av i förtid, dvs innan effekten av atomoxetin hunnit slå till. Otillräcklig effekt är faktiskt den vanligaste orsaken till att ADHD-patienter slutar ta Strattera. Ungefär 25 procent brukar avsluta behandlingen med atomoxetin av det skälet. Med metylfendiat märker man ju på första tabletten att det har effekt på den 8-filiga motorvägen i huvudet som försvinner, att impulsiviteten minskar markant, tålamodet ökar och ilskan försvinner all världens väg. Problemet för mig är att mer dopamin är precis det jag behöver för att bli normaltrevlig och social, istället för en pms-häxa, och det kan ju Strattera tyvärr inte göra något åt.

Tja, vad gör man…..

(Så här funkar Strattera.)

I livet utan medicin

14 september 2009 9 kommentarer

hostlovJa, vad ska man säga? Livet lunkar vidare, utan ADHD-medicin. Tillbaka till ruta ett – men ändå inte. Sammanfattningsvis kan jag i alla fall säga att det tog drygt en vecka efter att jag tog sista Concerta-tabletten, innan blodtrycket började bete sig mer normalt (men fortfarande högt). Tråkig och farlig biverkning av en medicin. Hjärtat har också rusat helt oväntat – med tryck i bröstet – vilket jag uppfattar som en utsättningsfenomen. Läskigt och ledde till ytterligare ett sjukhusbesök. Har försökt läsa på på internet, men hittar inget att läsa om hur folk brukar reagera när man tar bort centralstimulerande läkemedel som innehåller just metylfendiathydroklorid.

Som befarat har mitt usla tålamod och dåliga humör återkommit. Ingen bra kombination. Liksom en låg stresströskel (fast inte riktigt lika illa som det var i våras, för nu är jag ganska så utvilad). Sedan verkar det som om finmotoriken flytt sin kos. Så kanske det var innan med – minns inte riktigt. Tappar och spiller, så det står härliga till. Är också tröttare, som sig bör kanske, nu när hösten är här och man ska upp i ottan för att komma iväg till skola och jobb. Men konstigt nog är jag vid gott mod, än så länge. Tror att mina avslappningsövningar lagt grunden för detta. Vi får se var detta tar vägen.

Läs gärna vad andra skriver, t.ex Mamman om att sluta äta ADHD-medicin pga biverkningar eller hur det gick för Caroline som började äta Concerta år 2007. Trollhare alias Immanuel Brändemo berättar också om sina erfarenheter av Concerta liksom Judith.

Avbryter medicineringen

04 september 2009 4 kommentarer

trycktagningHär sitter jag och kan inte annat vara än dyster. Jag som trodde att detta gick ganska bra och kände mig på G äntligen. Har idag fått sträng tillsägelse att omedelbums sluta med med den ADHD-medicin (innehållande metylfendiat) jag äter sedan ett par veckor tillbaka. Hade ett skyhögt blodtryck, när mottagningssköterskan som ska hålla koll på hur metylfendiatmedicinen påverkar mig, kollade i förmiddags. Blev skickad till akuten direkt. Där har tagits puls, EKG (som var O.K) och trycket sjönk visserligen vid vila, även om undertrycket låg lite för högt. Detta ska nu följas upp, sägs det. Är det medicinen som ligger bakom, tro? Den kan ju ha sådana effekter. En av 100 brukar få det som biverkning.

Så jag känner mig minst sagt omruskad. Hade inte detta på känn. Visst har jag haft lite ont i huvudet senaste tiden, men har kopplat detta till alla väderomslag nu när hösten gör sig påmind. Jag har nämligen en mycket väderkänslig knopp. Det som gör mig bedrövad är också att det dessutom dröjer ett tag till att jag kan få träffa min doktor på Psykiatrimottagningen. Där är det fullspikat i tidsbokningen tyvärr. För då blir det till att ta ställning till vad som är plan B eller om jag kan återuppta metylfendiatmedicineringen tillsammans med blodtrycksmedicin. Vet att det finns de som gör det. Känner du någon som gör det: berätta gärna. 

Ska nu förbereda familjen på att häxan surtant strax kommer att uppenbara sig igen.Vi som trodde vi skulle slippa fräsandet och väsandet. Vill helst inte tänka på det och inte heller på röran i huvudet, som garanterat kommer att komma tillbaka. Jag bävar och säger som Tage Erlander: huka er i bänkarna – för nu laddar hon om.

Går in för landning

28 augusti 2009 2 kommentarer

flygplaniluftNågonting har hänt. Det känns som om jag går in för landning. ADHD-medicinen, med metylfendiat i mycket låg dos, verkar fungera. Lugnet börjar lägra sig i mig och jag funkar bättre på alla plan. Har bytt från den snabbverkande piller till långtidspreparat som håller i tolv timmar. Slipper svängningarna som den förra gav: upp som en sol och ned som en pannkaka två gånger om dagen. Dessutom var det stressigt att komma ihåg att ta lunchdosen lagom antal timmar efter dos ett på morgonen. En sak mindre att planera och hålla reda på. Skönt.

Förstår att det finns de som lägger av i förtid med metylfendiattabletterna pga biverkningar och uteblivet resultat. Tålamodet tryter när man väntat länge på att hitta en lösning på alla sina problem. Rådet jag fått från doktorshåll är att man ska räkna med att det tar tid: att hitta rätt dos och rätt preparat. Andra runt omkring märker oftast av medicinens effekter snabbare än man själv gör.

Sedan handlar det ju också om att lära känna sig själv och vad man inte ska utsätta sig för i onödan, för att få en vettig vardag och ett roligare liv. Undviker allt mer situationer som stressar. Och en annan viktig sak: att dosera orken. Inte köra på i 180 knyck, utan ta bort en del saker från”måste-listan”. Medicinen gör det lättare att jobba med sig själv – att bli mer mottaglig för KBT. Har mycket hjälp av de avslappningsövningar jag lärt mig att ta till när jag känner mig stressad och när hjärnan får för mycket stimulans, för många ”intryck” som ska processas: ljud, bilder, människor, prat, tyck och tänk osv. Stänger av en stund, går ner i varv  och hämtar kraft. Här hjälper medicinen också till.

Självklart har jag en fördel som andra inte har: jag är inte ensamstående med barn, utan har en man som jag kan luta mig emot. Jag kan säga: hjälp, hur ska jag prioritera nu? Kan du göra det som jag tycker är knepigt och inte pallar? Det är fortfarande svårt för mig att inte vara duktig och att faktiskt be om hjälp. Är van att klara mig själv. Har också tyckt att det varit enklare på många sätt att vara själv, bestämma själv. Ha min ordning hemma, som gör mig trygg. Men den strategin funkar ju inte jämt. Folk omkring oss, vänner, bekanta, arbetskamrater: deras känslor, attityder, önskemål, ska ju också hanteras på ett eller annat sätt. Det är ju detta som kallas livet.

Fick nyligen tipset om en artikel kallad: Öppen om sin diagnos i Lärarnas tidning och handlar om läraren Inger Carlstedt som berättar om sin ADHD och Asbergerdiagnos. Artikeln publicerades den 20/8 i år och är sökbar på: www.lararnastidning.net.

Stegar vidare

09 augusti 2009 6 kommentarer

poangIdag ska jag göra något som känns både lite läskigt och spännande på samma gång. Jag ska träffa någon annan som har ett neuropsykiatriskt funktionshinder. En kvinna jag kommit i kontakt med här via bloggen. Sitter just nu och funderar över vad jag/vi vill ha ut av det. Utbyte av erfarenheter är så klart en viktig sak, att ge varann någon form av stöd och hjälp med att analysera vår npf-verklighet. Hur funkar jag egentligen, hur gör jag och hur gör hon?  Man blir mindre ensam med sina funderingar.

Min egen verklighet så här långt är att jag kommit än mer underfund med att metylfendiatmedicinen långt ifrån löser alla de problem eller symptom som min ADHD för med sig. Men den ger möjligheter. Kämpar fortfarande med KBT och avslappningsövningar för att minska t.ex risken för att tappa tålamod och fokus eller snurra igång bli hyperaktiv – något som kommit att bli ett naturligt beteende för mig. Nu när medicinen gett mig mer ork, mindre humörssvängningar och ett rakare tänk med färre tankespår samtidigt, blir det lättare att problemformulera och hitta lösningar på hur jag kan ändra på saker och ting. Samtidigt finns där en sorg, som jag också får kämpa med. Och den är jag inte ensam om.

Min älskade man befinner sig också i en process. Han förstår först nu att han faktiskt levt med en funktionshindrad kvinna i många år. Det är svårt även för anhöriga att tänka om. Och framför allt att ändra också sina beteenden. För oss som par är det så att vi sakta men säkert, ovetande om min ADHD, ändrat vårt gemensamma beteende för att det allt mer ska passa mig: den svaga länken. Den med låg stresströskel och i vissa lägen beroende av minutiös planering och ordning för att bli trygg och glad. Till sist blev det för jobbigt för oss båda. Det var då jag sökte hjälp.

Mannen har svårt att vänja sig vid att nu leva med en fru som inte längre är så arg (eftersom medicinen hjälper mig eller snare dopaminnivåerna). Förväntningarna att få t.ex ilskereaktioner finns kvar. Han har också blivit uttröttad – precis som jag. Men vi pratar mycket och vår psykolog ger oss många bra förslag på hur vi kan hantera olika situationer. Psykologen är också bra på att översätta hur jag fungerar. Vad som händer i mig och varför det kan verka vara på ett sätt, men egentligen är på ett annat. Det som faktiskt saknas är att sambos till oss med npf, delar med sig av sina erfarenheter kring hur det är att leva med oss. Så är du skrivkunnig sambo: skriv en bok eller börja blogga!

Har tappat fart när det gäller mitt eget bloggande. Vet inte om det är motivationen det är fel på egentligen. Behovet finns hos mig – den är terapeutisk. Men frågan är: behövs jag här? Finns många andra som är utmärkta på att formulera intressanta saker om ADHD, ADD, Aspergers, DAMP osv. Vet att ni läser, men många av er lämnar inga kommentarer. Och de är betydelsefulla, ska ni veta.

Funderingar kring ADHD-medicin

05 juli 2009 32 kommentarer

neuronTänkte försöka närma mig ämnesområdet ADHD-medicinering – ett mycket brännbart ämne. Debattvågorna brukar gå höga. Folk verkar antingen vara för eller väldigt mycket emot. Vissa har t.o.m vigt sina liv till att propagera emot medicinering, framför allt när det gäller barn med ADHD. En del ifrågasätter också diagnosen ADHD.

Själv är jag nybörjare på området och kan bara tala utifrån egna erfarenheter som högfungerande ADHD-person. Kan inget om kemi och molekyler. Till en viss del kan jag förstå den oro som föräldrar har inför att ge ett amfetaminliknande preparat till sitt barn, om än i mycket låg dos.  Man kan fundera över hur det påverkar barnets utveckling och personlighet. (Men visst påverkar även att vara obehandlad ens utveckling.) Samma funderingar har jag när det gäller p-piller och unga tjejer som är i en utvecklingsfas – inte riktigt färdiga. De påverkade mitt humör och sätt att vara väldeliga i sena tonåren. Jag la av ganska omgående.

Nu till mig och mina erfarenheter av ADHD-medicin. Under senvåren förstod jag att jag, som fick min diagnos för cirka tio månader sedan, att jag helt enkelt inte kan fungera utan någon form av medicinskt stöd. Gröt i huvudet, ingen röd tråd alls, fruktansvärt lättstressad och glömsk, trött, spänd, frustrerad, ångestfylld. Jag hade hamnat i en återvändsgränd. Fungerade inte hemma eller på jobbet. Har försökt med KBT och avslappningsövningar.

Min doktor har från första stund föreslagit metylfendiatmediciner som t.ex Concerta, Ritalin m.fl. Men jag har förhållit mig avvaktande, velat ta reda på mer om min funktionsstörning och behandlingsmöjligheter. Som de flesta andra vill jag inte ta medicin i onödan, dvs om jag absolut inte behöver. Biverkningslistan för metylfendiatpreparat är lång och ingen rolig läsning. Samma är det vad gäller andrahandspreparatet Strattera. Inga långtidsstudier finns att tillgå – men man har sett att speciellt metylfendiat har effekt och också ger oss drägligare liv. (Strattera ger sämre resultat på vuxna med ADHD.)

I första hand bestämde jag mig för att prova KBT, ändra livsföring och minimera alla måsten (t.ex har jag skaffat städhjälp), börjat med yoga, testat Omega 3-tabletter, dra ner på kaffe och socker osv. Men jag har sprungit på alldeles för fort i livet och nu blev det faktiskt tvärstopp.

Nu tar jag ADHD-medicin. Jag har accepterat att det måste bli så. Det blev något av en waov-känsla redan efter första tabletten. Plötsligt började signalsubstanserna i hjärnan flöda på ett mer normalt sätt. Jag blev mer skärpt, hade ork att lyssna utan en massa plottriga tankar som störde och tog mig med någon annanstans, kunde själv hålla en röd tråd i det egna pratet, blev märkbart gladare och positivare (jag som annars lätt blir grinig, är kritisk och ofta har negativa förväntningar – faktiskt en del av ADHD-problematiken pga av låga dopaminnivåer). Baksidan just nu är att jag blir lite uppvarvad och babblig som tusan.

Har fått byta sort på vägen eftersom jag fick biverkningar av den första i form av högt blodtryck, hjärtklappning, blev för pigg för sova ordentligt och därför dödstrött. Nu testar jag en ny mer snabbverkande sort och lägre dos, som antagligen kommer att höjas successivt (hjärnan måste vänja sig) tills önskad effekt uppnås: ett inre lugn, en jämnare aktivitetsnivå, större fokus, få lättare att sortera alla intryck, dämpa impulsiviteten osv. För att få en effekt som håller hela dagen, måste jag förutom morgontablett också ta en vid lunch.  Vi får se hur det går.

För dig som inte vet vad som ligger bakom biologiska störningar som ADHD och hur medicinen påverkar hjärnan, har jag lagt in en länk till ett läkemedelsbolag som förklarar detta med dopaminet och noradrenalinet . (Klicka på filmlänken på sidan.) Säkert kan detta irritera någon. Du kan också läsa mer hos Nyfiken Vital. Annars blir det här inlägget hur långt som helst. Dessutom får du en länk till en sida, där Ulph Wahlbom översatt den amerikanske ADHD-coachen Bob Seays berättelse om när han till slut insåg att medicin också var något för honom. Jag känner igen mig.

%d bloggare gillar detta: