Archive

Posts Tagged ‘neuropsykiatrisk funktionsstörning’

Att leva med både och

Läs gärna Trollhares inlägg: Hur är det att ha både Asperger och ADHD? http://trollhare.com/2013/06/09/hur-ar-det-att-ha-bade-asperger-och-adhd/

Även om jag aldrig gått vidare med att undersöka saken – behövdes inte, jag och psykologen upplevde att ”så är det bara”. Och faktum är att det är därför jag faktiskt tillhör den högfungerande sorten. Utan Asperger, som hjälper mig att se (eller ”snöa in på”) detaljer som bildar strukturer/mönster, skapar behov av att sortera och ordna i mitt inre och yttre kaos – utan det skulle mitt liv nog blivit så mycket mer hopplöst. Nu är det inte så……

En till som är både och är Lotta Abrahamsson: http://lotta-abrahamsson.blogspot.se/

Saknar Witchbitch

27 juli 2010 6 kommentarer

Sorgligt men sant: nu har ytterligare en av mina bloggfavoriter Witchbitch, alias Birgitta Alvenskogen, dragit ner persiennen och lagt ned sin blogg. Jag sörjer verkligen detta och kommer att sakna henne otroligt mycket här i bloggosfären. Hon har berört mig. (Saknar också Frk F som dragit sig tillbaka som bloggare men låter sin blogg ligga kvar, för att den som vill ska kunna tillägna sig hennes finfina inlägg och tips. Tack hörrni. Ni har lärt mig så mycket och nu känns det faktiskt lite ensamt, tomt och tyst. En annan damptant: tant Rasch, finns fortfarande kvar, men skriver allt mindre om damperierna. Om varför berättar hon här.)

När jag började blogga under 2008, blev Birgittas blogg snabbt en av mina favoriter. Birgitta har precis som jag ADHD – något som förenat våra tankegångar om allt från hur vi haft svårt att passa in i olika sammanhang och gör saker lite annorlunda till ilska över okunskapen och synen på vårt neuropsykiatriska funktionshinder. Vi har känt samma ilska och frustration över vår dinga värld och sakernas tillstånd.

Jag uppfattar Birgitta som en bestämd dam med fötterna på jorden som ingjuter respekt hos läsarna (av somliga kallad ladyn) för både sina ståndpunkter och sätt att uttrycka dem. Hon brukar ibland kalla sig för motvallskärring. (Ni vet väl att kärring kommer av käring – någon man gillar.) För hon är klok och framför allt livserfaren, vår Birgitta – det märks och hon har förmåga att ge hals. Hon har varit med om ett och annat jag inte varit och hon har synat sig själv i sömmarna en hel del och vågat se den inte alltid så fagra verkligheten i ansiktet.

På Witchbitch har hon tyckt till kring fler brännbara ämnen än det som bara rör vår npf-diagnos. T.ex alkohol, sex, jämställdhet, myndigheter, makt, rättvisa, tabloider, relationer, psykiatri m.m. Pang på rödbetan: så här tycker jag – take it or leave it. Birgitta har bemött de som i sina kommentarer tyckt annorlunda på ett respekfullt sätt, tycker jag – även när kommentarsskrivaren skrivit krångligt, långt och bakvänt och det inte helt lätt att förstå vad vederbörande egentligen far efter. Och hon har också haft modet att be de hårdhudade, obstinata och olyhörda dra ditt pepparn växer, när de förtjänat det. Det är faktiskt inte alla som har det modet.

Ibland behöver man ta en time-out. Livet levs ju inte bara här på nätet, utan saker händer i verkligheten. Ibland är de omvälvande och tröttande. Och har man som jag toppat med ämnet ADHD, kanske man tröttnar till slut. En del av skrivandet vi gör kring diagnosens alla sidor sker ju i en process där man försöker hitta sig själv. Tidvis arbetsamt, men efter ett tag en del av den pågående vardagen. Jag hoppas att Birgitta kommer tillbaka i en eller annan form här på nätet. Och hoppas självklart att hon tittar in här hos mig med en eller annan kommentar. Må gott Birgitta!

Med sinnen känsliga för allt

26 maj 2010 6 kommentarer

Är inne i en dålig period. Försöker göra detta jag gjort så bra under många år: bygga barriärer, hinder, slå lock för öronen och promenera vidare. Faktum är att förmågan att stänga ute allt som vill in, är en form av överlevnadsförmåga för en person med neuropsykiatriska funktionshinder som ADHD, aspergers m.fl. Och vi har alla hittat på olika sätt (vanligast är alkohol, droger, olika typer av livsåskådningar, sekter osv).

Som barn var jag fruktansvärt känslig för många saker (och jag pratar inte om allergi nu). Musik, tonarter, färger, nyanser, känslor, beröring, rörelser, skådespel, dans, pantomin osv. För att inte nämna allt som händer genom det sociala spelet, språket och mellan raderna. Jag saknar verkligen den starka känsla jag kunde ha för olika saker som barn och tonåring. Frenesi, patos, platonisk förälskelse, förtrollning i stunden. Det kan vara härligt att upplösas i musik, balett, ord och känslor, men det är väldigt krävande att processa allt det som ni andra inte uppfattar – utan era hjärnor bestämmer er för att ignorera (för att de inte ”tillför” något). Man blir utmattad och tvungen att hitta vägar att stänga av. För kanalerna in är så många känselspröten alltid på helspänn. Alltid för mycket – aldrig för lite. Dessutom innebar min speciella känslighet ofta att jag drabbades av någon sorts ångest eller skuldkänslor. Ville väga allt som jag tog emot på olika våglängder på guldvåg och hade otroligt dåligt självförtroende – fast det märktes faktiskt inte.

Nu, trots att min mottagarfrekvens är uppkopplad, är den mera avtrubbad. Den är både på och av. Jag har som vuxen försökt lära mig att stänga av de spontana impulserna – man gör inte som man känner för att göra. Att handla och dras med i känslorna är härligt, men fungerar bara för stunden. Jag måste försöka stänga av för att orka – för även om jag äter ADHD-medicin kan den inte skydda mig mot allt (på gott och ont). Fast ibland saknar jag den fullfjädrade frihet ADHD:ns impulsivitet och stora kreativitet ger. Men inte de trista konsekvenserna.

Som barn gillade jag Barbro Hörbergs texter. Därför bjuder jag er på: Ögon känsliga för grönt. Speciellt tillägnad Lina, Birgitta och Carola.

Genrep passerar en milstolpe

29 december 2009 Lämna en kommentar

Märkte precis att min blogg nu passerat 10 000 besök. Waow. Tack alla ni som tittat in sedan jag gjorde debut i bloggosfären och framför allt ni som fortsatt komma tillbaka. Era kommentarer är viktiga. Man lär sig något varje gång, även om jag inte alltid håller med om det som tycks.

Idag läste jag en kommentar från bloggande Farsanmittilivet hos Victoria (alias Tankarilösvikt). Han tyckte att både Victoria och jag borde bli Attitydambassadörer. Dvs personer som informerar om bl.a ADHD och andra neuropsykiatriska diagnoser för att motverka de fördomar och kunskapsluckor som finns om t.ex psykiska funktionsnedsättningar. Tack för komplimangen, farsan!

För Victoria kan det bli verklighet. Hon ska åka till Göteborg i januari för att genomgå jobbintervjuer. Passerar hon nålsögat kan ambassadörs-jobbet vara hennes. Lycka till Victoria! Du är en person som på ett intressant och tankeväckande sätt verkligen kan berätta om hur det är att ha ADHD. Och det behövs. Själv håller jag mig till bloggen, så länge.

Diagnossnack – nu igen

11 november 2009 25 kommentarer

klossar-loveJa, då var det dags igen. Dags för diagnossnack. Det är många som blir provocerade av det här med bokstavsdiagnoser (eller neuropsykiatriska funktionsstörningar som det egentligen heter med ett samlingsnamn). Var inne hos farsanmittilivet och läste för en stund sedan och där är det någon som  blivit väldigt provocerad av farsans beskrivningar av de tillkortakommanden han upplever i vardagen – antagligen kopplade till en ADHD-diagnos. (Sonen är ett bokstavsbarn och tanken gror hos pappan om att han kanske också är ett bokstavsbarn – eller ”dampgubbe” kanske man skulle kunna säga, med ett snällt tonfall alltså).

Farsan har bland annat skrivit om att tappa bort sig i tid och rum. Av bloggskribenten TruthAndFiction (också P4 krönikör på Radio Kristianstad) har han uppmanats att ta och skärpa till sig. Så här skriver hon på sin blogg, om  farsanmittilivet: ”Det som upprört mig mest den sista tiden är ett inlägg där han missar sin dotters musikuppvisning, och skyller detta på sin oförmåga att passa tider, sin allmänna rörighet och sina begränsade förutsättningar. Frun blev arg, men jag undrar om inte jag blev argare….”

TruthAndFiction ömmar för våra barn och skriver också att hon erkänner ADHD som ett tillstånd, men ett tillstånd som kan hanteras genom planering, struktur och en stor jävla dos eget ansvar. Det här är stor humor, tycker jag. Ni som har ADHD fattar vad jag menar. Det här med att ADHD skulle vara ett tillstånd fattar jag inte. Det verkar inte som TruthAndFiction vet att ADHD fastställts som diagnos av WHO och Socialstyrelsen, som också klassat det som ett funktionshinder. (Ni som är halta och lytta – skärp er ni med. Det går att ta sig förbi hinder – bara man vill. Och du farsan: säg åt sonen att skärpa sig, han med. Jag vet att jag raljerar nu, men jag kan inte låta bli.)

TruthAndFiction fortsätter (och nu riktar hon sig till oss igen, gott bokstavsfolk): ”Bokstavsdiagnoser, precis som många andra tillstånd, blir i min mening lätt en krycka och en ursäkt för att slippa växa som människa.” Bara så ni vet alla damptanter  där ute. Ni får nog lov att läsa inlägget själva, om ni vågar. Och här kommer fortsättningen.

Jag kunde inte låta bli att kommentera det farsan skrev som en reaktion på påhoppet. Jo, för det tycker jag det är. Det uppvisar en brist på insikt, kunskap och empati. Gör som jag vetja, gå in på farsans blogg och visa ert stöd. Självklart så har TruthAndFiction kommenterat min kommentar riktad till farsan. Så här skrev hon bl.a:  ”Så känner jag, och jag tycker att en ADHD-diagnos för alltför många blir en ursäkt för ett omoget och egoistiskt beteende.” Mitt svar: ” `Det är väl bara att skärpa sig´. Det är sådant psykiskt sjuka också brukar få höra.” Argumentationen TruthAndFiction kör med är ju i stil med: stå inte där och gnäll – klipp dig och skaffa ett jobb (kategoriskt, fördomsfullt och rent gammelhöger, enligt min mening).

Som sagt: många blir väldigt provocerade av det här med diagnoser.

Utmattning och ADHD går hand i hand – del 1

24 oktober 2009 41 kommentarer

trottviddatorDet här kommer att bli ett ovanligt långt inlägg som handlar om sambandet mellan det neuropsykiatriska funktionshindret ADHD och uttmattningssyndrom. För det finns. Jag vet en rad bloggar som vittnar om detta, skrivna av ADHD-kvinnor. Vi har t.ex Pie som varit sjukskriven pga av sin utmattningsproblematik i många år. Viktoria brukar också skriva om sin väg tillbaka till arbetslivet, efter att ha blivit utmattad pga sin ADHD. Det kan du läsa om här, här och här. Judith beskriver också problemen med stress, hyperaktivitet och utmattning. Birgitta, alias Witchbitch, skrev nyligen ett inlägg om frustrationen och oron att bli utförsäkrad vid årsskiftet. Andra t.ex Farsanmittilivet, med en son som har ADHD, skriver om stressen och sin enorma trötthet och svårigheten att orka både på jobbet och hemma, samtidigt som ADHD-misstanken växer. Ni har alla inspirerat mig att skriva detta inlägg.

Personers om har ADHD jobbar ofta mer intensivt än andra. Därför överanstränger vi oss lättare. Det hänger ihop med att vi har en funktionsstörning i form av nedsatt kognitiv och exekutiv förmåga. Det påverkar vår förmåga att fokusera, arbetsminnet och problemlösningsförmågan. Med andra ord vår förmåga att styra beteenden och handlingar. Vi är alltså inte herre över oss själv fullt ut.

För att prata om mig själv så har jag tvingats uppfinna system och kluriga sätt att klara av normala saker hemma eller på jobbet. Och min kapacitet och energi har varit hög. Jag har varit högpresterande och gått i spinn. Ständigt på språng och med många bollar i luften. Har också haft en förmåga att ta på mig uppgifter som andra inte får gjorda, i ren frustration. För att de sinkat mitt jobb och min framfart på väg mot mål. Det här är jag inte ensam om. Vissa av oss utvecklar den här sidan, för att stävja känslan av att förlora kontrollen och mota bort känslan av kaos.

Det är det här som är så lurigt med ADHD. Uppmärksamhetsstörningen, impulsiviteten och oförmågan att dosera vår energi. Vi har svårare än andra med att både prioritera rätt och att få till ett avslut på projekt eller uppgifter vi håller på med (för vi sätter ju igång med nya grejor hela tiden). Uppmärksamhetsstörningen gör att vi har svårt att koncentrera oss pga att vår uppmärksamhet är lättavledd och att vi är impulsiva. Någon som går in i ett rum, ett susande element, en ringssignal, mänskligt mummel, en hostning, plinget av inramlande e-post i datorn, t.o.m våra egna kullerbyttande tankespår och ständigt uppdaterade göralistor i huvudet – allt detta har en förmåga att bryta igenom och störa när vi försöker koncentrera oss på att lösa en uppgift. T.ex läsa en rapport, skriva ett protokoll eller ett brev osv. Vi får börja om gång på gång.

Det blir himla ineffektivt och känslan är att man inget får gjort. Ändå håller vi oss konstant sysselsatta. Punktmarkerar än här, än där. Vi har svårare än andra att veta vad vi ska prioritera och hitta tillbaka till det ursprungliga spåret. Vi kan inte värja oss mot allt stimuli som andra normalfuntade kan ignorera, eftersom allt rycker och drar i vår uppmärksamhet. Våra sinnen signalerar: ”se här, titta hit” om allt och inget. När något är extrasuperintressant – då kan vi hyperfokusera, nästa hamna i intressekoma. Vi tappar tid och rum. Plötsligt vaknar man till: ”hjälp vad är klockan?”. Känslan av panik sprider sig. ”Skulle jag ha varit någonstans, har jag missat nåt?” Så här funkar det för oss som har ADHD.

När jag äntligen började äta ADHD-medicin (centralstimulantia), upplevde jag att känslan av gröt i huvudet försvann. Jag blev mer skärpt igen, mindes bättre, energin kom tillbaka och att jag plötsligt fick så mycket gjort. Hänger antagligen samman med att min förmåga att fokusera på enstaka uppgifter blev så mycket bättre. Hjärnan blev mer vaken och tiden gick långsammare – den försvann inte – vilket leder till mycket mindre frustration. Hela jag blev mycket mera sammanhållen faktiskt. (Vet inte om ni förstår vad jag menar.) Tålamodet blev bättre. Man avbryter inte andra personer lika mycket i deras prat, försöker allt mindre gissa vad folk ska säga innan de sagt det och lägga ord i mun – ett sätt att försöka effektivisera samtal. Det här låter säkert helt galet och är inte ett rationellt beteende. Det är som att andra är till för oss. Deras känslor tar vi inte hänsyn till, vi ska nämligen vidare. Vi försöker också styra upp andra och få dem att delta och göra saker vi inte hinner med eller klarar. Hur hemskt som helst är det. Föreställ er den ångest och skam man får gå runt med. ”Jag är en dålig person. Jag visar inte hänsyn. Jag säger och gör fel jämt, jämt.”

Allt det här leder till mer stress, sämre självkänsla, ett allt mer splittrat beteende, ökad trötthet. Bara att försöka behärska sitt beteende, bli bättre på det man misslyckas med och samtidigt koncentrera sig tar enormt stor kraft i anspråk. Man däckar kvällstid, är sur och arg, orkeslös, oinspirerad, vill vara för sig själv – vilket leder till ännu större samvetsnöd. En del tar till alkohol eller annat för känna någon form av tillfredsställelsekänsla i kroppen. Något som kan leda till missbruk. Ni fattar: en ond spiral.

Till sist är man så trött och virrig. Allt går så långsamt. Man blir allt mer glömsk, måste ständigt dubbelkolla saker för att det redan från början dåliga arbetsminnet krymper ytterligare. Man sover sämre för man ältar sina tillkortakommanden. Stresshormoner far runt i kroppen och skadar viktiga funktioner. Hippocampus drar ihop sig. Meddelandefunktionerna i hjärnan försämras ytterligare – de som redan är kassa pga funktionsstörningen i hjärnan som ADHD beror på. Utmattningen ökar, man blir deprimerad och man blir till sist sjukskriven. Man slutar helt enkelt inte fungera. Minns inget, kan inget (inte ens sätta på en diskmaskin), har slutat förstå hur saker fungerar – är helt tom. Så här har det varit för många vuxna som inte vetat om att de haft ADHD.

Ett utmattningssyndrom kan faktiskt bli ingången till en ADHD-utredning. (Faktum är att Socialstyrelsen rekommenderar att olika differentialdiagnoser beaktas i samband med att en diagnos för uttmattningssyndrom ställs.) Visst finns det helt ”normala” människor som går in i väggen. Och det gör de av pga av vanligt bakomliggande orsaker: prestationspersonlighet med höga krav på sig själv och stora bekräftelsebehov både på jobbet och hemma, en dåligt fungerande arbetssituation där krav/mål och resurser/kompetens inte överensstämmer, en ickefungerande organisation med klent ledarskap, otydliga roller och mandat, otydliga förväntningar på medarbetare och påver arbetsbeskrivning osv. Lägg till en ADHD-problematik hos en enskild medarbetare och ni fattar vad som händer.

Vägen tillbaka är snårig. Har man ADHD är det svårare att komma tillbaka det visar statistiken. Det blir så mycket mer att ta hänsyn till vid en rehabilitering. Man behöver extra bra förutsättningar vid en tillbakagång till arbete, förändringar som man kanske inte själv är klar över att man behöver eller ens råder över. Man är också beroende av arbetsgivarens förståelse och goda vilja och möjlighet att anpassa arbetsuppgifter eller arbetsplats.

I en rehabiliteringssituation är man beroende av att vara klartänkt, eftertänksam, påläst och kalkylerande. Veta vad man vill och vilka arbetsrättsliga eller socialförsäkringsmässiga möjligheter som finns. Det gör man sällan. Har man ADHD och är utbränd har man extra svårt att få till det. Försämrad kognitiv och exekutiv förmåga gör det svårt att få ihop planeringen. Impulsiviteten kan ställa till det genom att man ger oövertänkta signaler eller önskemål. Man behöver hjälp: annars blir man väldigt ensam och prognosen blir då dålig när det gäller att komma igen. Sedan är det inte ovanligt att en utmattning oavsett person, ger en skada i form av permanent sänkt stresströskel. Och det är ju något vi ADHD-personer lider av redan innan.

Hur kan man komma vidare eller motverka att hamna i ett utmattningstillstånd som ADHD-person? Det tänkte jag klura vidare om i ett nytt inlägg som kommer snart. En del av svaret ligger i att erkänna och förstå sitt funktionshinder. (Uppdatering: Här hittar du del 2.)

Vill du läsa mer om hur jag upplever detta med att ha ADHD, kan du klicka här.

Läs gärna också vad ADHD-coachen Bob Seay säger om att vi ADHD:are har lättare att överanstränga oss.

När man har problem med arbetsminnet – ett typiskt utmattningssymptom, men också ADHD-symptom – så upplevs det ofta som att man har problem att koncentrera sig. Arbetsminnet hjälper nämligen till med att komma ihåg vad vi ska koncentrera oss på. Här kan du läsa lite mer om ADHD och hur det påverkar arbetsminnet. Här kan du läsa ännu mer om dopamin, arbetsminne och arbetsminnesträning. Här kan du läsa mer om kognitiva funktionshinder.

Översvämmad hjärna? Javisst

08 oktober 2009 Lämna en kommentar

default.aspMisslyckas du med att många bollar i luften samtidigt, sviker minnet och känner du dig otillräcklig? Lugn du är inte ensam. Och det behöver inte betyda – att du som jag – har ADHD.  Du kanske snarare har en översvämmad hjärna. Vår simultankapacitet är som bekant inte hur stor som helst och informationsflödet runt om oss blir allt större och mer påträngande. Har man ADHD märker man det här mycket tydligare än andra. För vår hjärna kan ju inte värja oss från de distraktioner som en vanlig hjärna kan.

Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap vid Stockholm Brain Institute på Karolinska institutet, har skrivit en bok som heter: Den översvämmande hjärnan. Den försöker jag läsa just nu och den rekommenderar jag gärna. Torkel forskar om hur hjärnan hanterar uppmärksamhet och arbetsminne. Och kanske speciellt barn med ADHD, strokepatienter m.fl. Han har kommit fram till att arbetsminnet faktiskt går att träna upp. Spännande och förhoppningsvis kan vi med neuropsykiatriska funktionsstörningar som ADHD ha nytta av hans forskning även framöver.

I boken tar han upp ämnen som koncentrationssvårigheter, arbetsminnesproblematiken och ADHD. Han pratar också om lösningarna. T.ex arbetsminnesträning, medicinering som riktar in sig på att påverka dopaminreceptorerna och strategier att hantera barn med ADHD. Han nämner bl.a utbildningsprogrammet COPE (Community Parent Education Program) och Teach ADHD.

Under Hjärnans dag 2008 höll Torkel Klingberg ett föredrag med liknande innehåll som i boken. Filmer från detta tillfälle har lagts ut på Youtube. Här är den första av flera avsnitt.

%d bloggare gillar detta: