Arkiv

Posts Tagged ‘noradrenalin’

ADHD-medicin eller inte

08 mars 2010 13 kommentarer

Det här med om man ska börja medicinera sin egen eller sitt barns ADHD är ingen enkel fråga, tycker jag. (Fast det finns säkert andra som tycker tvärtom: att det är ett lätt val och inte särskilt dramatiskt.) Är man vuxen är det ju ”lättare”, för då handlar det ju om ett beslut som man gör både vad gäller sin egen kropp och framtid. Man är färdigutvecklad kroppsligen, hjärnan har mognat klart, man har livserfarenhet  och förhoppningsvis en del insikter om sin ADHD. Som vuxen kan man läsa på, prata med sakkunskapare och kanske andra ADHD-personer. Man kan väga för och emot och sedan ta sitt beslut – och sedan ändra sig. Beslutet är ju inte för livet.

När jag fått min ADHD-diagnos (vilket jag fick i mogen ålder) var mitt läge för att fatta rationella beslut inte det bästa tänkbara. Jag befann mig i ett utmattningstillstånd. Föreställ er att försöka läsa på och försöka hantera fakta kring sin diagnos, när man knappt kan läsa en rad och komma ihåg vad man just läst, samtidigt som man har en flerfilig motorväg i huvudet. Överhuvudtaget tanken på att någon skulle medicinera mig väckte ont blod. (Inte för att jag har väldiga principer kring att inte ta medicin. Jag tar huvudvärkstablett när jag har ont i huvudet.) Det handlade mer om att här skulle ingen komma och säga hur jag skulle göra. Kan själv! Dels var diagnosen allt för ny och jag befann mig i ett slag förnekande och dels hade jag svårt att lämna över ansvaret för mitt väl och ve till en psykiatriker: en okänd person och vars yrke jag hade fördomar om. (Ville inte bli manipulerad och ”lurad”. Dessutom var det ju egentligen inget ”fel” på mig 🙂 .)

Till slut förstod jag att jag inte var unik eller den första som reagerat så. Jag rekommenderar verkligen dig som befinner dig i denna situation att läsa Bob Seays beskrivning av hur han tänkte och gjorde. Den enda skillnaden mellan hans och mina tankar och erfarenheter, är doktorns sätt att agera. Min första doktor stövlade auktoritärt på, pratade över huvudet på mig, hade inställningen att veta bäst (särskilt hur illa det skulle gå om jag inte tog medicin) och detta gjorde mig rejält förbannad. Bob:s doktor verkar ha förstått vilken process detta är – att det tar tid att komma framåt och få insikter.

Vet inte varför det här med ADHD-medicinering behöver vara så tabubelagt, egentligen. Finns det medicin som kan hjälpa, så vore det dumt att inte ta den. En som har diabetes tar insulin, annars dör han. Finns inte så mycket att fundera över. Men med ADHD-medicin är det ju så att den inte bara ger funktion, t.ex hjälp att kunna koncentrera sig, minnas, slippa vara så impulsstyrd, kunna reglera hur aktiv man är osv. En annan effekt är ju att den faktiskt är beteendeförändrande och det är detta som skapar diskussioner. Speciellt när det gäller barn. Barnen blir ”snällare och lydigare”. Det är ju inte riktigt sant, men man får möjlighet att styra upp sig själv på ett annat sätt: ta kontroll över t.ex vad som hoppar ut genom munnen och inte följa impulsen att be tetiga typer dra åt helvete pronto, utan istället tänka ”vilket pucko – ja, ja honom struntar jag i. Han är luft ”. Man får faktiskt den friheten: att styra över sig själv och få distansen till sådant som man inte vill låta störa en – om medicineringen är lyckosam, vill säga. (I alla fall med CS.)

Så vad är mitt råd egentligen när det gäller ADHD-medicin eller inte? Är du vuxen: prova. Strunta i principerna. Man måste våga för att vinna. Men ha realistiska förväntningar. Tro inte att ADHD-medicinen löser allt. Den är ingen quickfix. Man ska inte tro att man aldrig mer kommer att känna sig trött, sur, okoncentrerad. För så har det ju vanliga ”normala” människor med. Samtidigt som man tar ADHD-medicin måste man jobba med att skapa rutiner, lära sig hantera tid, stress, människor, situationer och skaffa hjälpmedel som får det att fungera. Dessutom tar det tid för hjärnan att vänja sig vid att dopamin- och noradrenalinflödet ökar. Det blir annorlunda och kan vara svårt att vänja sig. En del gillar inte att de förändras- de tycker att de slutar vara sig själv. Så har det inte riktigt känts för mig.

Jag är alldeles övertygad om att det är fel att ha för bråttom med doshöjningar – att skjuta doseringen i höjden på kort tid. Har doktorn bråttom, höjer veckovis och pratar om något magiskt som ska hända vid rätt dos – ta detta med en nypa salt. Ha tålamod (ja, jag vet att det är svårt när man har ADHD).

(Följande gäller vuxna:) Läs bipacksedeln om biverkningar, men gå inte runt och var inriktad på ett värstingscenario. Ge inte upp om du får biverkningar. En del går över. T.ex magont, muntorrhet, dålig aptit, svårt att sova osv. Värre är det om man blir aggressiv, får ångest, hjärtklappning, förhöjt blodtryck och puls eller allergiska reaktioner: utslag, börjar tappa håret osv. Vissa bieffekter går att behandla. Man kan få medicin som hjälper en att sova, blodtrycksmedicin, pulssänkande osv. Är biverkningarna små kanske man helt enkelt får leva med dem, precis som med andra mediciner. Då får man pröva något annat. Så här är det. Själv har jag ätit de sorter som finns på marknaden, fått ordentliga biverkningar, bytt märke, bytt medicinsort helt och hållet (för att den inte gav tillräckligt) och slutligen återupptagit en tidigare ADHD-medicin med kompletterande mediciner mot biverkningar.

Mot bakgrund av egna erfarenheter på medicinområdet och pga att det inte finns tillräckligt med långtidstudier på ADHD-mediciner, har jag en lite annan inställning till det här med ADHD-medicin och barn – för att de ännu inte vuxit klart. Där tycker jag att det är vettigt att använda försiktighetsprincipen. Då är det mer som ska till för att man ska säga ja, tycker jag

Hos Läkemedelsverket kan man läsa om rekommenderad behandling av ADHDoch de studier som finns tillgängliga. En färsk studie MICADHD_Raine_ADHD_Study_report_022010 om effekterna av ADHD-medicin på barn (som jag själv inte vill dra för stora växlar av än) säger att CS-medicinering inte ger några förbluffande effekter när det gäller resultat i skola, psykisk hälsa osv. Frågan är hur barnen som äter ADHD-medicin presterat och mått om de inte ätit medicin? Det kan vi ju inte annat än gissa.

Läs gärna också Mias inlägg om ADHD-mediciner och berätta gärna för henne om era erfarenheter.

Annonser

Två veckor med Strattera

04 januari 2010 35 kommentarer

Tänkte att jag skulle avrapportera lite om mitt medicinläge. Ni som följt med ett tag vet att jag tyvärr fick tråkiga biverkningar av ADHD-medicineringen med centralstimulantia/metylfendiat (klicka på ADHD-medicin under ”Mina ämnen” och läs mer). Sista försöket gjorde jag i oktober och fick sluta efter bara någon vecka, trots att jag tog en barndos. Ungefär en på 100 brukar få högt blodtryck, ökad hjärtfrekvens, hjärtklappning, och ändringar i hjärtrytmen av metylfendiatpreparat och jag är en av dem. Centralstimulantia funkade annars oerhört bra på min ADHD. Jag blev befriad från mycket av det som inte går att styra över när man har ADHD, vilket gjorde att jag fullständigt deppade ihop när doktorn sa åt mig att omedelbart sluta äta medicinen. Sedan dess har jag deppat och får inte livet att fungera på ett bra sätt. Ja, alltså vardagen fungerar. Jag tvättar, lagar mat osv, som andra vuxna gör. Jag gör sakerna, men är inte riktigt där. Har samtidigt fullt upp med mig själv och min inre röra.

Metylfendiat (Concerta, Equsym eller Ritalin) rekommenderas ju som förstahandpreparat vid ADHD av Läkemedelsverket, eftersom det är dokumenterat effektivt. Det icke-narkotikaklassade preparatet atomoxetin (Strattera) är andrahandsvalet när man behandlar ADHD. Det är en medicin som tidigare användes för att behandla depressioner och har i studier inte kunnat tillskrivas lika goda resultat när det gäller att påverka ADHD-symptomen.

Därför testar jag sedan två veckor tillbaka Strattera, där jag precis som man gör med centralstimulantia nämligen ökar tablettdosen varje vecka för att titrera upp till lagom stor dos. Strattera sägs påverka noradrenalinet, till skillnad från metylfendiat som  höjer koncentrationen av både dopamin och noradrenalin i synapsöverföringen i centrala nervsystemet. Tanken är att denna tidigare depressionsmedicin ska skärpa förmågan att vara uppmärksam på en sak i taget och även minska hyperaktiviteten genom att höja vakenhetsgraden i hjärnan.

Mina egna reflektioner efter två veckor är att jag inte märker någon som helst effekt på mina ADHD-symptom: uppmärksamhetsproblemen, hyperaktiviteten, impulsiviteten och inte minst humörssvängningarna. Jag känner mig precis som tidigare. Nåt gör medicinen med vakenhetsgraden, för jag sover sämre. Vaknar flera gånger på natten och har svårt att somna om. Och jajamänsan, det är en biverkning liksom att jag upplever att pulsen plötsligt ökar, aptiten har minskat och magen blivit trög. Jag har också upplevt klassiska värmevallningar. Nu ska det bli spännande att se vad nästa blodtrycksmätning säger. Jag har på känn att trycket har ökat det med.

Vet att det kan ta tid att komma upp i rätt dos och verkligen märka skillnad med en medicin som inte är så snabbverkande som metylfendiat. Det är därför många ger upp och lägger av i förtid, dvs innan effekten av atomoxetin hunnit slå till. Otillräcklig effekt är faktiskt den vanligaste orsaken till att ADHD-patienter slutar ta Strattera. Ungefär 25 procent brukar avsluta behandlingen med atomoxetin av det skälet. Med metylfendiat märker man ju på första tabletten att det har effekt på den 8-filiga motorvägen i huvudet som försvinner, att impulsiviteten minskar markant, tålamodet ökar och ilskan försvinner all världens väg. Problemet för mig är att mer dopamin är precis det jag behöver för att bli normaltrevlig och social, istället för en pms-häxa, och det kan ju Strattera tyvärr inte göra något åt.

Tja, vad gör man…..

(Så här funkar Strattera.)

Nytt på webben om ADHD

17 september 2009 5 kommentarer

sjukvardspersonalWebbsiten Netdoktor, som specialiserat sig på hälsoupplysning och medicinsk information på nätet, har precis lanserat sina nya sidor om ADHD. Korta fakta varvas med lättsammare artiklar och nyheter i ämnet. Har inte hunnit läsa igenom materialet, så ni får inget betyg av mig. Netdoktorn verkar ha har satsat på ett övergripande informationsmaterial, liksom att försöka förkroppsliga vårt neuropsykiatriska funktionshinder genom att presentera levande exempel från verkligheten.

ADHD-krönikör hos netdoktorn är Sofia Mirjamsdotter som är journalist och också bloggar under namnet The Real Mymlan. Hon fick sin ADHD-diagnos för två år sedan. I sin senaste netdoktorkrönika skriver hon om rätten att vara avvikande.

Under nyhetssidan hittade jag en intervju med en annan bloggande damptant, nämligen Lene Rasch alias Tant Rasch. Hon berättar om hur det är att ha ADHD: om att ha stora problem med att klara av enkla vardagssysslor, bristfällig motorik, perception och koll på tid och rum. Man får också veta hur vägen fram till diagnos såg ut: från stress och utbrändhet till utredning, diagnos och behandling i fyrtioårsåldern.

När jag läser om Lene, inser jag hur mycket mindre hindrad än henne jag egentligen är av min ADHD (åtminstone på ytan). Jag har inte problem med att ha hålla reda på min ekonomi eller att betala räkningar. Mitt hem är inte kaosartat stökigt. Det saknar det berg av disk, som Lene berättar om. Snarare är det så att jag inte kan koppla bort stök och disk, utan måste ta itu med det omdelbart eftersom det stressar mig omåttligt. Vårt gemensamma problem är bl.a den låga stresströskeln, att vara otroligt lätta att både sätta igång och distrahera liksom att vi ständigt är på språng (vilket ofelbart leder till trötthet). Resultatet av ADHD:n blir liksom olika.

Det här tycker jag är både intressant och viktigt. Det kan yttra sig lite olika även om de gemensamma nämnare finns i ADHD:ns grundbultar: uppmärksamhetsproblematiken, svårigheten att vara lagom aktiv och att styra impulser. Det hänger antagligen ihop med både vår bakgrund, erfarenheter, personliga svagheter och styrkor liksom vilka strategier vi byggt upp eller lärt oss för att klara av sådant som är besvärligt. Inte minst är det väl så att vi påverkas av hur stor den biologiska störningen i hjärnan är – dvs hur defekt överföringssystemet av signalsubstanserna dopamin och noradrenalin faktiskt är. Så måste det vara. 

Det som gör mig glad är att både Sofia och Lene absolut inte skäms för sig själva. Snarare upplever jag att de känns starka som individer, har en avslappnad inställning till sitt neuropsykiatriska funktionshinder och accepterar att det blir fel ibland, ”men vad gör det”. Stärkande läsning! Och som Sofia är inne på: vad är egentligen att vara normal? Det kan man fråga sig.

Funderingar kring ADHD-medicin

05 juli 2009 32 kommentarer

neuronTänkte försöka närma mig ämnesområdet ADHD-medicinering – ett mycket brännbart ämne. Debattvågorna brukar gå höga. Folk verkar antingen vara för eller väldigt mycket emot. Vissa har t.o.m vigt sina liv till att propagera emot medicinering, framför allt när det gäller barn med ADHD. En del ifrågasätter också diagnosen ADHD.

Själv är jag nybörjare på området och kan bara tala utifrån egna erfarenheter som högfungerande ADHD-person. Kan inget om kemi och molekyler. Till en viss del kan jag förstå den oro som föräldrar har inför att ge ett amfetaminliknande preparat till sitt barn, om än i mycket låg dos.  Man kan fundera över hur det påverkar barnets utveckling och personlighet. (Men visst påverkar även att vara obehandlad ens utveckling.) Samma funderingar har jag när det gäller p-piller och unga tjejer som är i en utvecklingsfas – inte riktigt färdiga. De påverkade mitt humör och sätt att vara väldeliga i sena tonåren. Jag la av ganska omgående.

Nu till mig och mina erfarenheter av ADHD-medicin. Under senvåren förstod jag att jag, som fick min diagnos för cirka tio månader sedan, att jag helt enkelt inte kan fungera utan någon form av medicinskt stöd. Gröt i huvudet, ingen röd tråd alls, fruktansvärt lättstressad och glömsk, trött, spänd, frustrerad, ångestfylld. Jag hade hamnat i en återvändsgränd. Fungerade inte hemma eller på jobbet. Har försökt med KBT och avslappningsövningar.

Min doktor har från första stund föreslagit metylfendiatmediciner som t.ex Concerta, Ritalin m.fl. Men jag har förhållit mig avvaktande, velat ta reda på mer om min funktionsstörning och behandlingsmöjligheter. Som de flesta andra vill jag inte ta medicin i onödan, dvs om jag absolut inte behöver. Biverkningslistan för metylfendiatpreparat är lång och ingen rolig läsning. Samma är det vad gäller andrahandspreparatet Strattera. Inga långtidsstudier finns att tillgå – men man har sett att speciellt metylfendiat har effekt och också ger oss drägligare liv. (Strattera ger sämre resultat på vuxna med ADHD.)

I första hand bestämde jag mig för att prova KBT, ändra livsföring och minimera alla måsten (t.ex har jag skaffat städhjälp), börjat med yoga, testat Omega 3-tabletter, dra ner på kaffe och socker osv. Men jag har sprungit på alldeles för fort i livet och nu blev det faktiskt tvärstopp.

Nu tar jag ADHD-medicin. Jag har accepterat att det måste bli så. Det blev något av en waov-känsla redan efter första tabletten. Plötsligt började signalsubstanserna i hjärnan flöda på ett mer normalt sätt. Jag blev mer skärpt, hade ork att lyssna utan en massa plottriga tankar som störde och tog mig med någon annanstans, kunde själv hålla en röd tråd i det egna pratet, blev märkbart gladare och positivare (jag som annars lätt blir grinig, är kritisk och ofta har negativa förväntningar – faktiskt en del av ADHD-problematiken pga av låga dopaminnivåer). Baksidan just nu är att jag blir lite uppvarvad och babblig som tusan.

Har fått byta sort på vägen eftersom jag fick biverkningar av den första i form av högt blodtryck, hjärtklappning, blev för pigg för sova ordentligt och därför dödstrött. Nu testar jag en ny mer snabbverkande sort och lägre dos, som antagligen kommer att höjas successivt (hjärnan måste vänja sig) tills önskad effekt uppnås: ett inre lugn, en jämnare aktivitetsnivå, större fokus, få lättare att sortera alla intryck, dämpa impulsiviteten osv. För att få en effekt som håller hela dagen, måste jag förutom morgontablett också ta en vid lunch.  Vi får se hur det går.

För dig som inte vet vad som ligger bakom biologiska störningar som ADHD och hur medicinen påverkar hjärnan, har jag lagt in en länk till ett läkemedelsbolag som förklarar detta med dopaminet och noradrenalinet . (Klicka på filmlänken på sidan.) Säkert kan detta irritera någon. Du kan också läsa mer hos Nyfiken Vital. Annars blir det här inlägget hur långt som helst. Dessutom får du en länk till en sida, där Ulph Wahlbom översatt den amerikanske ADHD-coachen Bob Seays berättelse om när han till slut insåg att medicin också var något för honom. Jag känner igen mig.

ADHD syns inte

24 juni 2009 13 kommentarer

spade

Sommarens ankomst gör att bloggandet blir lidande, om man nu kan säga så. Jag lider inte så hemskt mycket av att inte sitta vid datorn just nu. Trädgårdsarbetet drar min uppmärksamhet till sig och där blir jag fast. Och nu har det ju visat sig att trädgård och natur är välgörande inte minst för utbrända typer som får trädgårdsterapi, rapporterar medierna.

När det blir dags att somna, dyker många intressanta funderingar upp. Jag säger till mig själv, att detta måste jag komma ihåg att blogga om. Men på morgonen är allt detta kloka puts väck. Måste skaffa anteckningsbok att ha på nattuksbordet. Och så här är det att ha ADHD för det mesta. Tankarna svischar förbi snabbt och om varandra, nya matas på i snabb takt om man inte tvärt stannar upp och fångar in dem. Nu tar jag medicin för att om möjligt få flödet att stilla sig och höja min omåttligt låga stresströskel.

Att jag nu fått allt större insikt om hur ADHD:n fungerar i mitt fall, och hur den påverkar folk omkring mig, bedrövar mig mycket. Ger ett ständigt dåligt samvete. T.ex svårigheterna att vänta på sin tur i samtal, avbrytandet, att lägga orden i mun på den man pratar med/lyssnar på för att man inte har ”tid” att vänta/vill effektivisera. Fruktansvärt irriterande. Och det är så svårt att kontrollera emmellanåt. Märker inte ens att jag gör det, förrän jag får tillsägelse, och då blir jag fruktansvärt ledsen och ångetsfylld. Känner mig som en belastning för mina närmaste (fast jag egentligen vet att jag inte är så pjåkig utan ganska klok, förstående, generös och vettig och dessutom kan vara en nog så god kamrat). Men ADHD-dragen kan verkligen dominera familjelivet stundtals. Det blir en balansgång mellan att få förståelse för att man inte rår för och ibland inte kan stoppa ”symptomen” och att verkligen hårdanstränga sig på att vara uppmärksam på sig själv och dra hårt i handbromsen när det rullar iväg. Ibland lyckas man. Att hela tiden försöka ha stenkoll på sig själv är mycket tröttande. Då är det skönt att stänga av med att rensa ogräs.

Det är både fördelar och nackdelar med att ha ett dolt funktionshinder. Om man vore enarmad eller enbent, hade hörapparat eller vit käpp, då skulle omgivningen lättare förstå att där är en person som inte klarar av det vi andra gör. Här får vi anpassa oss. Den personen kanske vi inte kan ha med på vissa saker eller kräva vissa saker av i vissa situationer. Med ADHD:n är det annorlunda. Det syns inte, men det märks efter ett tag när det inte funkar. När man går upp i högvarv, forcerat babblar ihjäl folk, har svårt att lyssna för att det pågår så mycket inne i huvudet eller blir trött eller stressad och då adrenalinstinn och tvär. Man vill, men kan inte vara som andra: normal (om det nu finns något som heter normal). 

Det här är saker jag funderar mycket på. Har förstått att det bara är jag som kan berätta hur jag vill och bör ha det. Att just nu måste jag få koncentrera mig på en sak, att just nu är det inte läge att diskutera det eller detta, att spontana besök inte passar alla gånger – jag vill gärna förbereda mig, att nej: jag är inte arg på dig fast än det låter så – jag är bara trött och det är mitt adrenalin som försöker hjälpa mig att hålla mig vaken, för noradrenalinet och dopaminet har tagit slut. Och jag kan inte rå för det. Det är i min hjärna felet sitter. Överföringen av signalsubstanser fungerar inte. 

Som sagt: det är en balansgång. Man är ingen ö utan lever med och bland människor. Det gäller bara att komma på hur man kan få det att fungera.

Läs gärna Bob Seays tankar om de stadier som vi ADHD-diagnosticerade tar oss igenom.

Jag – en äkta häxan surtant

28 mars 2009 3 kommentarer

eld1

Att vara arg är det är den naturligaste saken i världen för mig. Ilskan är det som alltid ligger närmast till hands, när det handlar om att reagera. Och fort går det. Jag hinner inte med själv. Ibland märker jag det inte ens – att jag låter innerligt sur, arg eller explosiv. Tittar mig omkring och undrar varför folk omkring mig  går runt och hukar och ser så konstiga ut.  Tidigare trodde mannen och jag att det handlade om PMS. Men man har ju inte PMS alla dagar i månaden. Förstår nu, efter ADHD-diagnosen, att det är adrenalinet som pumpar på för att kompensera bristen av dopamin och noradrenalin i hjärnan. En äkta surtant, eller bokstavstant – det är jag det och det har jag papper på numera.

Ilskan är både vän och ovän. Ett effektivt sätt att få reagera på. Ger en rusch och en utlösning. Sidoeffekterna är mindre bra. Nära och kära på helspänn – i vägen för drakens eld. Förvirrade, sårade och brända. ”Har jag gjort något fel?” ”Varför låter du så arg?” ”Nu har du den där rösten igen.” Så det har blivit dags att en gång för alla att tämja draken som bor i mig. KBT och medicin – så lyder ordinationen. Faktum är att detta är det sämsta med att ha ADHD: explosionerna. De har så tråkiga konsekvenser. Man får be om ursäkt hela tiden och ha så dåligt samvete.

%d bloggare gillar detta: