Archive

Posts Tagged ‘planering’

Petter har fått ADHD-diagnos

18 april 2011 Lämna en kommentar

Ytterligare en för många välbekant person berättar nu om sin ADHD, nämligen artisten och rapparen Petter. I artikeln (här återgiven bitvis i Aftonbladet) berättar han t.ex om hur han minutiöst organiserat sitt liv hitintills – något jag mycket väl känner igen mig i. Eftersom vi har så dåligt arbetsminne och är mycket impulsiva, måste vi genom olika strategier organisera och planera upp tillvaron genom olika komihågsystem, för att komma i mål. Jag körde med skrivna minnes- och checklistor (som aldrig tog slut). Jag skapade också små högar av grejer (som när jag passaerade dem skulle påminna mig om att detta ska du göra). Men det här senare var en helt omdeveten sak. Till sist blev det här för jobbigt. Tillsammans med den ständiga turbofarten blev det här för mycket och jag sökte hjälp.

Så här beskriver Petter i Aftonbladet vad som händer om han inte systematiserar och organiserar (vilket till sist kan bli ett tvångsbeteende):

”Följer han inte sin mallade tillvaro påverkar det hans välbefinnande.

– Då mår jag jävligt dåligt. Jag måste organisera min dag på det sättet. Fem minuter till det, tio minuter det. Jag har hela mina dagar planerade så, säger Petter.”

Välkommen i sällskapet, Petter!

Läs Petters krönika på Specialpedagogiska myndighetens sida.

Saker jag skulle men inte gjort

22 augusti 2010 1 kommentar

Sommaren lider mot sitt slut – det är bara att inse. Det har gått alldeles för fort, som vanligt. Vart tog tiden vägen? En fem veckors semester som vuxen kan ju inte riktigt liknas vid de oceaner av tid man upplevde sig ha som barn under sommarlovet. Och oftast har vi vuxna ju lyckats planera upp större delen av semestern ”för att hinna det som ska hinnas”. Träffa vänner, ta itu med något projekt som att renovera och måla eller hjälpa släkten med något liknande.

Så har det nu inte riktigt varit för mig denna sommar. Jo, jag upplever att den gick för fort. Kanske är jag nöjdare än på länge för att jag inte satte upp en massa måsten på göra-listan denna gång. Jag har genomfört det enda större projekt jag planerat: att gräva om och nyanlägga en rabatt som totalt växt igen på landstället och varit något i en nagel i ögat på mig under flera år. Allt annat jag gjort har varit mer av karaktären: om jag har lust och det finns tid.

Det här gör mig faktiskt ganska stolt. För det är resultatet av envist jobbande med mig själv. Det kräver en hel del ansträngning och energi att styra sig själv. Att ta till sätt att varva ner på och skärma av när ADHD-hjärnan skriker för full hals: ser du inte allt som du måste göra! Och som vi med ADHD vet blir det svårt att genomföra och avsluta projekt, när hjärnan driver på och berättar om fler saker att göra. Sånt är livet för en som drivs av impulser. Det blir varken hackat eller malet.

Fast visst finns det saker jag tänkt jag skulle göra, men som inte blivit av. Som att börja stavgå på morgonen, medan familjen fortfarande sover. Här kommer min lista på sånt som jag ville, men inte gjort.

Saker jag inte gjort i sommar, men nog tänkte göra:

  • börja stavgå på morgonen
  • göra mina yogaövningar
  • blogga och speciellt lyfta vissa ämnen
  • börjat på den där boken jag så länge velat skriva
  • träffa vänner jag inte sett på länge
  • hångla mer
  • åka och campa
  • baka matbröd
  • beskära träd
  • lösa korsord
  • läsa deckare
  • lägga pussel
  • spela alfapet
  • lära den yngre generationen att på riktigt använda Word i datorn
  • hitta ett par schyssta snyggskor
  • lyssna på radions sommarpratare nästan varje dag (i ärlighetens namn var många av de som deltog i år inte särskilt spännande)

Det var nog det hela. Se det som en utmaning – gör din egen lista och bestäm sedan för att vara rätt nöjd ändå genom att göra en till lista med saker som du faktiskt hann och genomförde. Och kanske framför allt: de gånger du prioriterade rätt (”jag gjorde det istället för det”). Vi som har bokstavsdiagnos har ju rätt svårt för detta, att förstå vad som faktiskt är viktigast vid olika tillfällen och välja ut det.

Aspergers också

19 januari 2010 18 kommentarer

Jag vet att det inte är fint att svära. Den yngre generationen brukar påpeka detta och jag brukar kontra med att säga att man emellanåt måste få använda kraftuttryck, när orden inte räcker till. Och nu ska jag nog börja säga aspergers också (motsvarande sjutton också). Framför allt i situationer då ett neuropsykiatriskt funktionshinder ställer till det.

Har haft det på känn, eller snarare: det har blivit allt tydligare för mig att jag har många aspergerdrag (fast ADHD-sidan är starkare). Och min kära psykolog bekräftar också detta, även om jag inte utretts och fått någon sådan diagnos. (Men en dubbeldiagnos inom NPF-spektrat är ju högst vanlig bland kvinnor.) Ta bara det här med mitt planerande och organiserande. Där är jag ju en lysande begåvning, trots att jag har ADHD inte borde fixa det så lätt. Faktum är att jag njuter av att organisera och ordna tillvaron. Det är kul och samtidigt gör det mig oerhört trygg. Jag vet vad som ska hända och när. Jag kan faktiskt fastna i planeringsstadiet. Själva genomförandet är inte lika intressant. Baksidan är att jag inte gillar förändrade planer och är inflexibel. Spontana överaskningar: nej tack!

Jag tror att jag vid några tillfällen här försökt uttrycka att jag ofta kan känna mig lite fyrkantig och inte så smidig. Rigid, heter det nog. Jag hakar upp mig på detaljer som inte är korrekta. Ta t.ex när någon ska återberätta något. Jag går in och avbryter och korrigerar, för det måste bli rätt (enligt min konstiga regelbok uppe i knoppen). Jag kan säga: ”du menar nog så här” eller ”nej, så var det inte – det var så här”. Som en riktig besserwisser. Jag gör det inte hela tiden, men ändå märkbart. Jag brukar dubbelkolla med min tankspridda man om han gjort något han lovat, fast jag egentligen frågat förut (kallas tjat i den normala världen). Svarar han annorlunda på någon punkt, säger jag: ”nä, men du sa ju förra gången att ….”. Det här kan ju verka högst märkligt, men jag behöver återkoppling och bekräftelse på att saker ligger på rätt plats och i rätt ordning. Vet inte om ni kan förstå vad jag menar. Ordning är motsatsen till kaos.

När jag var yngre hade jag lite av ett fotografiskt minne. Kunde minnas exakta datum och vem som sa vad just då och i vilket sammanhang. Minnesbilden bekräftades ofta av någon vuxen, som var förundrad över exaktheten i återgivningen. Vad folk hade på sig t.ex. Har ju berättat här att mitt minne varit en god hjälp att hantera nackdelarna med ADHD:n. Speciellt i skolan. För där gick det faktiskt bra, utom i matte, fysik, kemi (vilket är typiskt för ADHD-personer). Den gamla sortens skola med korvstoppning av kunskaper funkade bra och säkert bättre än för bokstavsbarn idag som förväntas sitta och sköta och genomföra egen planering. Hujeda mig! Några andra saker jag förknippar med aspergers syndrom är jag att jag som barn var en typisk iakttagare (men jag lekte också, fast bäst om jag fick styra leken och utvecklingen av den). Helst ville jag vara med vuxna och diskutera. Väldigt lillgammal!

Sedan har vi det här med vad som kan verka oempatiskt hos någon med aspergers: att ibland behandla människor som ting. Ibland irriterande ting. Något som man kan hoppa över, inte lyssna eller ta hänsyn till. Maken kallar det för att bli behandlad som en möbel. Och jag kan ha svårt för att ta in folk mentalt i vissa lägen och det har jag märkt mer som vuxen. Jag undviker ibland att se folk i ögonen, ryggar för att ta i hand och försöker låtsas om som att de finns. Säger ett förstrött och ointresserat hej. Tittar jag inte i ögonen (blicken flackar), har jag lättare att höra och ta in vad de säger. Så här gjorde jag med mannen, när vi börjat leva ihop och han varit borta på resa några dagar. Inget översvallande hej, kramar och pussar. Istället, hej, titta bort, verka ointresserad. Var tvungen att vänja mig på nytt vid hans närvaro. Tänk att han stod ut! (Det väckte nog hans nyfikenhet en del att försöka förstå den där kvinnan, som är så mysko. Sån är han. Vilken tur för mig!)

Min ADHD-sida verkar på något konstigt vis kompensera den skenbart ”asociala” aspergaren i mig, för jag har alltid varit nyfiken på folk och haft lätt för att få kontakt med andra när jag känner mig trygg och är på rätt humör. Folk tycker faktiskt att jag är social. Kanske är det så att mina båda sidor kompletterar varandra, att jag fått ”det bästa” av båda. Nä, så är det förstås inte. Men vissa drag tar faktiskt ut varandra och räddar ibland skivan för mig.

Jag känner mig faktiskt ganska bekväm med att upptäckt mina asperger-drag, dvs varför jag beter mig på ett särskilt sätt i vissa situationer (vad jag egentligen håller på med: försöker ta in och tolka/förstå omvärlden och hur människor och ting förhåller sig till varandra). Känns inte som någon katastrof eller något jag behöver ha papper på. Det har bara blivit lite lättare att förklara för omgivningen varför det kan verka vara på ett kufiskt sätt, men faktiskt är på ett helt annat. Det här ska jag säga, är ett större uppvaknande för mig än när jag fick ADHD-diagnosen.

Så här beskriver Riksförbundet Attention Aspergers syndrom och så här säger Förbundet Autism & Asperger. Aspbladet har också en version.

Nytt år, men samma ADHD-vardag

03 januari 2010 3 kommentarer

Slut på ledigheten – tillbaka till vardagen. Inga nyårslöften och ändå så mycket att ta itu med. Känner mig rätt flyktbenägen. Man får helt enkelt orka lite i taget.

Som vanligt när man är ledig och mer intensivt umgås med familjen, blir jag påmind om att jag är den svaga länken. Är otroligt inflexibel och beroende av ordning och struktur. Klarar inte av ändrade planer, hur små de än må vara. Mannen har börjat förstå det och ändå inte. Får påminna om detta alltid då och då. Problemet är väl att för honom (och de flesta andra, antar jag) betyder ledighet: ”vi får väl se vad vi ska hitta på idag” och att få ha plötsliga infall och hitta på kuliga saker. Eller bara lata sig och inte stirra på klockan för mat och sovtider (i motsats till hans yrkesliv, där allt handlar om planering, många bollar i luften och fokus på samtliga detaljer).  Så not-vad-jag-behöver. Jag behöver struktur och veta vad jag ska göra för att bli någorlunda harmonisk och trygg. Jag behöver också hjälp med att inte behöva styra upp familjens göranden ensam. För det börjar jag göra, när det blir även små luckor i planeringen. Då tar den lilla ADHD-motorn kommando över mig och får mig att gå igång alldeles väldigt. God och välgenomtänkt planering gör mig fri, medan det för andra normala människor är tvärtom.

Och så har vi detta med att jag är så lättirriterad, parat med mycket litet tålamod. Mer än någonsin. Känner mig kritisk, missnöjd, ogin, och otrevlig. Är arg och fräser över allt och inget. Och det är omöjligt att få stopp på det. Jag kan inte styra det alls. Så är det att ha ADHD. Detta plågar mig mer än någonting annat: att vara så orationellt arg. Föreställ er vad det gör med kärleken.

Kategorier:leva med adhd Taggar:, ,

Bra om kognitiva hjälpmedel i DN

26 oktober 2009 1 kommentar

lasatidningDet verkar som om allt fler får upp ögonen för att psykiska och neuropsykiatriska funktionshinder finns och att frågan om tillgång till hjälpmedel är viktiga för oss som har kognitiva brister. Denna gång är det utmärkte journalisten Thomas Lerner, som skrivit två artiklar om detta i dagens DN.

Vi får bl.a möta Tomas Hedborg i Danderyd som har stor hjälp av olika hjälpmedel: timstock, bolltäcke och olika mobiltelefonfunktioner. Man får veta att Tomas har diagnosen bipolär och att han antagligen också har ADHD. Han berättar om sig och sina dysfunktioner, liksom vilken hjälp han behöver och får. Och Tomas verkar tämligen nöjd med det som hans kommun bidragit med.

I den andra artikeln konstanterar dock journalisten Thomas Lerner redan i ingressen att:

”I dag finns allt fler hjälpmedel som kan öka livskvaliteten för personer med psykiska funktionsnedsättningar. Men det är förvånansvärt få som får tillgång till dem.” Lerner skriver också att en förklaring kan vara att ansvariga politiker och socialtjänstemän har bristfälliga kunskaper om vilka hjälpmedel som faktiskt finns.

Det här har jag tagit upp i ett tidigare inlägg. Och det är ju faktiskt rent skamligt att det är på det viset. Förhoppningsvis handlar det om bara kunskapsluckor. Och de går det ju att göra något åt. Hoppas verkligen att Hjälpmedelsinstitutet (HI) lobbar hårt i frågan, tillsammans med olika intresse- och handikapporganisationer. HI har ju faktiskt fått pengar från regeringen för en satsning under åren 2003-2010 inom området kognition, som syftar till att förbättra och utveckla hjälpmedel för personer med kognitiva funktionsnedsättningar. Det hjälper ju inte bara att utveckla hjälpmedelen – folk måste ju få tillgång till dem också.

HI har faktiskt lyft frågan som Thomas Lerner tar upp, när de gick ut med resultatet av sin undersökning av kunskapsläget bland tjänstemän och politiker beträffande hjälpmedel. Vi får hoppas att de som har makt att fatta beslut i hjälpmedelsfrågor inte bara bär på okunskap, utan kanske också spariver eller ännu värre att de helt enkelt blundar för funktionshindrades behov. Det vore förskräckligt.

Mobilen smart hjälpmedel vid ADHD

21 oktober 2009 3 kommentarer

mobil1Hittade idag en blogg som tillhör Annika som arbetar som specialpedagog och it-pedagog för Elevhälsan och Mediacenter i Umeå. Hennes bloggdevis är: ”En blogg om alternativa verktyg genom mina ögon…”.

Ett av Annikas senaste inlägg riktar sig speciellt till oss med det neuropsykiatriska funktionshindret ADHD. Hon tipsar om att man genom programvaran Goosync kan synkronisera Google Calender så att man får påminnelser i mobiltelefonen. Bra v? Programmet kostar pengar så klart. En vanligmobiltelefon är ju väldigt diskret som hjälpmedel. Man behöver inte skylta med sitt funktionshinder vare sig man är barn eller vuxen.

Väldigt mycket dyrare är Comais kognitiva hjälpmedel Memo Comai som också är mobiltelefons- och internetbaserad. Den ger användaren påminnelse-, planerings- och uppmärksamhetsstöd. Programvaran Memo Comai kan skrivas ut av en arbetsterapeut som har förskrivningsrätt vad gäller kongnitiva hjälpmedel. Då kostar det inget för den som behöver stödet. Jag går själv och hoppas på att kunna få en sådan.

Annika tipsar också lärare hur man kan använda mobilen som ett stöd och hjälpmedel i skolan. Läs också artikeln om mobilen som hjälpmedel med programvaran MemoComai i tidningen Föräldrakraft.

Mer om hjälpmedel kan du läsa på t.ex Funkaportalen eller hos Hjälpmedelsinstitutet.

Föreningen för kognitivt stöd har också en del tips.

Stegar vidare

09 augusti 2009 6 kommentarer

poangIdag ska jag göra något som känns både lite läskigt och spännande på samma gång. Jag ska träffa någon annan som har ett neuropsykiatriskt funktionshinder. En kvinna jag kommit i kontakt med här via bloggen. Sitter just nu och funderar över vad jag/vi vill ha ut av det. Utbyte av erfarenheter är så klart en viktig sak, att ge varann någon form av stöd och hjälp med att analysera vår npf-verklighet. Hur funkar jag egentligen, hur gör jag och hur gör hon?  Man blir mindre ensam med sina funderingar.

Min egen verklighet så här långt är att jag kommit än mer underfund med att metylfendiatmedicinen långt ifrån löser alla de problem eller symptom som min ADHD för med sig. Men den ger möjligheter. Kämpar fortfarande med KBT och avslappningsövningar för att minska t.ex risken för att tappa tålamod och fokus eller snurra igång bli hyperaktiv – något som kommit att bli ett naturligt beteende för mig. Nu när medicinen gett mig mer ork, mindre humörssvängningar och ett rakare tänk med färre tankespår samtidigt, blir det lättare att problemformulera och hitta lösningar på hur jag kan ändra på saker och ting. Samtidigt finns där en sorg, som jag också får kämpa med. Och den är jag inte ensam om.

Min älskade man befinner sig också i en process. Han förstår först nu att han faktiskt levt med en funktionshindrad kvinna i många år. Det är svårt även för anhöriga att tänka om. Och framför allt att ändra också sina beteenden. För oss som par är det så att vi sakta men säkert, ovetande om min ADHD, ändrat vårt gemensamma beteende för att det allt mer ska passa mig: den svaga länken. Den med låg stresströskel och i vissa lägen beroende av minutiös planering och ordning för att bli trygg och glad. Till sist blev det för jobbigt för oss båda. Det var då jag sökte hjälp.

Mannen har svårt att vänja sig vid att nu leva med en fru som inte längre är så arg (eftersom medicinen hjälper mig eller snare dopaminnivåerna). Förväntningarna att få t.ex ilskereaktioner finns kvar. Han har också blivit uttröttad – precis som jag. Men vi pratar mycket och vår psykolog ger oss många bra förslag på hur vi kan hantera olika situationer. Psykologen är också bra på att översätta hur jag fungerar. Vad som händer i mig och varför det kan verka vara på ett sätt, men egentligen är på ett annat. Det som faktiskt saknas är att sambos till oss med npf, delar med sig av sina erfarenheter kring hur det är att leva med oss. Så är du skrivkunnig sambo: skriv en bok eller börja blogga!

Har tappat fart när det gäller mitt eget bloggande. Vet inte om det är motivationen det är fel på egentligen. Behovet finns hos mig – den är terapeutisk. Men frågan är: behövs jag här? Finns många andra som är utmärkta på att formulera intressanta saker om ADHD, ADD, Aspergers, DAMP osv. Vet att ni läser, men många av er lämnar inga kommentarer. Och de är betydelsefulla, ska ni veta.

%d bloggare gillar detta: