Arkiv

Posts Tagged ‘pseudonym’

DN uppmärksammar bloggandet

18 januari 2010 2 kommentarer

Idag startar Dagens Nyheter Insidan en artikelserie kallad: Livet på nätet, som bl.a handlar om oss som bloggar. Först ut i en intervju är Sanna Lundell, ni vet rockmyten Ulf Lundells dotter tillika skådisen Mikael Persbrandts sambo. Hon började blogga i samband med sin tredje graviditet för föräldrasajten mama.nu.

Tydligen är Sannas blogg väldigt välbesökt, trots att hon inte skriver varken om kända pappa eller sambo. För det vill hon inte. Sanna skiljer på att vara privat och vara personligt och hon säger att hon själv väljer vad hon vill och inte vill berätta, i motsats till att bli berättad om i media där det inte går att styra vad som sägs om en. Sanna säger också att hennes blogg-ego skiljer sig mycket från det ”riktiga” jaget. Får man tro artikeln kör Sanna också med en del fiktiva inslag i sin blogg. (Fiktiv kommer ju av ordet fiktion som betyder att  något är påhittat eller uppdiktat och inte stämmer med verkligheten.) Det senare känns väl sisådär: att man diktar ihop saker för att behålla läsare. Men såklart bloggar ju Sanna på andra villkor än vi andra. Hon gör det professionellt och får betalt för sina insatser av Mama. Då gäller det att inte svaja och plötsligt inte ha något att skriva om, utan att leverera.

Sanna Lundell tar i DN-intervjun upp detta med faran att vara gränslös i sin blogg och att lämna ut sig själv för mycket. Framför allt som man serverar sig på fat till en stor mängd läsare, som kanske inte alltid är så snälla. (Den här med att inte vilja lämna ut allt om mig själv och mina närmaste har jag tidigare tagit upp här i min blogg, i ett försök att förklara varför jag skriver under pseudonym.) Även DN:s Isabella Iverus skriver om faran i att lämna ut för mycket av sig själv och sitt privatliv. Hon har pratat med Olle Findahl, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, som vet en del om svenskarnas internetanvändande. Bloggandet har ju krupit ner i åldrarna. Speciellt aktiva bloggare är tjejer i tonåren och upp till 25, som dagboksbloggar på ett väldigt utlämnande sätt om plugget, familjen, pojk/flickvänner, kompisar, känslor och tankar.

Om det säger Olle Findahl: ”…riskerna är ändå att en del människor, särskilt unga, inte alltid tänker på de långsiktiga konsekvenserna. De kan skriva om saker i affekt och det kanske känns okej att säga något i stunden. Men det de skriver om finns kvar på internet länge…” Och visst har han helt rätt. Även om det som sägs går att radera i efterhand är det ändå sagt och kanske kommenterat och ombloggat av andra. Något att tänka på, inte minst för oss med ADHD som inte tänker efter före. Gränslösheten och inte minst impulsiviteten kan vara förödande, speciellt om man är förbannad. Själv tycker jag ändå att skrivandet på bloggen ger mig möjlighet till eftertanke på ett helt annat sätt än om jag pratar. Där kan min impulsiva sida ställa till det riktigt ordentligt, eftersom jag som ADHD-person ofta saknar filter. Det som pågår i huvudet, brukar hoppa ut genom munnen, vare sig jag vill eller inte. Ofta måste jag säga saker innan de går förlorade och försvinner i flödet av så mycket annat, eftersom det är så himla mycket som pågår i min ADHD-knopp.

Ett exempel på en bloggande ung kvinna som lämnar ut sig på gott och ont är Tjelsi – som också bloggar ur diagnosperspektivet bipolär/borderline. Hon har nu avverkat 300 inlägg. Under förra året fick bloggandet oanade konsekvenser, när Unionens A-kassa blev en av hennes nya intresserade bloggläsare. Själv tycker jag att poängen med Tjelsis blogg är just att hon är personlig och utlämnande. Det är det som ger åtminstone mig läsvärde.

Innan jag slutar detta inlägg vill jag gärna rekkomendera den intressanta DN-artikeln om fejkbloggar, som publicerades i gårdagens DN-Söndag, för såna finns ju också.

Annonser
Kategorier:blogg, leva med adhd Taggar:, ,

Personligt på bloggen

17 november 2009 12 kommentarer

Det här med hur personlig man ska vara i en blogg – dvs hur mycket av sig själv och såklart sina nära och kära man vill låta folk ta del av – är ingen enkel sak. En hel del bloggare funderar över detta, när man börjar läsa runt. Andra struntar blankt i anonymiteten. De här funderingarna har intensifierats den senaste veckan. (Ja, ni vet ju redan att jag skriver under pseudonym. Men trots det funderar jag över detta med öppenhet, gentemot er läsare och hur mycket jag vill dela med mig av.) Jag har också mer och mer börjat fundera över er som läser: vilka ni är och vad ni vill. Självklart är det härligt med bekräftande kommentarer och utbyten av tankar och erfarenheter – chansen är att man blir lite klokare, men jag kanske inte kan bli er nästa bästa polare.

Genom att jag renodlat mig så ämnesmässigt får jag åtminstone för mig att ni som läser är extra intresserade av neuropsykiatriska diagnoser och hur det är att leva med ADHD. Men det är viktigt för mig att säga att livet inte bara består av bara diagnosfunderingar och ältanden – vardagen pågår ju för fullt (och kampen för att överkomma hindren). Men jag är inte en person som gillar att fläka ut mitt inre serverat på ett fat. Nä, jag är mån om min integritet. Jag har inte speciellt lätt för att släppa in folk på bara skinnet, även om det kan verka så. Dels för att jag är mer ömhudad än man kan tro och dels för att jag blivit uppfostrad sån. Ni får alltså bara bitar av mig.

Min egen mor anklagade mig ofta för att vara alldeles för spontan och talför, när jag var barn. Hon fick mig att skämmas. Och så är det ju med oss bokstavsbarn (och vanliga små barn också, så klart). Vi säger många gånger saker vi inte planerat att berätta och ångrar oss efteråt. Vi försäger oss och har svårt att bevara hemligheter. Ibland går det galet för att det som sades inte var riktigt färdigtänkt och tillräckligt väl formulerat och nyanserat, så att det gick att förstå. Ibland för att det blir rena rama grodorna som hoppar ur munnen, när sinnet rinner till. Träna, träna…. Det är därför jag älskar det skrivna ordet. Jag kan sitta och väga ord, fundera, redigera och tänka klart innan jag trycker på gå-knappen. Så sköönt. (Och jag är faktiskt bättre i skrift än live, tycker jag själv.)

Det är också skönt att fundera kring det som ska fästas på ett papper (eller i en blogg), för man får då chansen att fånga in, samla ihop och räta ut sina tankar – som annars sticker iväg i raketfart, långt, långt bort. Kanske blir man lite klokare också och alldeles lagom personlig (vi med bokstäver som har så svårt för att vara lagom).

Jag tillhör garderobsfolket

27 juni 2009 1 kommentar

garderobJag har inte kommit ut ur garderoben. Så är det. Jag berättar inte hela sanningen om mig själv för folk. Orsaken är mycket enkelt. Folk har fördomar och jag är för feg. Det handlar inte om min religion, etnicitet, politiska tillhörighet eller sexuella läggning. Nej, det handlar om något så enkelt (kan man tycka) som att ha ett funktionshinder. Det är bara det att mitt funktionshinder stavas med stora bokstäver: ADHD, och det finns så mycket okunskap och fördomar omkring denna diagnos. Fråga mig. Jag var en av de som trodde en massa saker om ADHD, innan jag själv fick diagnosen. Jag vet att det inte är något att skämmas över att jag har ADHD – men det känns inte bekvämt att berätta.

Tiden före, då jag inte funderade över neuropsykiatriska funktionshinder eller hade närkontakt med diagnosticerade vuxna eller barn, var ADHD någonting som hörde i hop med stökiga, störande, krävande, utagerande och överaktiva dampgrabbar. Ni vet sådana som kan sätta ett helt klassrum i svängning med sin blotta närvaro och få läraren att gråta av frustration. Jobbiga barn som varken klasskamrater eller vuxna orkar med. Så trodde jag – inte att medelålders kvinnor som jag kunde vara en av de som oanandes gått runt och burit på bokstävernas förbannelse (vilket blev helt uppenbart till slut). Myterna, missuppfattningarna och tyckandet kring ADHD är utbrett.

Nu vet jag mer. Jag vet vad som orsakar ADHD-symptomen, att det inte går att bota – men behandla effekterna, att ADHD i högsta grad är ärftligt, att det kan växa bort om man har tur, att ADHD är vanligare bland pojkar/män än flickor/kvinnor och att det yttrar sig olika mellan könen, att den som har ADHD löper stor risk för att få andra sjukdomar som utmattningsydrom, ångesttillstånd, manodepressivitet, schizofreni m.m, att vår bokstavskombination har en stark koppling till missbruk och riskbeteende – vi råkar också oftare ut för olyckor, att en fjärdedel av alla intagna fångar på svenska fängelser (dvs en tredjedel av alla oss som är drabbade) sägs ha ADHD. Det finns en rad dystra fakta kopplade till ADHD, som väcker negativa förväntningar hos folk.

Därför vet inte mer än en handfull i min närhet om att jag har ADHD. Så har jag valt att hantera det i nuläget. Därför skriver jag under pseudonym och försöker hålla låg profil irl (så gott det nu går när man har ADHD och inte tillhör gruppen lagom). Damptantströjan får vänta. Jag imponeras av personer som Lene Rasch, som kallar sig Tant Rasch i bloggosfären. (Heja Lene!) Hon har valt en annan väg. För en tid sedan var hon modig nog att ställa upp i en intervju i Norrbottenskuriren. Kommit ut som ADHD-person hade hon gjort långt innan dess och hon är också aktiv i Attention Norrbotten.

Och det är en himla tur att några av oss har modet. Det är ju så man kan öka medvetenheten om vad våra bokstäver innebär (det kan innebära det här, men också det här) samt kanske förändra fördomarna och attityderna kring vårt funktionshinder. Ett ökat fokus kanske också kan innebära att viktiga politiska frågor om vård, behandling och stöd för ADHD-drabbade kan få högre prioritet. Idag ser det nämligen helt olika ut i våra landsting. Inga nationella riktlinjer finns och inte heller ett nationellt vårdprogram som steg för steg berättar hur denna patientgrupp ska hanteras. Detta betyder att vi får en ojämlik vård och är utlämnade till godtycke, ekonomiska förutsättningar och bristande kompetenser. Precis som vi ska vara lika inför lagen borde vi vara lika inför vården, tycker jag.

Men som sagt ute ur garderoben är jag inte än. Den dag jag blir det, blir det troligtvis med besked: som en engagerad ADHD-medborgare med målet att förändra världen eller åtminstone den värld jag och andra damptanter lever i.

Läs vad Trollhare skriver om att komma ut ur neurogarderoben.

%d bloggare gillar detta: