Archive

Posts Tagged ‘psykiskt sjuk’

Bra Zaremba-artikel i söndagens DN

30 maj 2010 3 kommentarer

I ett av mina första blogginlägg skrev jag att det finns några personer jag beundrar. En av dem är polskfödde DN-journalisten Maciej Zaremba. Idag publicerade DN ytterligare en artikel av honom – denna gång om mobbning på arbetsplatser. Han berättar i den om invandrade Safet, som kränkts på en tidigare arbetsplats och också utnyttjats på ett motbjudande sätt av sin tidigare arbetsgivare. Safet är idag en nedbruten och lidande man, psykiskt sjuk med svår ångest och dödslängtan, efter sin tid på företaget Ljungby Maskin. Han har drabbats av posttraumatiskt stressyndrom. Man blir så totalt chockad av det man läser. Kan detta vara Sverige?

Maciej Zaremba är en mycket noggrann undersökande journalist, som lägger ner mycket arbete för att bevisen kring det han ska avslöja är vattentäta: obehagliga sanningar som det blundas för. Han har tidigare skrivit om andra brännbara ämnen som integration, främlingsfientlighet, den sjuka vården, tvångsstereliseringar, m.m.

Denna gång försöker han lyfta fram dålig arbetsmiljö som mobbning, dåligt ledarskap och ickefungerande organisationer som bakomliggande faktorer till Sveriges sjuktal. Så här skriver Zaremba i slutet av artikeln: ”Jag ber om ursäkt för sifferexercisen, men det är en nyhet jag söker etablera. För det är väl inte allmänt känt att de största enskilda posterna av sjukpengen inte går till att hålla efter mikrober, läka sår eller uthärda strålbehandling, utan till att städa efter sjuka organisationsplaner, fega chefer, intrigörer, översittare, dussinknölar samt en och annan psykopat.” Min rekommendation: läs den.

Zaremba har också skrivit andra bra artikelserier i DN som: ”Koloni Kosovo” (del 1), ”Den polske rörmokaren” och ”Först kränkt vinner”.

Det våras för psykisk ohälsa

21 mars 2010 7 kommentarer

Förundras ni över rubriken på detta inlägg? Häng med så ska jag försöka förklara. Psykisk ohälsa är ett brännbart och omdebatterat ämne. Det här är bra tycker jag eftersom det handlar om en utsatt grupp, som behandlas styvmoderligt av både myndigheter och vårdapparaten. Inte minst har den psykiska ohälsan fått uppmärksamhet sedan de svenska sjukskrivningsreglerna ändrades och gruppen långtidssjukskrivna och psykiskt sjuka uppmärksammades. Jag tycker mig märka att psyksjuka  har börjat morra, visa tänderna och bjäbba tillbaka (efter förmåga) – och det glädjer mig storligen.

DN och Insidan har de senaste året lyft ämnet psykiatrin och psykisk ohälsa genom flera bra artikelserier:  Män gråter inte (om deprimerade män), Är du knäpp eller (om stigmat kring psykisk sjukdom och de attityder psykiskt sjuka möter), Arma själar (om krisen i psykvården). Ann Heberlein (som jag skrivit om några gånger) har varit en av dem som på ett modigt och kanske spektakulärt sätt gett ett ansikte åt bipolär sjukdom, genom att ge ut den självutlämnande boken: Jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva. Hon är en av de som inte låter oss glömma bort att psykisk sjukdom är något som faktiskt existerar genom att föreläsa, skriva artiklar, prata i radio och TV om detta. Den kände brittiska skådespelaren, komikern och författtaren Stephen Fry har ju också kommit ut som bipolär för några år sedan. Han är engagerad i arbetet med att stärka bipoläras situation och är bl.a ambassadör för the Bipolar Foundation. SVT sände hans dokumentärfilm Mitt liv som manodepressiv i två delar 2007.

I höst kör UR igång en programserie som handlar om psykisk ohälsa. I anslutning till TV-produktionen har UR:s redaktion öppnat en blogg med namnet Psyk-TV (säga vad man vill om den rubriken – den är nog menad att provocera). Bloggen vänder sig till ”… dig som, med eller utan diagnos, är intresserad av psykisk ohälsa och vill prata med oss om en ny tv-serie i ämnet!”  Så här skriver bloggande  Psykbryt om programserien, och så här tycker Mymlan och Tristessan.

Som ni tidigare läst hos mig, när jag skrev om NPF-Forum 2010, driver Handisam det så kallade attityduppdraget (2010 och 2011) och kampanjen Hjärnkoll under ledning av projektledaren Rickard Bracken. Målet för projektet är att förändra vanliga attityder till personer med psykiska funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa. Under föreläsningen i Uppsala visade Rickard exempel från den brittiska kampanjen kallad Time to change, som startade 2009  och drivs under devisen: ”let’s end mental health discrimination”. Kampanjen fokuserar på att påverka attityderna hos vanligt folk men också hos arbetsgivare. Time to change har flera kända talespersoner. T.ex Stephen Fry, komikern Ruby Wax, skådespelerskan och TV-kändisen Patsy Palmer samt Alastair Campbell, bl.a presschef, talesman och rådgivare åt Tony Blair under hans tid som premiärminister – alla lever de med psykisk sjukdom.

Här är en av de kampanjfilmer som (i samarbete med Comic Relief) sänts på brittisk TV och verkligen visar att folk som är psykiskt sjuka är  helt vanliga människor som lever, bor och arbetar mitt ibland oss. De är någon mamma, pappa, vän, bror, syster, dotter eller son. Få se om Attityduppdraget kan gå i land med något liknande.

Ikväll sänds den första av två delar av en dokumentärfilm som visar vardagen och patienterna på en sluten psykiatrisk avdelning på S:t Görans sjukhus i Stockholm. På avdelningen finns både maniska och deprimerade patienter, några av dem inskrivna enligt LPT – lagen om psykiatrisk tvångsvård. Filmaren Maud Nycander har gjort fler filmer som handlar om psykisk ohälsa. Bl.a Rum för sjuka själar (2006). Den senare kan man se i Kunskapskanalen den 24 mars kl 21.00.

Att psykisk ohälsa som ämne kommit i ropet är ett tillfälle som borde utnyttjas – om man orkar. Vad skönt det skulle vara om vi slapp skämmas över våra defekter, krämpor och stördheter. Det är nog jobbigt att hantera dom, som det är. Tänk att kunna komma till jobbet, konferensen eller festen iklädd en damptantströja eller som Trollhare – en t-shirt med texten: Störd – och stolt. Släpp stördheterna loss – det är vår!

Uppdatering: dokumentären Sluten avdelning har väckt en del reaktioner. Detta inlägg kan läsas hos Pskytriatrins Robin Hood och detta hos Torsten.

Hela strumpor och akademiska poäng ger bättre vård

10 november 2009 6 kommentarer

kostympar”Vill man få bra vård bör man ha hela nylonstrumpor för att bli tagen på allvar”. Orden är Ann Heberleins. Idag var det hennes tur att vara skribent i Dagens Nyheters artikelserie ”Arma själar” om den svenska psykvården (i pappersupplagans kulturdel). Och jag kan inte annat än hålla med. Hon skriver också att hon lärt sig vikten av att vara artig och välformulerad.

Har fått precis samma känsla. Den som kan tala för sig, har akademiska poäng, anställning, god familjesituation osv – de är psykvårdens vinnare. Om man nu kan tala om vinnare. De allra flesta av oss känner oss som förlorare. Men man möts av en större respekt, skärpa och noggrannhet, det tycker jag. Samtidigt får jag för mig att man uppfattas som jobbig för att man ställer krav: helt enkelt vill få något ut av besöken. Jag brukar säga att jag är intresserad av en psykiatriker som kan leverera, dvs ta mig framåt och hitta lösningar. Inte bara sitta och känna efter och jamsa med. Eller värre: bara tycka synd om.

Det här med klädselns betydelse har jag skrivit om tidigare, att jag blivit tillfrågad om jag befinner på psykiatrimottagningen i tjänsten. Vid mitt första besök där fick jag ett sjukintyg som beskrev min hållning, kroppsform och klädstil i mycket positiva ordalag. Man undrar varför. Men betydelse har det helt klart, precis som Ann Heberlein skriver.

Ann Heberlein är inte bara författare och etikforskare utan också en erfaren psykpatient. Det är inte jag. Den bild hon målar upp i dagens DN är skrämmande. Hon skriver om skam, maktfullkomliga överläkare, kränkande behandling, övervåld, överkörda och övermedicinerade patienter, friska läkare på flykt från den skuta som är på väg att sjunka. Man blir matt.

Jag tycker mycket om att lyssna på Ann Heberlein och läsa vad hon skriver. Nu ser jag fram mot att orka läsa boken: Det var inte mitt fel – om konsten att ta ansvar. Den handlar tydligen om människor som vägrar att ta ansvar, som alltid tycks hitta någon, eller något, att skylla på.

Här finns en länk till starten av ”Arma själar”. Del 5 kommer nog att finnas ute på nätet imorgon. Mer reaktioner på psykvården hittar du hos Psykbryt och Psykiatrins Robin Hood.

I väntrummet hos Psykiatrin

01 september 2009 4 kommentarer

vantrumFör några dagar sedan satt jag i väntrummet på Psykiatriska klinikens öppenvårdsmottagning. Det var bara jag och en tjej i 20-års åldern som satt där. Hon antagligen för första gången – jag för åttonde. Brukar roa mig med att försöka fundera ut vad de andra som befinner sig i samma rum har bekymmer med. Ätstörningar eller andra självskadebeteenden, ADHD (som jag själv), depression osv. Ganska svårt att säga faktiskt. Det står ju inte stämplat i pannan. Har faktiskt själv råkat ut för att mottagningens receptionist, som tar emot, undrat om jag är där i yrkesmässiga sammanhang. Bara för att jag haft korrekt kontorsklädsel på. Märkligt. 

De jag stöter på i ”mitt” väntrum befinner sig inte i en akut kris vad det verkar. För dem finns en särskild akutmottagning – en sådan som författaren Ann Heberlein beskriver i sin bok ”Jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva”. Den börjar så här: ”I väntrummet på S:t Lars är vi jämlika. Människor, varken mer eller mindre. I psykakutens milt välkomnande ljus finns inga titlar.” 

Väntrumssituationen hos Psykiatrin är lite speciell. En del är nervösa inför sitt kanske första möte med psykvården. Andra uppgivna eftersom man kanske inte alls är överens med sin doktor om behandling, diagnos eller prognos. Och kanske också över vårdens otillgänglighet när det är brist på psykiatriker. Man kanske bara får träffa sin doktor var tredje månad och då finns det mycket uppdämda behov att hantera.

I väntrummet förväntas vi fördriva tiden på samma sätt som hos frissan eller tandläkaren. Genom att läsa tidningar. Och utbudet skiljer sig inte särskilt från andra ställen, vilket är udda. Där finns Allers och Året Runt med sina matiga framsidor, glansiga livsstilsmagasin som Drömhem & trädgård med bilder på lyxigt inredda hem och sommarhus, liksom Laura och  Amelia som talar till oss kvinnor om allt från celleluliter och rynkor till hur vi ska få bättre sex.

Tänk er in i situationen. Patienter med ätstörningar erbjuds tidningar som fullkomligt dignar av recept. Kvinnor som minst av allt tänker på sin sexuella attraktionsförmåga eller hy, utan att klara av en vardag i taget, knockoutas av glada tillrop från ytliga damtidningar om hur man enkelt får till det i livet eller hittar den rätte. ”Gör så här:  1-2-3”. Och de som kanske utförsäkrats ur vårt sociala skyddsnät och befinner sig i ekonomiskt nedförslut får en glimt av ouppnåelig flärd, egendom och framgång och kanske också en bekräftelse på sitt misslyckade liv.

Ja, jag vet. En del människor älskar att koppla av genom att läsa veckotidningar. De blir inte alls provocerade. Men jag får sannerligen svårare och svårare att öppna t.ex damtidningar. De pratar inte till mig och de kan inte lära mig något. Speciellt inte om vad en kvinna är. Och speciellt inte i Psykiatriska mottagningens väntrum.

Tack Ann Heberlein

 

Foto: Sofia Runarsdotter

Foto: Sofia Runarsdotter

Igår sommarpratade etikforskaren, kulturdebattören och författaren Ann Heberlein på radion. Det var en sann njutning att lyssna. Hon är så bra på ord. Hon använder dem så väl. Önskar jag kunde vara sådan. Så klart pratade Ann Heberlein en del om sin uppmärksammade bok: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, och om hur hennes hem belägrades av massmedia när hon anmäldes saknad i samband med att boken just kommit ut. Ann lider av manodepressivitet och  var väldigt sjuk just då.  

I sitt sommarprogram pratade Ann Heberlein till alla de som lever med eller i skuggan av en nära anhörigs psykiska sjukdom. Inte minst riktade hon sig till de som är unga: de som skär sig och självsvälter sig. Ann ville förmedla hopp. Det finns något alltid bättre som väntar längre fram, menade hon. Något som är svårt att se när man har mörka tankar och befinner i ett avgrundshål.

Detta tycker jag vi alla kan ta till oss, oavsett om vi är psykiskt sjuka eller inte. För så är det i livet. Det går upp och det går ner. Vi vet inte vad eller vem som väntar runt hörnet. När vi kommit en bit i livet och ser vi tillbaka kan man verkligen förvånas. ”Detta kunde jag verkligen inte ha föreställt mig. Att jag skulle befinna mig här och just nu.” Det kan vara svårt att förstå när man är ung och lever i nuet med starka känslor. Man kanske är olyckligt kär, ens framtidsplaner har grusats, man känner sig ful, dum och i fel sammanhang. Så här är det för många – man är inte ensam. Det är inget permanent tillstånd. Saker och ting förändras.

Redan när jag läste Ann Heberleins bok, kunde jag känna igen mig i de maniska drag hon beskriver. Hon pratade också något om det i programmet. Det liknar till viss del känslan man kan uppleva när man är hyperaktiv. Jag tänker på känslan av eufori eller kicken jag förr fick när jag var under stark press och stress på jobbet, med många, många bollar i luften som jag skulle hantera innan deadline. Och det gick – jag var också just då extra kreativ och full av idéer (när jag egentligen borde tagga ner och fokusera på en sak i taget). Ibland kändes det nästan som om jag flög fram i korridoren på jobbet. Mitt adrenalin var bränslet som bar mig framåt. Jag är helt enkelt en ADHD-person och en prestationsjunkie. Jösses vilken dålig kombination.

Det var då det. Nu försöker jag sluta flyga i korridorerna. Förstår tjusningen i att känna sig bäst i världen. Men den kicken tar slut så fort. Och sedan faller man pladask. Det funkar helt enkelt inte. Skönt att höra någon annan med huvudet påskruvat beskriva något liknande och istället hyllar det lilla trygga livet, de alldagliga rutinerna och vardagen. Det är en livlina även för mig. Tack Ann Heberlein!

Så här skrev jag om Anns bok, efter att ha läst den. Läs vad andra skriver om att vara psykiskt sjuk.

Jag läser Ann Heberlein

09 juni 2009 4 kommentarer

9185849219Nu har jag läst ut etikforskaren Ann Heberleins bok: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, som kom ut i början på året. En omtumlande läsning. Hennes diagnos är bipolär sjukdom av typen 2. Dvs hon är manodepressiv – vilket är en i högsta grad dödlig sjukdom. Boken kommer till mitt i ett sjukdomsskov. Hon är på väg ut ur en manisk period och in i en depression. I slutet av boken har hon nått vägs ände. Självmord verkar (ännu en gång) vara den enda utvägen.

Man blir gripen. Speciellt när hon i bokens sista sidor beskriver hur hon köpt kläder till barnen för att de ska kunna klara sig ett tag framöver, undervisat mannen hur han ska klippa den yngsta dotterns naglar, vilket favoritschamo resp. tandkräm hon har, skrivit avskedsbrev till var och ett av barnen som hon gömt, skickat alla innestående fakturor på jobb hon gjort för att trygga familjens försörjning och slutligen även manuset till boken. Sedan kan hon dö. Vi som känner till verkligheten vet att hon repade mod att fortsätta leva och återvände hem.

Hade lite svårt för de avsnitt i boken hon bl.a funderar över självmordet ur ett filosofiskt teoretiskt perspektiv. Men avsnitten där Ann Heberlein lämnar ut sig själv och sitt innersta, både fula och fina sidor, där blir det svårt att släppa boken. Summa sumarum: mycket läsvärd bok. Ger goda insikter om hur det är att leva med psykisk sjukdom.

De flesta har väl upplevt mer eller mindre ångest i våra liv: prestationsångest, panikångest, separations- eller dödsångest osv. Men så finns det de som har ångesten som följeslagare livet igenom, som en skugga. Ann Heberlein t.ex säger att hon nästan hela livet kämpat med den ångest som rider henne. Ångesten påverkar inte bara oss som bär på den utan även andra runt omkring. Jag har lagt märke till hur folk ryggar för den som har ångest, som om den vore en farsot – något smittsamt. Den väcker obehag och kanske också något annat djupt inne i den andres själ – något man inte vill komma i kontakt med. Kanske är det en överlevnadsgrej, jag vet inte. Ann Heberlein beskriver i en boksekvens hur hon sitter i Visby domkyrka efter en avslutad andakt, mitt under Almedalsveckan, och upplever sig ha blivit osynlig. Trots att hon inte orkar resa sig från kyrkbänken efter att alla gått, med all sin ångest och gråt, lägger varken kyrkvaktmästare eller de präster som samtalar med varandra, märke till henne. Eller är det så att de inte vill se henne – de som kallas själasörjare?

I nöden prövas vännen, heter det ju i skrifterna. Och så är det. När man mår psykiskt dåligt, då är det inte många som orkar med att vara god vän. ”Har du ångest lilla vän? Nej, nu pratar vi om annat. Gaska upp dig, så farligt är det väl inte? Ring mig när du är pigg och glad igen.” Men så finns det en och annan som orkar bry sig om. Och ni ska ha tack!

Läs vad andra skriver om psykisk sjukdom

%d bloggare gillar detta: