Archive

Posts Tagged ‘relationer’

Jag lever

23 maj 2013 4 kommentarer

Många av mina följare undrar säkert vart jag tog vägen. Jag lever och mår bra. I det stora hela: okej, med andra ord. Bloggandet har gått i stiltje. Men det beror nog delvis på att livet fungerar ganska bra – jag har kommit ut på andra sidan. Nja, inte kommit ut helt ur garderoben. Är fortfarande försiktig med att berätta om mitt bokstavsliv live.

De som behöver veta vet. Bland annat min nya chef. Har faktiskt bytt arbetsplats och det var min nya chef som la ut krokarna och ville ha ”mig”. Och jag har varit fullständig rak mot vederbörande om vem jag är. Faktum är att det funkar hittills. Men det har varit några tillfällen då det blivit dåliga förutsättningar för mig och mina hjärna kopplat ned. Kände igen utmattningsreaktioner. Been there – done that. Det har jag också varit tydlig med och fått en klapp på axeln för av min nuvarande chef. Tro nu inte att alla på den nya arbetsplatsen vet – inte alls. Saknar mina gamla arbetskamrater och ska nu för andra gången i ordningen firas av nästa vecka. 

Livet pågår och jag ska inte säga att det är enkelt alla gånger. Största problemen finns tyvärr på hemmaplan. På jobbet kan man gå in i en roll. Efter jobbet måste man slappna av och då går det sämre med den sociala förmågan, tålamodet, förmågan att sortera osv. Det är fortfarande inte lätt för maken. Han vet – absolut – vad som funkar och inte. Men det kräver saker hela tiden, från hans sida. Och då blir det svårt att prioritera egna behov och att kunna slappna av och bara vara. Jag fortsätter att medicinera i låg dos. Måste även ta blodtryckssänkande. Men jag har fått ny bra, manlig kontaktperson inom psykiatrin för uppföljning. Förra syrran var pest beträffande bemötande.

Hoppas ni har det bra. Glöm inte Almedalsveckan, där ”våra” frågor finns med.Den startar 30 juni, för er som kan. Programmet återfinns på: http://www.almedalsveckan.info

 

Tack till er som lämnar kommentarer och ursäkta för att jag är dålig på att återkoppla.

Relationsdiskussioner som berör

10 januari 2012 Lämna en kommentar

Det här med att leva som partner till någon som har ADHD är ett helt eget kapitel jag borde skriva någon gång. Sedan jag fick min diagnos 2008 har jag och min man tragglat. Det har varit rejäla uppförsbackar, frustration, tappade sugar, distans …. Jag har surat över hans ointresse initialt för vad bokstavsdiagnosen innebär. Känt mig som en talträngd papegoja. Vi kvinnor brukar ju reagera tvärtom och kasta oss in i sökandet efter information och letandet efter lösningar. Jag var den som skaffade kunskap och verktyg medan maken låg på efterkälken, tills det blev ohållbart att ducka för faktum. Jag kunde ju inte bara vara den som fattade och skaffade verktyg. Självklart är man inte en annan person efter en diagnos, fast det ta mig tusan känns så. Man har ju fått glasögon att se med.

Sedan följer en annan period: ett accepterande – det är så här och det kommer inte att försvinna. (Jag har skrivit om de olika stegen tidigare här) Det är bara att kavla upp ärmarna och fokusera på vad man faktiskt ser och gillar hos varann. Längta tillbaka till innan diagnosen gör ingen som helst nytta. För anledningen till att man sökte hjälp var ju att det fanns problem som var oöverstigliga att klara ut och förstå själv. Man kan inte heller leva hur länge som helst med självförakt och dåligt samvete för sina misslyckaden av olika slag (som inte är ”normala”) och att man gör om dem stup i sju (glömmer att göra rätt) och inte kan skärpa till sig.

Om bland annat det här pågår en intressant diskussion på Kaosbloggen, som verkligen berör. Läs gärna här

Kategorier:leva med adhd Taggar:, ,

Vuxen-adhd och relationen – inte lätt

04 december 2011 Lämna en kommentar

Även om jag inte ger så mycket ljud ifrån mig här så ”hänger” jag en den del på Kaosbloggen. Om ni inte följer den, gör det: http://kaosbloggen.wordpress.com
Vuxenperspektivet är nog så viktigt och hur vi funkar i relationer. Och det är ingen lätt nöt att knäcka. Det tar tid både för oss själva att förstå en diagnos och inte minst de vi lever med. Det är en sak att vara förälder till ett barn med bokstavsdiagnos, men då är man den vuxna som ska ta ansvar och få det att funka. Det blir lite annorlunda när man är vuxen och ska fungera vuxet och jämlikt med en partner. Se andras behov och våra egna. Att hålla sig på mattan och dessutom klara arbetslivet. Ingen lätt ekvation.

Genrep rekommenderar Kaosbloggen

21 augusti 2011 5 kommentarer

Måste ge er ett lästips, nämligen: Kaosbloggen. Där skriver Jimmy och Lotta som är gifta med varandra om hur det är att leva med en person med bokstavsdiagnos. Så här beskriver de sin resa som ledde till starten av bloggen:

”Efter tio års äktenskap insåg vi att det inte funkade längre. Vardagslivet var ett ständigt irritationsmoment där vi nötte sönder varandra utan att förstå varför det alltid blev galet. Det enda kvarvarande alternativet var skilsmässa då en slump ledde oss på rätt spår. En läkare på teve nämnde tre bokstäver som inte betydde någonting… då. Nu vet vi.”

Läsvärt. Mina varmaste rekommendationer!

Lina om att vara ”för mycket”

22 april 2011 Lämna en kommentar

Jag har följt Lina genom fem bloggar är det väl nu (bejbi39 och någon var det visst innan dess, sedan civil, agencybureau och nu senast rappakalja). Lina är ensamstående mamma till fyra. Själv har hon diagnosen ADHD och bipolär och två av barnen har också fått en bokstavsdiagnos. Läs gärna hennes senaste inlägg om att vara för mycket. Tror att det är många av oss som känner igen oss i att det inte finns någon ”stängaavknapp”.

Genrep pratar om det

06 januari 2011 1 kommentar

De flesta av er har säkert inte missat kulturjournalisten Johanna Koljonens initiativ att strax innan jul kliva ur garderoben och prata om sexuella upplevelser där det gått snett och övertramp skett: man gjort något man inte velat och känt sig tvingad till eller när någon helt enkelt struntat i att fråga och bara tagit för sig. Så skulle i alla fall jag vilja kategorisera #prataomdet.

Utifrån den här definitionen tänker jag nu göra något väldigt privat. Jag tänker berätta om en erfarenhet och ett minne jag inte borde fått. Jag var 18 eller 19 år och ganska så oerfaren när det gällde pojkar/män och sex. Jag hade precis avslutat en av mina första relationer med en kille som var äldre än jag och bodde flera mil ifrån mig. Olycklig var jag, för det var inte jag som gjort slut, men genom att vara passiv och frånvarande så blev det till sist så att jag fick pressa fram ett göra slut från honom.

När jag tänker tillbaka, och nu med bokstavsdiagnosperspektivet, förstår jag varför relationen sprack. Det blev en förvirrad situation och känslor: var står du, var står jag, vad kan jag kräva, vad vill jag ge?  Och för mig: hur ska jag leva upp till vad du vill ha? Jag hade ett dåligt självförtroende och visste inte alls vad som förväntades av mig i en relation. Jag var ju en av de där plugghästarna, till skillnad från de tuffa bönorna som stod i rökrutan sedan sjätte klass, som haft tidiga sexuella erfarenheter (och bråttom med att bli vuxna) och alls inte verkade bry sig om vad lärare, föräldrar eller killar tyckte om deras uppförande, klädsel eller inställning till livet. Dessutom var jag en person som kunde trampa i klaveret genom att spontant säga vad jag tyckte och tänkte – inte speciellt poppis.

Av någon anledning försökte jag ha kvar kontakten med ex-pojkvännen, antagligen i hopp om att vi skulle bli ihop igen. Min bästa väninna hade varit ihop med exets kompis, men de hade också gjort slut ihop. Jag vet inte hur detta kom sig, men av någon anledning åker jag till en konsert många mil bort till närmaste stad. Måste ha varit någon artist som lockade, minns inte vem. Till staden hade exet nyss flyttat för att plugga och var inneboende hos en kusin i en liten lägenhet. Att bjuda in sig själv att sova över där var otänkbart. Men väninnans expojkvän skulle sova över hos sin syster som hade plats även för mig. Jag och killen skulle få övernatta på två gästmadrasser på golvet. Inget konstigt med det – vi kände ju varann och var ”kompisar”. Killen var överhuvudtaget ingen sort som jag var attraherad av eller överhuvudtaget skulle kunna ha sexuella tankar om. Jag minns att han hemma i sin by ansågs vara något av en tjejtjusare – något som övergick mitt förstånd. Killen hade inga som helst förmågor när det gällde att uppvakta eller bjuda upp till parningsdans, tyckte jag. En ofarlig, skojfrisk och ganska naiv typ.

Faktum är att kvällen inte blev speciellt kul alls och att jag fått anstränga mig för att överhuvudtaget orka umgås, prata och vara trevlig. Kände bara tomhet och ångest. Idén att åka var naturligtvis rakt igenom fel – vad hade jag trott?? När kvällen var slut drog jag och väninnans ex hem till hans syrra. Klockan var mycket. Jag var nykter, vråltrött och ganska deppad. Han hade druckit bärs, men betedde sig inte som en för överförfriskad person. Bara glad i hatten. Men alla vet vi ju vad alkohol gör när det gäller omdömet och att man kan skylla på alkoholen när man gjort något dumt – som om man inte varit där och behövt uppträda schysst och bra. Det är precis som IQ-reklamen säger: … ”du ger minnen för livet … du får den som egentligen vill säga nej att säga ja …… människor tappar omdömet på grund av dig … kollegor blir flåsade i örat …. förtroenden blir svikna …”. (Tack Forsman och Bodenfors för den filmen. Den är hur bra och sann som helst, liksom efterföljaren.)

Nu kommer vi till den faktiska händelsen. Efter att tänder borstats och nattkläder kommit på, släckte vi lampan och sa god natt. Jag med ryggen mot honom. Madrasserna låg mitt i rummet, bredvid varandra. Plötsligt när jag är på väg att somna känner jag en hand på min kropp. Jag viftar bort den i mitt dvalliknande tillstånd, men kontaktsökandet fortsätter. Jag är plötsligt tvärvaken och chockad. Så chockad att jag blir alldeles stel. I mitt huvud tänker jag: låtsas sov och fortsätt vifta bort hans påflugna och envist trevande händer så ger han upp. Med ryggen mot honom, liggandes i fosterställning, känner jag plötsligt att han ändrar taktik. Han håller i mig, ungefär som man håller i sig i någon eller tar spjärn för att inte ramla. Av ljuden förstår jag att han bestämt sig för att dra en handtralla. Allt är fruktansvärt obehagligt. Jag har aldrig varit med när någon annan onanerar och tillfredställer sig själv. Och här har denne någon tvingat in mig i situationen, i sin fantasi eller vad det nu ska föreställa. Plötsligt känner jag hur något blött sprutar på mitt ben och jag känner mig totalt chockad, förnedrad och övertrampad.

Efter det blir allt plötsligt tyst och konstigt. Jag tror att han vände sig om och somnade strax efter, utan några som helst funderingar på ett förlåt eller hoppsan: vad gjorde jag nu. För honom verkade detta vara en fullt naturligt handling. Jag vet att jag med bultande hjärta blev blev tvungen att besöka toaletten för att tvätta av mig sperman och det äckel jag kände. Jag var urlessen, men kunde inte gråta. Sedan låg jag och stirrade i mörkret både för att jag var i chock och rädd för att något nytt och ännu värre skulle hända. Jag vågade knappt sova.

Morgonen efter sa han inget om det inträffade och inte jag heller, fast jag borde konfronterat honom. Jag vill bara bort, hem. Väl hemma berättade jag för en chockad väninna, som trodde mig. Jag ringde också upp min expojkvän som blev rasande över tilltaget. Min önskan i det läget var bara att försöka glömma och bli vis av skadan. Den visdom jag fick med mig, är att det faktiskt inte går att lita på folk, att man är utlämnad och att man måste vidta sina mått och steg för att inte hamna i sådana här situationer som tjej. Tids nog, när tiden är mogen, kommer jag att berätta om den här händelsen för den yngre generationen. Och då kommer jag också att berätta att man inte ska tiga, utan berätta.

Här kan du läsa om andra som pratar om det på den site som skapades strax efter Johanna Koljonens twitterinlägg. DN:s Insidan har också haft en kort artikelserie om detta. Så här skrev Mymlan om fenomenet #prata om det innan jul och så här tycker Cattis om efterdebatten.

På pricken om ADHD

28 augusti 2010 1 kommentar

Måste rekommendera ett blogginlägg från kära Tankarilösvikt. Denna gång beskriver Victoria det här med hur frustrerande det är att vara oerhört kompetent på vissa områden och totalt handikappade och icke-fungerande på andra när man har ADHD. Victoria skriver att vi till fullo har den intellektuella kapaciteten att förstå att vi har problem (och vilka de är), men att det är svårt att styra skutan åt rätt håll – ibland omöjligt hur vi än försöker. Så rätt. Jag kan bara hålla med.

Det märks inte minst i att vi gör om samma dumheter gång på gång, fast vi vet att det t.ex är fel att hela tiden avbryta folk och falla dem in i talet, eller försöka gissa vad de ska säga högt. Vi gör många saker som kan vara fruktansvärt irriterande för omgivningen, för att vi inte har förmåga att ”skärpa oss”. Vi har t.ex svårt att hålla den röda tråden i samtal. Rätt vad det är ser vi något som fångar vår uppmärksamhet som måste kommenteras och motparten upplever då att vi är helt respektlösa och ointresserade av vederbörande.

Det har hänt mig många gånger när jag sitter och diskuterar känsliga och viktiga ämnen (bekymmer vi har) med min man, att jag plötsligt hamnar på ett sidospår som inte har något som helst med samtalet att göra. Det kan vara något så enkelt som att en fågel flyger förbi. Resultatet: han tappar viljan och tråden, känner sig dissad och tror att jag inte tycker det vi pratar om eller reder ut är lika viktigt för mig som för honom. Fast nu har han faktiskt börjat förstå och hjälper mig tillbaka till samtalet. Har försökt hitta tillbaka till ett inlägg från FrkF där hon beskriver den hemska och känslosamma situationen där hon och exmannen precis fattat det slutgiltiga beslutet om skilsmässa. Och vad gör hon: leker fokuserat med peppar- och saltkaren på restaurangbordet och låtsas att de är gubbar. Ett typexempel på när vi inte kan vara närvarande för att något hindrar oss. (Så minns jag i alla fall inlägget.)

Det är jobbigt och frustrerande att ha ADHD och det kan vara lika jobbigt och frustrerande för våra närmaste, som måste lära sig att stå ut och förstå att det hänger ihop med vårt neuropsykologiska funktionshinder. När våra partners blir varse vårt funktionshinder, hur det fungerar och att vi inte kan bli ”friska”, ja då kan det kännas som att man dragit en nitlott i livet. ”Så här kommer det att vara. Det här kommer vi att få kämpa med alltid, hur mycket parterapi vi än går.” ADHD:n finns med jämt, även om vi hittar sätt att hantera livet på och gör anpassningar efter funktionshindret. Sämre dagar är det partnern som måste klara och orka – vara den vuxne och skärpte. Den som inte skuldbelägger, när man t.ex sårat barnet genom sin impulsivitet.

Man ska ju inte avbryta ett barn som försöker säga något viktigt och förtroligt. Det kan ju ligga ett stort uppbådande av mod bakom något som låter superenkelt. När man som jag har drag av aspergers och gång på gång tillrättavisar felaktigheter den yngre generationen gör i en berättelse för att man bara ”måste” uttrycka sig faktamässigt rätt och adekvat  (grönt är grönt och inte blått), kan det kännas som om jag tycker att barnet bara gör fel och att jag aldrig blir nöjd. (Det ger nämligen ordning i mitt kaos om rätt sak är på rätt plats, även i en återgiven berättelse.) Då är det bra att inte få skäll av partnern för att man gör fel igen, utan att fadern kan vara en brygga mellan funktionshindrad mamma och barn – vara den som förklarar varför det blir tokigt.

Det är också så som Victoria skriver: ADHD kan vara en stor tillgång, fast på rätt plats i livet. I mitt yrke har jag haft stor nytta av att ha ett öppet spjäll – dvs att allt som händer omkring mig går rätt in i knoppen utan filter. Det har varit en kreativ brunn att ösa ur. Men det har ett pris. Allt det där som går in måste ju ta vägen någonstans och det kan leda till en fullständig urladdning. Vi som har ett öppet spjäll, sensitiva känselspröt  och saknar filter är extra sårbara. Vi drabbas oftare av utmattning, psykisk sjukdom som psykoser, depressioner och schizofreni.

Tack Victoria för ett bra inlägg. Som vanligt rakt och tänkvärt. Du är en bra inspirationskälla.

%d bloggare gillar detta: