Arkiv

Posts Tagged ‘sjukregler’

Kan man sjukskriva i ett välfärdsland?

05 november 2010 2 kommentarer

Häromdagen kom ämnet upp kring det här med att folk sjukskrivs helt i onödan, i en kaffepaus på jobbet. Jag vet inte om det är så och speciellt inte nu när sjukskrivningsreglerna hårdnat. Kollegan som jag pratade med har jobbat på Försäkringskassan tidigare och har erfarenheter på området som jag inte har. Hon menar att man kan ifrågasätta vad som kan betecknas som sjukt och inte. Hon var bl.a fundersam över att allt fler får diagnosen posttraumatiskt stressyndrom – PTSD, när vi lever i ett välfärdsland som Sverige.

Jag kände inte att jag ville öppna upp mig själv och berätta om mina specifika erfarenheter av sjukskrivning. Ni som läst här länge vet att jag tidigare varit drabbad av utmattningssyndrom, vilket ju är en av de diagnoser som på senare tid ifrågasatts, och är tämligen vanlig bland oss som har ADHD. Jag kan bara konstatera att jag då inte fungerade eller var arbetsför, led av total minnesbrist och i stort sett bara sov.

Det här ämnet om sjuktal och välfärd har debatterats intensivt inte minst i samband med valrörelsen. Jag vet också att en hel rad läkare skriver böcker och föreläser om detta. En är Åsa Kadowaki, psykiatriker och KBT-terapeut, som brukar föreläsa under rubriken: ”Är det sjukdom eller är det livet?” Åsa är även ansvarsläkare vid Försäkringskassanhar och har bl.a skrivit debattboken: ”Svensk sjukvård till vanvett: om patienten bestämmer”. (Titeln är minst sagt provokativ. Vaddå ”om patienten bestämmer”?) Åsa tycker att det sjukskrivs för mycket och i onödan. Hon anser att det kan ha direkt motsatt och negativ effekt att sjukförklara patienter, som  går igenom kriser som egentligen är en del av livet. Hon är initiativtagare till nätverket: Läkare med gränser, som bl.a lyfter frågan om läkares ansvar när det gäller att våga säga nej till sjukskrivning, trots att det är vad patienten vill. Kanske har Åsa rätt och kanske inte. Jag tycker fokus ska ligga på om man är arbetsför eller inte, och inte diagnosen i sig. Dessutom måste sjukförsäkringen anpassas efter att det finns de som har kronisk sjukdom, som gör att det tidvis inte kan arbeta. Man kan inte bli frisk från kronisk sjukdom, trots piller och andra terapeutiska insatser, utan arbetsförmågan varierar under livet. T.ex när man har MS eller psykisk sjukdom.

Några andra som är inne på samma linje när det gäller sjuktal och välfärd är barnläkaren Carl Lindgren och Frank Lindblad, som är barn- och ungdomspsykiater och forskar om barns utsatthet, stress och sårbarhet. Tillsammans har de skrivit boken: ”Välfärdslandets gåta. Varför mår inte barnen lika bra som de har det?” I boken diskuterar de dilemmat att trots att svenska barn har bäst förutsättningar i världen, så mår de ändå sämre än många andra enligt olika studier. (Nämnas kan att Carl Lindgren bl.a arbetat för WHO och SIDA i Bosnien-Hercegovina, Ukraina och Ryssland.)

Frågan är alltså: när är man egentligen sjuk och vad kan anses som normalt och en del av livsekvationen vi måste lösa? (Inte minst mot bakgrund av att Försäkringskassan fick på tafsen när de inte vill sjukskriva gravida kvinnor som har ont i ryggen eller foglossning som gör att de inte klara av att gå till jobbet, eftersom detta är en fråga om diskriminering. Skälet är att män skulle bli sjukskrivna vid samma symptombild.) Menar de att folk är inbillningssjuka eller att man inte är sjukare än man gör sig? Om doktorn säger att man inte är sjuk, stämmer det? Vem har inte hört: ryck upp dig och tänk positivt eller ta en Alvedon om du har ont, utan att det tillfört något positivt i livet. Jag har själv varit med om doktorer som viftat bort symptom, som sedan (när man fått komma till en specialist) visat sig faktiskt vara något allvarligt. Och jag är säkert inte ensam om det.

I Sverige har vi varit himla duktiga på det här med att systematisera, standardisera och hitta lösningar på problem. När vi löst ett har vi gått vidare till nästa. De största hindren mot väldärd är nu undanröjda hos oss. Vi har mål för folkhälsan, kör med förebyggande strategier, har tagit fram både vårdprogram, diagnoskriterier och ställt upp på hela den lista av skall-krav som de mänskliga rättigheterna innebär. Vi har också blivit väldigt bra på att studera och mäta sådant här som sjuktal. Det gör man inte i vissa delar av världen, helt enkelt för att det inte finns några läkare som kan diagnosticera eller behandla. Att kvinnor dör vid hemmaförlossning på Afrikas landsbygd ses som något naturligt – en del av livet just för att det är så vanligt. Något man får acceptera. (Jämför gärna detta med Åsas resonemang.) Det skulle inte vi göra här hos oss, för vi vet att det här inte behöver hända. Det hände förr på den gamla onda tiden (före Lubbe Nordströms tid), som faktiskt inte var så hemskt länge sedan.

Självklart har Åsa och hennes läkarkollegor träffat människor som varit med om hemska saker: olyckor eller krig, som inte tappat sugen eller accepterat att sjukskrivas, när det egentligen skulle behövas. Är man försäkringsläkare träffar man dessutom inte patienten själv utan har bara ett sjukintyg framför sig där en annan doktor mer eller mindre väl formulerat varför man inte har arbetsförmåga. Det är för övrigt ett välkänt fenomen att sjukskrivande läkare tar sig allt för lite tid att beskriva diagnos och arbetsförmåga, eftersom doktorerna hellre vill träffa patienter än skriva intyg. Därför skickar Försäkringskassan ofta brev till doktorerna där de ber dem komplettera för att sjukskrivningen ska kunna gillas. Gissa om detta är frustrerande och pressande för deras patienter?!

Jag är för att hitta vägar till att fungera och kunna vara med och bidra till samhället och inte hamna i en offersituation. Sedan är jag övertygad om att det den maslowska behovsteorin uttrycker påverkar vår sjukhet – vilka omständigheter vi lever i (om vi inte har mat för dagen är vi ganska ointresserade av att t.ex ta en kärleksrelation till nästa nivå), vår bakgrund och livserfarenheter påverkar vår motivation och våra mål – helt enkelt våra överlevnadsmekanismer. Jag är övertygad om att jag, om jag skulle ha hjälparbetat Afrika, skulle bekymra mig mindre för vissa saker och klaga mindre. Visst kan vi fastna i tillstånd och fokusera alldeles för mycket på det som är obehagligt eller hemskt utan att kunna ta oss vidare. Då kan vi behöva en knuff i rätt riktning. Men man kan inte generalisera och dra alla över en kam. Vi är alla olika starka eller svaga.

Ibland är starkt också svagt. Det var oerhört svårt för mig att acceptera att jag faktiskt har ett funktionshinder – är ”svag” (usch jag gillar verkligen inte att känna mig svag), som betyder att jag måste göra anpassningar, sänka kraven på mig själv och inte klarar allt som andra gör. Med hjälp av medicin, KBT, hjälpmedel och arbetsmiljöanpassningar, går det faktiskt ganska bra för mig. Min doktor och min psykolog påminner mig ofta om vilka fantastiska ansträngningar jag gjort och att jag faktiskt klarat att komma tillbaka till arbetslivet, när många andra med samma diagnoser (ADHD och utmattning) inte klarat det. Jag har svårt att se det på samma sätt som dem. Faktum är att jag under sjukskrivningen var fullkomligt panikslagen över tanken på att kanske inte klara att komma tillbaka till arbetslivet och var alldeles för ivrig med att ”börja springa innan jag kunde gå” – ett av mitt livs dilemman. Det var oerhört stressande och riskerade faktiskt att sätta krokben för ”tillfrisknandet”.

Läs gärna vad DN:s ledarskribent Hanne Kjölers skriver i anslutning till Åsa Kardowskis debattbok kom ut och gärna också författaren Johanna Nilssons debattinlägg: Ryck upp dig lilla vrak, i SvD – som visserligen skrevs för ett bra tag sedan, men innehållet är lika aktuellt nu. Läs också Elise Claesons debattinlägg i SvD kring Lindgrens och Lindblads bok om välfärdgåtan. Och här har vi den andra verkligheten. De som är sjuka, men av Försäkringskassan inte anses fylla kriterierna för sjukskrivning. För dem är kramar, varm dryck och filtar inte tillräckligt, Åsa.

Annonser

Fy Försäkringskassan

29 december 2009 Lämna en kommentar

Man slutar att förundras. Ett av de senaste uppmärksammade besluten som Försäkringskassan gör, med hänvisning till de nya sjukreglerna, är att dra in sjukpenningen för Sofie Karlsson eftersom hon inte skrivit in sig på Arbetsförmedlingen tillräckligt snabbt efter sin lille cancersjuke sons dödsfall. Detta skriver både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter om idag. Hon orkade helt enkelt inte släpa sig dit, utan var bedrövad och lamslagen av sorg – vilket var och en av oss kan förstå. Detta tar inte Försäkringskassan hänsyn till. Regler är regler. Sofie var vid sonens bortgång föräldraledig och sjukskriven. Hon överklagade Försäkringskassans beslut till Länsrätten och fick rätt. Bra att hon orkade göra det, tycker jag. Hoppas fler följer hennes exempel. Länsrätten tyckte att det var aktuellt och rimligt att göra ett undantag från kravet  att en försäkrad som är arbetslös, omedelbart ska anmäla sig som arbetsökande hos Arbetsförmedlingen, i ett fall som detta.

Där slutar inte historien, tyvärr. Vad gör Försäkringskassan nu, tror ni? Gissa tre gånger (inte så svårt med tanke på de tidningsrubriker vi sett senaste tiden). Överklagar beslutet till Kammarrätten, så klart. Och där ligger ärendet nu. Jag ryser och tänker på stackars Sofie. Här kan man faktiskt snacka om att en myndighet sparkar på en som ligger. Vad vill Försäkringskassan egentligen? Det enda goda som kan komma ut av detta är om Kammarrätten går på samma linje som Länsrätten. Då blir domen prejudicerande och ger Försäkringskassan riktlinjer för hur de ska agera i fortsättningen. Och det verkar vara upp till oss enskilda att vara de som strider mot Försäkringskassan för att på så sätt ta reda på vad som gäller, då de riktlinjer som regeringen gett tydligen är så himla suddiga vad gäller undantagen från reglerna. (Eller kan de möjligtvis vara så att kassan obstruerar?) Tyvärr kostar det på. Ja, inte för handläggarna. Men för de försäkrade som drabbas. Man ska ha ork och vara frisk för att vara sjuk.

Aftonbladet har följt Sofie Karlsson, hennes sambo Peter och lille sonen Victor under den tid han låg på sjukhuset och kämpade mot sin cancer.

Sjuka sjukregler eller sjuk Försäkringkassa?

08 december 2009 3 kommentarer

Så mycket på hjärtat och så lite ork att sitta här och skriva. Värsta tiden på året om man har lätt för att falla in i ett depressivt tillstånd pga mörkret. Dessutom präglas mitt liv av olika motgångar just nu. Stora som små. Kryper in i mig själv och orkar bara inte. Fast kanske lite.

Vet inte om jag tänkt färdigt. Men jag måste ändå på något sätt kommentera de senaste turerna kring Försäkringskassan och de nya sjukreglerna som kom för ett och ett halvt år sedan. Ni har säkert också följt nyhetsrapporteringen och kanske andra ADHD- eller NPF-relaterade bloggar, där deltidssjukskrivna berättar att de är på väg att bli utförsäkrade och bli utan ersättning om de inte anmäler sig arbetssökande hos Arbetsförmedlingen trots att de redan har ett jobb, men är för sjuka för att arbeta. Eller fall där sjukpenningen fryser inne efter 180 dagar då den sjukskrivnes arbetsförmåga jämförs mot den s.k reguljära arbetsmarknaden och plötsligt kan anses frisk nog att kunna arbeta. Ja, inte på sitt gamla jobb, utan på ett annat. Konstig värld vi lever i.

Är man t.ex vanligtvis banktjänsteman och inte 100 procent arbetsförmögen efter 180 dagars sjukskrivning pga t.ex av kroniskt trötthetssyndrom, fibromyalgi eller utmattningsdepression, men ändå kapabel nog att jobba med ett enklare arbete heltid enligt Försäkringskassans ekvation, t.ex med att packa upp varor på hyllorna på ICA-Maxi, kan en handläggare med hänvisning till de nya sjukreglerna säga nej till att fortsatt beviljad sjukpenning, även om man är på väg tillbaka och delvis börjat jobba igen. En rehabilitering tillbaka till det ordinarie arbetet blir alltså helt plötsligt ointressant ur Försäkringskassans perspektiv (som hänvisar till reglerna), oavsett vilken sjukdom/diagnos eller oförmåga som håller den sjukskrivne borta från arbetet. Samtidigt slutar personen att vara ett ärende hos kassan och blir någon annans bekymmer. I värsta fall ramlar vederbörande mellan stolarna helt. Den sjukskrivne hamnar i händerna på en förhoppningsvis välvilligt inställd arbetsgivare som kanske kan sponsra den som är sjukskriven med sjuklön eller så tvingas vederbörande till Arbetsförmedlingen för att kunna få ekonomin att gå ihop. Kortsiktig och skrämmande lösning. Folk behöver ju hjälp med att komma tillbaka till det de kan och utbildats för. Och vid vissa sjukdomsfall tar det längre tid att bli fit for fight, igen.

Vissa skyller denna situation på den nya regeringen, som drev igenom de ändrade sjukreglerna till följd av skenande förtidspensioneringar under en tio års period med socialdemokraterna i makten. Andra skyller på Försäkringkassan för deras sätt att tolka de nya sjukreglerna. En del vill t.o.m gå så långt, så att de anser att F-kassan driver en egen politik och en form av protest mot regeringen och därför tolkar bokstavligt och spelar dumma. (det är ju inte första gången Försäkringskassan är i blåsväder. Det har den varit många gånger, redan innan denna regering.) Patienter med samma sjukdomsbild, symptom och arbetsförmåga behandlas/bedöms olika av kassan beroende på om läkaren lyckas uttrycka sig korrekt  i sina medicinska bedömningsunderlag. Är det inte lite märkligt att tidigare anställda börjar jobba som konsulter för att hjälpa sjukskrivna att få rätt mot kassan? Den ene skyller på den andre. Oavsett skuld kommer folk i kläm både psykiskt och ekonomiskt – de känner sig kränkta, med all rätt.

Det som förbryllar mig mycket är att ingen ger röst åt de som drabbas. För man orkar i de flesta fall inte fajtas alldeles på egen hand när man är svårt sjuk. Oavsett om det handlar om Försäkringskassan, arbetsgivare eller någon annan. Man försöker ju lägga all kraft på att försöka läka, bli frisk, pigg och kunna komma igen. Heder åt onkologerna på Karolinska sjukhuset som i sin debattartikel i Dagens Nyheter berättade om verkligheten för många cancersjuka kvinnor i klammeri med Försäkringskassan.

Var är alla patientföreningar i allt detta, undrar jag? (Och för den delen även fackförbunden.) Varför står ni inte på barrikaderna och står upp för era långtidssjuka och sjukskrivna medlemmar. När det gäller oss med neuropsykiatriska funktionshinder och t.ex ADHD, är det ingen hemlighet att vi mer än andra drabbas av utmattning, psykisk sjukdom olika ångestsyndrom. Framför allt om vi inte får behandling, stöd och terapi. Där skulle riksförbundet Attention kunna ge oss en röst och försöka påverka det som sker. Men jag hör faktiskt bara tystnad.

I elfte timmen försöker nu regeringen rätta till och förtydliga sjukreglerna så att prövningen mot arbetsmarknaden efter 180 sjukdagar inte ska behöva göras i situationer då detta skulle få orimliga konsekvenser för den försäkrade. (Hur tolkar man: ”orimliga konsekvenser”?) Dessutom ska ”allvarligt sjuka” (suddigt begrepp även det) med avtagande arbetsförmåga undantas. Räcker det tror ni? Jag tror att det kommer att räcka till för att göra den nuvarande regeringen arbetslös vid nästa val.

Här reder Svenska Dagbladet ut begreppen vad gäller sjukreglerna.

I en Exressen-artikel kan ni läsa ett utdrag ur hur remissinstanser som Folkhälsoinstitutet m.fl reagerade på de nya sjukreglerna innan beslutet togs, även om Husmark-Persson påstår annorlunda.

Här kan du läsa om läkaren Jenny Fjell som startade nätverket Resurs (Respekt för sjuka och utsattas rätt i samhället). Läs gärna också vad bl.a Birgitta/WitchbitchTrollhare, Erika Lejonroos och andra skriver i samma ämne.

%d bloggare gillar detta: