Arkiv

Posts Tagged ‘skolan’

Diagnoskultur – inget okej begrepp

23 november 2011 1 kommentar

Skolverket har publicerat en artikel om resultatet av att placera elever med ADHD (eller andra funktionshinder) i särskilda undervisningsgrupper. Bra att ämnet studeras och lyfts, men är det bara jag som reagerar på begrepp som ”den diagnostiska kulturen”. (Det är ungefär samma sorts begrepp som ”jakten efter diagnoser”, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg).

Vad tusan menar de? Att det är ett försök att distansera och avskärma sig från diagnoser och forskningen om diagnoser förstår jag – att den inte är rumsren och ”commes il faut”. Gillar inte att folk slänger sig med den här typen av begrepp, utan att precisera vad som menas. Det är inte O.K.

Så här låter det i ingresstexten: ”Barn som inte når målen sätts allt oftare i särskilda undervisningsgrupper. Barnens svårigheter förklaras med en rad olika neuropsykiatriska diagnoser som AD/HD och Aspergers syndrom. Den diagnostiska kulturen har fått fäste i skolans värld.”
Här kan du läsa hela artikeln.

Om ni undrar varför det inte är så mycket aktivitet här på bloggen, är det för att orken tryter. När jag jobbat en hel dag finns det inte så mycket tid och ork över. På helgerna är det mycket fokus på familjelivet och att vila för att ladda upp inför kommande vecka. Men jag kan säga att jag ofta tänker på vad jag skulle vilja blogga om.

Annika om arbetsminne och undervisning

07 augusti 2011 Lämna en kommentar

Läs gärna Annikas inlägg om arbetsminne och hjärnforskning (hos Tidsenliga lärverktyg). Hon reflekterar kring hjärnforskaren Torkel Klingbergs bok: ”Den lärande hjärnan”. Annika arbetar vid Elevhälsan i Umeå där hon hjälper elever och pedagoger att se möjligheter med teknik i lärandesituationer.

Lästips om skolans syn på elever

Måste tipsa om en intressant artikel i Lärarförbundets tidning. Claes Nilholm, professor i pedagogik med inriktningen specialpedagogik vid Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping, har kartlagt skolans syn på varför elever har svårigheter i skolan. Och inte minst vems problem och ansvar det är.

Några citat från artikeln:

”Det finns en lång tradition av särlösningar och en vilja att skilja ut det som upplevs som annorlunda i skolan. Men synsättet har inte mycket stöd i styrdokumenten.”

”Rektorerna förlägger skolmisslyckandena till brister hos de enskilda eleverna och deras hemförhållanden, till förhållanden som de själva inte kan påverka. Även få lärare ansåg att det var skolan eller sättet att organisera undervisningen som var orsaken till elevers misslyckanden. De ansåg i nästan lika hög grad som rektorerna att problemen låg hos eleverna.”

Läs artikeln här

Och här har vi svaret på vilka anpassningar skolan kan göra t.ex vid nationella prov. Om man utgår ifrån kollektivets svagaste länk blir det bra för alla.

Scientologidagis – nej tack

07 november 2009 Lämna en kommentar

dagisLäste i dagens DN att utbildningsförvaltningen i Stockholm gjort en oanmäld inspektion av den scientologiinspirerade förskolan Lövgården i Sätra under hösten. Det visade sig att förskolan saknade utbildad personal, att personal som anställs inte kontrolleras mot brottsregistret och att det saknas pedagogiskt material m.m. Det betyder att här skulle alltså dömda sexbrottslingar kunna finnas anställda? Eller att personal med rätt (läs scientologisk) världsbild är prioriterat att rekrytera snarare än att de som faktisk har förskollärarkompetens?

Dessutom får inte föräldrarna, enligt utbildningsförvaltningens inspektör, tillräcklig information om förskolan Lövgårdens pedagogik (!), dvs Applied Scholastics uppfunnen av Ron L Hubbard – scientologikyrkans skapare och förgrundsgestalt. Man ska alltså som förälder passa sig för att utan omsvep tacka ja till den förskola som ligger närmast var man bor, utan ta reda på mer om vad de sysslar med. Plötsligt är man kanske omgiven av sektmedlemmar och ens barn invaggas sakta men säkert i deras tankesätt.

Artikeln uppmärksammade mig på att scientologirörelsens ideella förening Albatross driver hela fem förskolor i Stockholms södra förorter. Skrämmande – på samma sätt som skolor med ensidig politisk eller religiös inriktning, tycker jag. T.ex Plymouthbrödernas Laboraskolan i Långaryd, som också kritiserats av Skolinspektionen för att den inte levde upp till skollagens krav på bl.a saklighet och allsidighet. En annan friskola med religiös inriktning som kritiserats av Skolinspektionen är Gryningeskolan i Botkyrka.

Det är skrämmande att vi i ett demokratiskt land som Sverige tillåter friskolor med klart missriktad och manipulativ ideologisk/sekteristisk inriktning som varande basen för kunskapsinhämtningen och formandet av unga människor. Jag tror bestämt att det hindrar yttrande- och tankefrihet. Och inte minst möjligheten att vara annorlunda. När det gäller scientologerna bör man veta att de inte accepterar att det finns några bokstavsdiagnoser överhuvudtaget. Då kan det bli svårt att få rätt hjälp och stöd. Tror man att uppfostran hemma är problemet med ADHD-barn, kan det verkligen bli ödesdigert för det barnets utveckling och framtid. Undrar just om Albatrossens förskolor anställer resurspersoner – eller behövs de kanske inte?

I somras rapporterade Sveriges Radio Ekot, tack och lov, att regeringen i ett lagförslag kommer att dra en tydligare gräns för vad som blir tillåtet och inte när det gäller konfessionella inslag för religiösa friskolor. Frågan är vad man gör med de skolor som inte faller under etiketten konfessionell. Vissa tillber Gud, medan andra tillber Hubbard.

Läs också vad Trollhare, skriver om scientologiförskolorna.

Om du vill veta mer om när ideologi och pedagogik kan anses vara sekteristisk, kan du göra det här. Läs också scientologiavhopparen Catarina Pamnells berättelse. Eller varför inte bloggen Scientologisekten som är allt annat än sitt namn.

Gräver i minnenas arkiv

02 oktober 2009 7 kommentarer

barnskriverInspirerad av Victoria som just nu gräver i minnenas arkiv, har jag börjat göra detsamma. Hennes funderingar började med Starlet och Carolyn Keanes Kitty-böcker vidare till Mitt Livs Novell och brevvänner från förr. Jag köpte också tidningen Starlet – trots min mammas protester om att det var lättviktig lektyr. Dessutom Wahlströms ungdomsböcker i form av t.ex Kitty, Lotta-, och Femböckerna.

Ni som är gamla nog minns säkert att man på vår tid (dvs på 70-talet) pennfajtades med jämnåriga ute i landet. Tidningar som Fantomen, Kamratposten, Min Häst, svenska MAD, Seriemagasinet innehöll alltid annonser där tjejer på 11 vårar som älskar hästar eller killar på 12 bast med intresse för klistermärken, sökte likasinnade att brevväxla med. Lite som dagens kontaktannonser, skulle man kunna säga.

Man inser hur urmodigt det låter. Men det här var ju innan internet, mail, chat och blogg var uppfunnet. Själv brevväxlade jag med Conny i blekingska Sölvesborg, Gunilla i lappländska Kiruna och ytterligare en Gunilla i halländska Hyltebruk. För att inte glömma Miyouko i Japan. Undrar vad som hände med dem? Måste säga att brevväxlandet funkade ungefär som det här med bloggeriet. Inspirationen infinner sig i vågor. Hade samma problem när det gäller att skriva dagbok. Inte mycket blev skrivet i perioder.

Likafullt är det kul att läsa det som faktiskt skrevs. Breven liksom dagböckerna finns kvar på vinden. När jag läser igenom mina alster kommer jag precis ihåg de händelser jag beskriver liksom de olika känslor jag hade. Det handlade om att känna sig orättvist behandlad av vuxna, konkurrensen om kompisar, att vara förälskad, funderingar kring idoler och sitt utseende, känslor av utanförskap, mobbning osv. Skrivandet var en ventil, precis som här.

Mellanstadiet och högstadiet var ingen höjdarperiod i livet för mig. Efter lågstadiet hamnade jag i en bråkig klass som gjorde sitt yttersta för att terrorisera lärare. En grupp tuffa tjejer styrde och ställde i klassen. Att gå till skolan var en plåga även om jag hade det lätt för mig. Känns som om de åren gått helt förlorade. Det enda vettiga jag fått ut av den tiden är kunskapen att jag aldrig kommer att låta den yngre generationen ha det som jag hade det i skolan. Vuxna som blundade för misshandlande lärare, mobbning, skolans brist på trygghet, kunskapsöverföring, respekt m.m. (Vissa av er kanske minns tidsdokument som tv-serien Lära för livet. Precis så som den beskriver, var det.) Tror inte att jag skrev detaljerat om just det till mina brevvänner. Det blev mer kortfattade haranger och kanske mot slutet också en del plattityder. Brevväxlandet rann helt enkelt ut i sanden.

Grattis Fredrik

01 oktober 2009 Lämna en kommentar

ballongerFörnuftet har segrat. Det är bara att gratulera 13-årige Fredrik och hans familj. Alldeles nyligen stod det nämligen att läsa i DN:s nätupplaga att Fredrik, som har dubbeldiagnosen ADHD och autism, efter en lång kamp får tillbaka sin plats på Sankt Örjans resursskola.

Ni kanske har följt turerna i media. DN:s reportrar Kalle Bergbom och Maria Ringborg har skrivit en serie artiklar om Fredrik som fråntogs sin plats på de specialpedagogiska Sankt Örjans skolor i Stockholm och mot sin och föräldrarnas vilja flyttades över till en helt vanlig klass i kommunala Solbergaskolan i Hägersten. Bakom beslutet stod Solbergaskolans rektor Ann-Katrin Averstedt. Reportrarna har granskat både rektorns ledarstil och förhållandena på Solbergaskolan. Bilden som växt fram är att både elever och lärare far illa.

Det här tycker jag är ett exempel på när journalistik är som bäst – den som spelar roll och förändrar verkligheten. När missförhållanden tålmodigt grävs upp och lyfts fram i ljuset. Förhoppningsvis kan den här journalistiska granskningen gangna inte bara Fredrik, utan också andra som mår dåligt.

En som det inte gått lika bra för är Mikael.

%d bloggare gillar detta: