Arkiv

Posts Tagged ‘stress’

Gott slut

31 december 2011 6 kommentarer

Så här på årets sista dag vill jag önska mina trogna läsare ett gott slut. Till dags datum har det varit närmare 90 000 enskilda besök här på bloggen, sedan jag startade den för några år sedan. Jag är inte en lika aktiv bloggare längre. Orken tryter. Faktum är att så mycket som jag jobbat mot slutet av detta år, har jag inte gjort på åratal. Jag är trött. Blodtrycket rusade i höjden innan jul. En dag när jag kom hem mådde jag så fysiskt illa av situationen att jag var på väg att kräkas. Jag tål inte stress längre. Och jag vill inte slita på mig – vis av skada. Tyvärr är det så att man i vissa situationer är tvungen att bita ihop eftersom man vet att det finns ett slut/mål och är övergående. Jag gör allt jag kan för att undvika och förutse sådant här, så jag kan styra bort situationer som denna. Detta kommer inte att fortsätta efter nyår, utan jobbet kommer att normaliseras. En påminnelse blev det. För jag vet ju att jag i ett sådant här läge kan sägas springa maraton på ett ben – det är bara det att de flesta inte känner till att jag gör det.

Vad kan jag säga att jag lärt mig under året?
Ingen nyhet kanske, men i alla fall, hur viktigt det är att ha en stödjande och anpassningsbar familj. (Är tacksam över att ha en man som tar ett stort ansvar för att familjelivet ska fungera, för läxläsning och marksevice. Tack, älskling.) Att lita på sin intuition. Att lyssna inåt, på sig själv. Att våga säga nej: det här fixar inte jag. Att ta emot hjälp, när den erbjuds. Att inte ta på mig för mycket ansvar. Att vila när jag är ledig och inte fortsätta ekorrlivet hemma. Det här är några saker.

Under året som gått har några fler bloggvänner fallit bort och försvunnit. Bland annat ”Mias universum”. Hon bara försvann. Till dig, till trogna läsare och till alla andra före detta bloggkollegor (och damptanter – ni vet vilka i är) ett gott nytt år!!!

här skrev jag för ett år sedan, när jag summerade året.

Annonser

Liten tuva välter lätt damptanter

23 oktober 2010 4 kommentarer

Många av er som läst hos mig ett tag känner säkert till Lotta Abrahamsson, som är pedagogisk handledare och föreläser om ADHD och Aspergers utifrån ett metod- och verktygsperspektiv. Ni som också följer Lottas blogg har säkert läst om att hon drabbats av malignt melanom. I sitt senaste inlägg beskriver Lotta hur hon, som får sägas fungerar riktigt bra – sina bokstavsdiagnoser till trots, fullständigt slutade fungera i samband att cancern blev ett faktum.

Hemskt med Lottas cancer, som hon förhoppningsvis kan bli helt frisk ifrån. Vad kan man lära av ”historien”? Jo, precis det Lotta skriver: när man blivit så himla bra på att anpassa livet efter bokstävernas förbannelse – dvs lärt sig vikten av att planera, skaffa bra rutiner osv – då märks det inte så himla mycket att man har ett funktionshinder som påverkar beteendet och de kognitiva funktionerna och sociala sampelet.  Både man själv och omgivningen glömmer bort att det finns ett funktionshinder. För det märks inte särskilt mycket under rätt förutsättningar.

Men det behövs inte så mycket för att stjälpa hela det kontrollsystem man byggt upp. Stress och osäkerhet är två riktiga tuvor som kan stjälpa lasset av funktion helt. Då vill det till att man har livbojar i form av släkt och vänner som kan gå in och styra upp vardagen, när man själv inte klarar det. Helt enkelt ta över och vara något slags autopilot på de områden som vi kan tillåta. För när vi förlorar kontrollen, då kan vi hälsa hem.

Kontroll är allt för mig och cancer är t.ex något man inte kan kontrollera. Då blir det vansinnigt viktigt att bli insatt i alla fakta om sjukdomen, behandlingstyper osv för att försöka skapa kontroll i ett kaos. Då gäller det att sortera upp allt och skapa ordning i huvudet och bland tankar och känslor. Ordna lådorna i räta rader utifrån färg och form, som jag brukar säga, så att saker och ting blir begripligt.

Läs gärna Lottas inlägg. Och till Lotta säger jag: lycka till! Hoppas verkligen du blir frisk. Och trots allt elände (cancer är ju faktiskt en mycket farlig sjukdom) kan jag inte låta bli att fnissa (förlåt mig) åt beskrivningen av doktorsamtalen och hur fullständigt tokigt det kan bli när man har Aspergers. Vi har inte bara rättshaveristbeteendet i oss, utan också doktorshaveristbeteendet. (Se där jag värpte ett nytt bra begrepp, som kanske kan vara till användning 😉 .)

Vårstress

23 maj 2010 14 kommentarer

Känner att jag går sönder av alla måsten så här års. Gräset växer och det materiella förfallet måste stoppas. Det är så mycket som ska hända på kort tid och det måste hända precis just nu, inte sen. Vi lever ju med två hus och jag mäktar inte med det. (En privilegierads gnäll – jo, tack jag vet.) Det ena modell sekelskifte, med renoveringsbehov, är sommarstället och där finns rejält med att göra (plus en stor tomt att sköta). Mannen renoverar bit för bit själv. Man hinner det man hinner och det man har råd med att fixa. Och sedan har vi radhuset med pyttetomt, som också behöver ett visst mått av underhåll och skötsel.

Egentligen var detta inte alls meningen, att det skulle bli så här att vi har två hus. Men bostadsbristen på den ort vi flyttade till för åtta år sedan, är stor. Därför fick vi till sist hugga något boende, för att kunna genomföra flytten. Tanken var att det skulle vara en tills vidare-lösning, det här med radhus. Vi ville egentligen ha en lägenhet just på grund av att det blir för mycket ansvar och arbete, annars. Och nu är vi här där vi är. Vägs ände känns det som – i alla fall för mig. Inmålad i ett hörn. (Mer än på ett plan. Ska man börja tänka klassvandring och olycklig: ”vad var det som hände”, är man än mer illa ute.)

All ledighet går just nu åt till att bara göra inte vila, lata och umgås. Har dåligt samvete gentemot den yngre generationen, som till stor del ser föräldrarna i ständigt arbete och med väldigt lite fokus på avslappning och kul. Och det håller bara inte. Barndomen går inte i repris. Och inte jag heller. Jag klarar inte av att fokusera på att ha kul och jobba på hemma samtidigt. Det kan bli bara ett av de två. Måste styra energin och fokus på en sak.

Har inte alls samma ork som för några år sedan. När jag kommer hem från jobbet nu för tiden, är det vila som gäller. Behöver stänga av och vara ifred, t.o.m från familjen. Energinivån är så låg att läxläsning är något mannen tagit över nästan helt. Skulle behöva använda helgerna till återhämtning och energipåfyllning, men på våren är det så svårt. Det ska rustas, fejas, målas, spikas…. Tyngden av ansvar gör mig också handlingsförlamad. Känner bara av piskan – ingen morot.

Kategorier:leva med adhd Taggar:, ,

Om bloggandets läkande kraft

12 januari 2010 10 kommentarer

”Att skriva kan ha en läkande effekt”. Rubriken är Dagens Nyheters (Insidan igår), men det kunde lika gärna varit jag själv som sagt det. För så är det och jag är inte ensam om att uppleva det. Jag började blogga, när jag minst sagt befann mig i kris. Hade precis börjat min nyorienteringsperiod efter min ADHD-diagnos som kom hösten-08. Mådde pyton. Var fruktansvärt trött, ledsen och grötig i huvudet. Gick igenom och ältade mina tillkortakommanden, men hade också börjat hitta svaren på varför jag hela tiden upprepade samma ”fel”, vilka varit oerhört påfrestande för familjen och mig själv, såklart. Alla dessa skuldkänslor för att man inte är perfekt och rationell. (Ni förstår säkert att jag är en person med höga krav på mig själv.)

Jag tänker t.ex på det här med att vara den som hela tiden avbryter folk när de pratar – så de inte får tala till punkt, att hela tiden växla aktivitets- och stämningsläge så att folk inte orkar hänga med i svängarna, att ha så svårt att hålla truten och absolut vara tvungen att tuta ut vad man tycker och tänker också innan det är färdigtänkt. Jag skulle kunna ta upp en rad exempel på dåliga samveten jag haft över att jag inte kunnat bete sig som andra. Eller snarare som man lärt sig att fina flickor ska vara: återhållsamma och kontrollerade. Inte hetsa upp sig och gå igång i onödan. Inte ta för mycket plats. Tänka först och handla sen. Vänta på sin tur i samtal. Inte prata mest och högst. Allt detta som är så svårt för oss som har ADHD. Ni vet vad man lärt sig: att tala är silver, men tiga är guld. Tomma tunnor skramlar mest. Vänd andra kinden till. Som man sår, får man skörda. Alla dessa ordstäv riktiga saltströare i sår, när man inte förmår.

Tillbaka till tråden nu. Jag började alltså blogga mot bakgrund av att jag letade efter mig i mig själv. Jag ville ta reda på mer om det här med ADHD och hur det funkar i mitt fall. En resa i mig själv på väg mot något nytt. Det har haft en terapeutisk funktion och det är skönt att få bekräftelse från andra i en liknande situation.

Andra bloggare gör också resor och bearbetar sina känslor och bekymmer på bloggen. Precis som jag har de börjat i någon form av krissituation. Jag tänker bl.a på Björn förlorade hälften av sin familj genom en bilolycka i april 2008. Han förlorade då fru och nyfödd dotter. Kvar blev han och dottern Ellen. Han har den populära bloggen: Singelpappan, som så klart förändrats över tid. Björn har fortfarande många läsare även om driften att att skriva har minska i takt med att livet normaliserats och han fått perspektiv på olyckan och hur den så drastiskt förändrade livet. Många vill gärna fortsätta att läsa om hans liv, men han har fått allt svårare att hitta saker att skriva om, säger han på bloggen.

Exempel på bloggar som startade i kris är Ludmillas blogg. När Ludmilla började blogga handlade det framför allt om hur det är att mista en nära anhörig som tagit livet av sig. I Ludmillas fall den 14-åriga dottern Linnea. Ludmillas blogg och liv har gått vidare och nyligen skiftat fokus rejält. Ännu en gång händer något fruktansvärt. Strax efter att nyligen ha fött en dotter, har hon fått ett cancerbesked och är nu mitt inne i behandlingen. Andra som bloggar om svår sjukdom, är välbekanta Vimmelmamman Lotta Gray. Vet inte hur många som följt henne under hennes sjukdomstid med tjocktarmscancer, men det är väldigt många om man ser till kommentarsfrekvensen.

Igår hade Dagens Nyheters Insidan (pappersupplagan) en artikel om detta med skrivandets läkande kraft. (Det var här mitt inlägg egentligen började.) Artikeln handlade om författaren Jonas Jonasson, som kommit ut på andra sidan efter ett utdraget uttmattningssyndrom. Från att ha varit stressad egenföretagare i mediabranschen, blev han tvungen att sadla om och hitta ett nytt spår för att bota sin stress, oro och ångest. Jonas hittade tillbaka just genom att skriva och det blev en kritikerrosad roman med titeln: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.

I en biartikel har Insidans journalist Thomas Lerner intervjuat två experter på stress, som bekräftar teorin om skrivandets läkande kraft. I USA har James Pennebaker, professor i psykologi, studerat hur människor som haft traumatiska upplevelser kunnat återhämta sig med hjälp av att kunna ”skriva av sig”. Metoden kallas emotionellt skrivande och har visat sig påverka immunförsvaret positivt. Sårläkning påskyndas, blodtrycket sänks liksom kortisolnivåerna i blodet. (Du kan läsa mer om detta i DN. Länk kommer här när DN lagt ut artikeln på nätet.)

Slutsats: fortsätta skriva om era känslor, ångest, bekymmer. Om inte annat, så för er egen skull. För det tänker jag göra.

PS: Fler läsvärda bloggar som också handlat om kriser i livet, speciellt skilsmässa, är Ensamma pappan som skrivit det här starka inlägget och Hela hustrun som skriver starkt om det mest privata.

Utmattning och ADHD går hand i hand – del 1

24 oktober 2009 45 kommentarer

trottviddatorDet här kommer att bli ett ovanligt långt inlägg som handlar om sambandet mellan det neuropsykiatriska funktionshindret ADHD och uttmattningssyndrom. För det finns. Jag vet en rad bloggar som vittnar om detta, skrivna av ADHD-kvinnor. Vi har t.ex Pie som varit sjukskriven pga av sin utmattningsproblematik i många år. Viktoria brukar också skriva om sin väg tillbaka till arbetslivet, efter att ha blivit utmattad pga sin ADHD. Det kan du läsa om här, här och här. Judith beskriver också problemen med stress, hyperaktivitet och utmattning. Birgitta, alias Witchbitch, skrev nyligen ett inlägg om frustrationen och oron att bli utförsäkrad vid årsskiftet. Andra t.ex Farsanmittilivet, med en son som har ADHD, skriver om stressen och sin enorma trötthet och svårigheten att orka både på jobbet och hemma, samtidigt som ADHD-misstanken växer. Ni har alla inspirerat mig att skriva detta inlägg.

Personers om har ADHD jobbar ofta mer intensivt än andra. Därför överanstränger vi oss lättare. Det hänger ihop med att vi har en funktionsstörning i form av nedsatt kognitiv och exekutiv förmåga. Det påverkar vår förmåga att fokusera, arbetsminnet och problemlösningsförmågan. Med andra ord vår förmåga att styra beteenden och handlingar. Vi är alltså inte herre över oss själv fullt ut.

För att prata om mig själv så har jag tvingats uppfinna system och kluriga sätt att klara av normala saker hemma eller på jobbet. Och min kapacitet och energi har varit hög. Jag har varit högpresterande och gått i spinn. Ständigt på språng och med många bollar i luften. Har också haft en förmåga att ta på mig uppgifter som andra inte får gjorda, i ren frustration. För att de sinkat mitt jobb och min framfart på väg mot mål. Det här är jag inte ensam om. Vissa av oss utvecklar den här sidan, för att stävja känslan av att förlora kontrollen och mota bort känslan av kaos.

Det är det här som är så lurigt med ADHD. Uppmärksamhetsstörningen, impulsiviteten och oförmågan att dosera vår energi. Vi har svårare än andra med att både prioritera rätt och att få till ett avslut på projekt eller uppgifter vi håller på med (för vi sätter ju igång med nya grejor hela tiden). Uppmärksamhetsstörningen gör att vi har svårt att koncentrera oss pga att vår uppmärksamhet är lättavledd och att vi är impulsiva. Någon som går in i ett rum, ett susande element, en ringssignal, mänskligt mummel, en hostning, plinget av inramlande e-post i datorn, t.o.m våra egna kullerbyttande tankespår och ständigt uppdaterade göralistor i huvudet – allt detta har en förmåga att bryta igenom och störa när vi försöker koncentrera oss på att lösa en uppgift. T.ex läsa en rapport, skriva ett protokoll eller ett brev osv. Vi får börja om gång på gång.

Det blir himla ineffektivt och känslan är att man inget får gjort. Ändå håller vi oss konstant sysselsatta. Punktmarkerar än här, än där. Vi har svårare än andra att veta vad vi ska prioritera och hitta tillbaka till det ursprungliga spåret. Vi kan inte värja oss mot allt stimuli som andra normalfuntade kan ignorera, eftersom allt rycker och drar i vår uppmärksamhet. Våra sinnen signalerar: ”se här, titta hit” om allt och inget. När något är extrasuperintressant – då kan vi hyperfokusera, nästa hamna i intressekoma. Vi tappar tid och rum. Plötsligt vaknar man till: ”hjälp vad är klockan?”. Känslan av panik sprider sig. ”Skulle jag ha varit någonstans, har jag missat nåt?” Så här funkar det för oss som har ADHD.

När jag äntligen började äta ADHD-medicin (centralstimulantia), upplevde jag att känslan av gröt i huvudet försvann. Jag blev mer skärpt igen, mindes bättre, energin kom tillbaka och att jag plötsligt fick så mycket gjort. Hänger antagligen samman med att min förmåga att fokusera på enstaka uppgifter blev så mycket bättre. Hjärnan blev mer vaken och tiden gick långsammare – den försvann inte – vilket leder till mycket mindre frustration. Hela jag blev mycket mera sammanhållen faktiskt. (Vet inte om ni förstår vad jag menar.) Tålamodet blev bättre. Man avbryter inte andra personer lika mycket i deras prat, försöker allt mindre gissa vad folk ska säga innan de sagt det och lägga ord i mun – ett sätt att försöka effektivisera samtal. Det här låter säkert helt galet och är inte ett rationellt beteende. Det är som att andra är till för oss. Deras känslor tar vi inte hänsyn till, vi ska nämligen vidare. Vi försöker också styra upp andra och få dem att delta och göra saker vi inte hinner med eller klarar. Hur hemskt som helst är det. Föreställ er den ångest och skam man får gå runt med. ”Jag är en dålig person. Jag visar inte hänsyn. Jag säger och gör fel jämt, jämt.”

Allt det här leder till mer stress, sämre självkänsla, ett allt mer splittrat beteende, ökad trötthet. Bara att försöka behärska sitt beteende, bli bättre på det man misslyckas med och samtidigt koncentrera sig tar enormt stor kraft i anspråk. Man däckar kvällstid, är sur och arg, orkeslös, oinspirerad, vill vara för sig själv – vilket leder till ännu större samvetsnöd. En del tar till alkohol eller annat för känna någon form av tillfredsställelsekänsla i kroppen. Något som kan leda till missbruk. Ni fattar: en ond spiral.

Till sist är man så trött och virrig. Allt går så långsamt. Man blir allt mer glömsk, måste ständigt dubbelkolla saker för att det redan från början dåliga arbetsminnet krymper ytterligare. Man sover sämre för man ältar sina tillkortakommanden. Stresshormoner far runt i kroppen och skadar viktiga funktioner. Hippocampus drar ihop sig. Meddelandefunktionerna i hjärnan försämras ytterligare – de som redan är kassa pga funktionsstörningen i hjärnan som ADHD beror på. Utmattningen ökar, man blir deprimerad och man blir till sist sjukskriven. Man slutar helt enkelt inte fungera. Minns inget, kan inget (inte ens sätta på en diskmaskin), har slutat förstå hur saker fungerar – är helt tom. Så här har det varit för många vuxna som inte vetat om att de haft ADHD.

Ett utmattningssyndrom kan faktiskt bli ingången till en ADHD-utredning. (Faktum är att Socialstyrelsen rekommenderar att olika differentialdiagnoser beaktas i samband med att en diagnos för uttmattningssyndrom ställs.) Visst finns det helt ”normala” människor som går in i väggen. Och det gör de av pga av vanligt bakomliggande orsaker: prestationspersonlighet med höga krav på sig själv och stora bekräftelsebehov både på jobbet och hemma, en dåligt fungerande arbetssituation där krav/mål och resurser/kompetens inte överensstämmer, en ickefungerande organisation med klent ledarskap, otydliga roller och mandat, otydliga förväntningar på medarbetare och påver arbetsbeskrivning osv. Lägg till en ADHD-problematik hos en enskild medarbetare och ni fattar vad som händer.

Vägen tillbaka är snårig. Har man ADHD är det svårare att komma tillbaka det visar statistiken. Det blir så mycket mer att ta hänsyn till vid en rehabilitering. Man behöver extra bra förutsättningar vid en tillbakagång till arbete, förändringar som man kanske inte själv är klar över att man behöver eller ens råder över. Man är också beroende av arbetsgivarens förståelse och goda vilja och möjlighet att anpassa arbetsuppgifter eller arbetsplats.

I en rehabiliteringssituation är man beroende av att vara klartänkt, eftertänksam, påläst och kalkylerande. Veta vad man vill och vilka arbetsrättsliga eller socialförsäkringsmässiga möjligheter som finns. Det gör man sällan. Har man ADHD och är utbränd har man extra svårt att få till det. Försämrad kognitiv och exekutiv förmåga gör det svårt att få ihop planeringen. Impulsiviteten kan ställa till det genom att man ger oövertänkta signaler eller önskemål. Man behöver hjälp: annars blir man väldigt ensam och prognosen blir då dålig när det gäller att komma igen. Sedan är det inte ovanligt att en utmattning oavsett person, ger en skada i form av permanent sänkt stresströskel. Och det är ju något vi ADHD-personer lider av redan innan.

Hur kan man komma vidare eller motverka att hamna i ett utmattningstillstånd som ADHD-person? Det tänkte jag klura vidare om i ett nytt inlägg som kommer snart. En del av svaret ligger i att erkänna och förstå sitt funktionshinder. (Uppdatering: Här hittar du del 2.)

Vill du läsa mer om hur jag upplever detta med att ha ADHD, kan du klicka här.

Läs gärna också vad ADHD-coachen Bob Seay säger om att vi ADHD:are har lättare att överanstränga oss.

När man har problem med arbetsminnet – ett typiskt utmattningssymptom, men också ADHD-symptom – så upplevs det ofta som att man har problem att koncentrera sig. Arbetsminnet hjälper nämligen till med att komma ihåg vad vi ska koncentrera oss på. Här kan du läsa lite mer om ADHD och hur det påverkar arbetsminnet. Här kan du läsa ännu mer om dopamin, arbetsminne och arbetsminnesträning. Här kan du läsa mer om kognitiva funktionshinder.

I livet utan medicin

14 september 2009 9 kommentarer

hostlovJa, vad ska man säga? Livet lunkar vidare, utan ADHD-medicin. Tillbaka till ruta ett – men ändå inte. Sammanfattningsvis kan jag i alla fall säga att det tog drygt en vecka efter att jag tog sista Concerta-tabletten, innan blodtrycket började bete sig mer normalt (men fortfarande högt). Tråkig och farlig biverkning av en medicin. Hjärtat har också rusat helt oväntat – med tryck i bröstet – vilket jag uppfattar som en utsättningsfenomen. Läskigt och ledde till ytterligare ett sjukhusbesök. Har försökt läsa på på internet, men hittar inget att läsa om hur folk brukar reagera när man tar bort centralstimulerande läkemedel som innehåller just metylfendiathydroklorid.

Som befarat har mitt usla tålamod och dåliga humör återkommit. Ingen bra kombination. Liksom en låg stresströskel (fast inte riktigt lika illa som det var i våras, för nu är jag ganska så utvilad). Sedan verkar det som om finmotoriken flytt sin kos. Så kanske det var innan med – minns inte riktigt. Tappar och spiller, så det står härliga till. Är också tröttare, som sig bör kanske, nu när hösten är här och man ska upp i ottan för att komma iväg till skola och jobb. Men konstigt nog är jag vid gott mod, än så länge. Tror att mina avslappningsövningar lagt grunden för detta. Vi får se var detta tar vägen.

Läs gärna vad andra skriver, t.ex Mamman om att sluta äta ADHD-medicin pga biverkningar eller hur det gick för Caroline som började äta Concerta år 2007. Trollhare alias Immanuel Brändemo berättar också om sina erfarenheter av Concerta liksom Judith.

Trött på min ADHD

25 juli 2009 4 kommentarer

jonglerarDet finns många sätt att säga det på. Jag vill göra slut med med min ADHD. Eller: jag vill härmed säga upp mig från dig, du påträngande och personlighetsstyrande bokstavsdiagnos. Det får vara bra nu. Jag är så innerligt trött på den här inre motorn, stressen och drivet, som inte låter mig vara i fred. Detta med att ständigt vara i farten med snabba rörelser, alltid liga steget före (ifall att något oförutsett inträffar), hinna med många saker i flykten. (Pie, som också är bokstavstant, beskriver detta så bra i ett dagboksinlägg den 23 juni. Detta om att känna att man bara måste göra 50 saker samtidigt.) Varför? Till vilken nytta? Jag vill ha lugn och ro. Orkar inte. The bottom is nådd, som Povel Ramel brukar säga. 

Visst har jag gjort vissa framsteg sedan diagnos, terapeutiska KBT-övningar och inledd ADHD-medicinering. Humöret är visserligen bättre, men framstegen är så små och det går så långsamt. Just nu känns det mest som det går bakåt. Börjar man slappna av och inte styra över ADHD:n, så börjar den styra allting. Vips är alla små framsteg borta och tillbaka är den där jobbiga personen man inte vill vara. Som styr sin omgivning, för att det måste bli på mitt sätt och min ordning för att jag ska känna mig trygg och inte uppleva kaos inne i knoppen. Man hör sig själv desperat ursäktande säga till sin partner för femtioelfte gången: ”Jag lovar att jag ska sluta med det här” (likt en missbrukare eller hustrumisshandlare). Jag vill – men kan jag?

Jag har, som säkert många andra, hoppats att medicinen ska göra mirakler. Men så är det självklart inte. Den är en hjälp, men fixar inte allt. Jag måste fixa: vara medveten, mota beteenden som Olle i grind, öva mig att slappna av när jag känner drivet att dra igång i rekordfart och ordna, fixa och styra upp. Jag måste öva mig i att luta mig tillbaka i fåtöljen, att vila, lära mig att ha tråkigt, att strunta i alla saker och ting som ropar: ”Kom hit och ordna det här, vi kan inte ligga här och skräpa. Ser du inte att att du måste ta hand om det här, för annars…..”. Ja, annars vad då? Vad händer. Antagligen ingenting. Känner mig ofta som Alfons Åberg: ” Kommer. Jag ska bara…”. 

Mitt rationella jag (den som på något konstigt vis ibland står och ser på från utsidan) förstår att inget kommer att hända om jag inte tvättar kläder exakt just nu. Inte tar hand om en slokande krukväxt precis i detta nu. Men den andra – ADHD:personen – lyssnar inte på rationella tillsägelser, motiv eller förklaringar. Nej, den personen kör på så det ryker och struntar i dem som står bredvid och blir trampade på. ADHD-personen låser på görandet som om det vore någon form av ritualer. (Undrar om jag inte har lite asbergare i mig också?) Människors känslor kommer liksom i andra hand. Beteendet är minst sagt märkligt. 

Jag skulle gärna vilja ha någon form av feed-back från er som kommit längre än jag. Som har genomgått faserna i allt från intrimmandet av medicin, övandet i att försöka bete sig funktionellt och inte minst hur man får de närmaste att stå ut och orka. Vill gärna känna att det finns hopp.

%d bloggare gillar detta: