Arkiv

Posts Tagged ‘TV-program’

För oss som är lite speciella

05 augusti 2013 1 kommentar

Jag tillhör en av de som följer Sheldon Coopers öden och äventyr i TV-serien Bing bang theory – och skrattar delvis igenkännande. Så klart är en del tillspetsat och genialt framför av Jim Parsons. Det verkar som om det blivit politiskt korrekt med karaktärer som har en eller annan diagnos. Tänker inte minst på Saga Norén i kriminaldramaserien Bron som får en uppföljare med start den 22 september. Missa inte.

En av mina favoritavsnitt i Big bang theory är där Sheldon varit uppe flera dygn i sträck för att lösa ett fysiskt teoriproblem – inget att rekommendera för någon med neuropsykiatrisk diagnos. Det slutar med att han sorterar olikfärgade bollar i ett bollhav.

Annonser

Missa inte sista avsnittet av Bron

23 november 2011 3 kommentarer

Ikväll sänder SVT sista avsnittet av den danskvenska kriminalserien Bron, som det kanske blir en fortsättning på. SVT har nämligen bett produktionsbolaget Filmlance att utveckla en storyline och produktionsupplägg för nästa säsong.

I dagens SVD intervjuas Sofia Helin som spelar kriminalpolis Saga Norén om sin roll som hon tycker gett en identitetskris.

Läs intervjun av Sofia Helin här

”Fråga doktorn” pratade suddigt om ADHD

09 november 2009 11 kommentarer

tv-illIkväll kunde den som gillar att titta på SVT-programmet Fråga doktorn lära sig mer om ADHD. Eller kunde man förresten? Nä inte mycket, tyvärr.

Inslaget om ADHD började med att en reporter går ut på stan och undrar om folk vet vad ADHD är. En del försöker vara duktiga och vara politiskt korrekta genom att ”säga” rätt och ofarliga saker. Andra ger den definition som bruklig är: stökiga pojkar i skolan som inte kan sitta still och som förstör. En person svarar och säger (till reporterns stora förvåning) att han själv har ADHD. Hur é dé då, frågar reportern. Ja, vad för svar får på en oförberedd fråga från en person som har problem med uppmärksamhet, impulsivitet och hyperaktivitet. Man svarar helt enkelt helt ostrukturerat och lite olika saker man kommer på i farten utan att tänka efter innan, men framför allt i stil med att det varit ett helvete. ”Hoppas barn som växer upp nu och har ADHD, har det bättre.”

Efter detta tar intervjun och presentationen av ADHD-kvinnorna Kajsa Söderstrand och Marianne Berglund vid, som berättar om hur de tycker att det är att ha ADHD. Jag får veta att Kajsa och Marianne ansetts vara glömska slarvmajor, svarta får och inte passat in. Ett par exempel från vardagen läggs fram som bevis för detta: stökiga köksskåp, ourplockade diskmaskiner, svårt att anpassa sig på jobbet osv. De nämner också i förbifarten (ialla fall uppfattar jag som känner till den) den utmärkta artikelserien i Svenska Daglbadet om vuxna med ADHD, som till slut fick dem att förstå. Programmet ebbar ut och jag är inte mycket klokare.

Jag undrar nu: var tusan tog all fakta vägen? Eller hänvisningen till fakta för den som vill veta mer? Inte ens vad ADHD står för blev ju korrekt. Man kan ju inte förvänta sig att intervjupersonerna ska stå för hela faktabiten, speciellt inte med ADHD i bagaget. De behöver stöd och struktur. Dåligt SVT. Jag är besviken. Och det är inte ert fel Kajsa och Marianne, det vill jag säga. Fråga doktorn-redaktionen borde ansträngt sig lite mer. Det hela blev väldigt suddigt.

Vill du läsa mer om Kajsa och Marianne, så driver de både hemsida och bloggar. Här hittar du artikelserien om kvinnor med ADHD, dvs om oss damptanter.

Läs också vad Bejbi/Lina tyckte om programmet.

Heja Kattis

25 oktober 2009 6 kommentarer

KattisIgår blev jag så glad när jag läste DN-debatt. Äntligen någon som reagerar över detta, tänkte jag. Journalisten och programledaren Kattis Ahlström (just nu aktuell i TV4-programmet Kattis & co) bestämde sig nämligen för att ta bladet från munnen och gå ut och kritisera SVT för att de kränker barns rättigheter i programserien: Ett fall för Louise. Ni vet programmet på TV1 där den privatpraktiserande psykoterapeuten Louise Hallin, tidigare känd som bl.a rådgivare i TV4:s Nyhetsmorgon och radioprogrammet Knattetimmen i P4:s Radio Stockholm, har terapisejourer med familjer i kris.

Programmet utgår ifrån barnens berättelser om problemen hemma. Föräldrarna är de som får sitta i terapisoffan under ledning av Louise Hallin. Vi får se en utvald, vinklad och redigerad bit av en familjs liv och vardag. Situationen ställs på sin spets genom TV:s blotta närvaro som tyst utfrågare och dokumenterare samt programledaren/psykoterapeutens som aktivt leder situationen åt önskat håll. Både de vuxna och barnen går att identifiera: vi får veta vilka de är. Men vi vet ändå inte allt om dem och deras livssituation – bitar utelämnas.

Så här skriver Kattis Ahlström i debattartikeln: ”Cynisk journalistik med barn som offer måste stoppas. I förra veckan berättade en nioårig pojke i SVT om hur hans pappa misshandlade honom såväl psykiskt som fysiskt. Det är ren kränkning att på det viset låta ett barn framträda med sin sorg inför hela svenska folket.”

Så här har jag också uppfattat saken. Hur tänkte SVT egentligen? Kattis hänvisar till Barnkonventionens 16:e artikel, som bl.a säger att inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och sitt anseende. Där står också att barnet har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller angrepp.

Jag hänvisar till de etiska regler som press, radio och TV själva tagit på sig att följa. Så här står det bl.a i reglpolicyn, om att respektera den personliga integriteten (helt enkelt den privata sfären) och om att vara försiktig i fråga om att publicera namn:

• Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

• Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

Kattis fortsätter:

”Alltsedan ”Robinsons” första (och utskällda) säsong sändes i tv har gränserna för den personliga integriteten förflyttats. Vuxna människor har sex, är otrogna, gråter, förtalar varandra, visar upp sina nya plastbröst och exponerar sitt allra innersta i tv-program av varierad kvalitet. Och den som reagerar bemöts med en avmätt gäspning. Vem bryr sig? Jag gör det, för jag vet efter 20 år på tv vad det kan innebära för en person att ha lämnat ut sig i tv. Jag vet hur illvilliga grannar kan frysa ut, hur chefer kan reagera och hur förhållanden kan gå i kras för att man blivit förförd av de där magiska minuterna av uppmärksamhet och berusning som det kan innebära att få vara med en stund i tv. Syns man så finns man.”

Å, så rätt Kattia Ahlström har. Vad händer nu när TV-programmet sänts? Kan kollegor och chefer strunta i att påverkas av TV-programmet? Kan vännerna det? Hur blir relationerna på arbetsplatsen och inte minst släktrelationerna? Hur ser pappans chanser ut att klättra i karriären? Törs farmor och farfar visa sig bland folk eller har de blivit stämplade som dåliga förebilder och föräldrar till en misshandlande far? Får familjen som deltog i programmet stämpeln som en problemfamilj, som påverkar deras möjligheter att delta i det sociala livet, yrkeslivet, föreningslivet och samhället – vara en i gänget? Många blir frågorna. Och den kanske viktigaste är: hur blir det för pojken? Han har ju inte valt situationen på samma premisser som en vuxen. De får på ett annat sätt stå sitt kast.

SVT har agerat omdömeslöst – det tycker jag. Det hade varit en annan sak om vi sett skådespelare, dvs en fiktiv familj. Den hade fyllt det syfte som jag tror att TV-serien har: att ge igenkänning, utbilda och visa att hjälp finns att få. Nä, skärpning SVT. Hoppas någon anmäler detta till Pressens opinionsnämd. Ja, det kanske man skulle göra…..

Läs också Kattis tidigare blogginlägg som hon skrev efter att ha sett avsnittet i SVT:s Ett fall för Louise.

Här och här kan du läsa vad några andra tycker om programmet. Läs också andras åsikter om Louise Hallin.

Genrep filosoferar om alkohol

21 oktober 2009 Lämna en kommentar

vinglasJag är en av dem som följt SVT:s programserie Kysst av spriten som går på måndagar kl. 21.00 Bra initiativ av SVT att porträttera nyktra alkoholister och ge en bild av hur det är att vara barn, sambo eller annan nära anhörig till en som super. Speciellt är detta med medberoendet så fascinerande som fenomen.

Tänker närmast på programmet om läraren Per-Erik Persson. Hans alkoholmissbruk eskalerade från att supa i perioder till att bli ett heltidsmissbruk. Hans idag vuxna söner Johan och Magnus berättade i programmet om sin egen barndom med en full pappa som gjorde konstiga grejer, blev stökig och aggressiv. De berättade också om hur de som äldre städade upp i pappans lägenhet – där ibland de två yngre sönerna från ett senare äktenskap också bodde. Man fick veta att de de äldre sönerna åkte dit för att sova över, ge trygghet åt de unga halvbröderna och för att se till att de kom iväg till dagis och skola, då han var ensam med de små. Det  var en soc-anmälan från dagis som till sist satte stopp för Per-Eriks supande.

Det här förbryllar mig. Alla i familjen visste omständigheterna och konsekvenserna av pappans supande. Han kunde inte ta vara på sig själv och långt mindre andra. Hur kunde fru och storebröder tillåta att de yngre barnen for illa hos honom? Dessutom måste det funnits andra som sett på utan att göra något: grannar, släktingar. De beskrevs i programmet att barnen var skräckslagna när de var ensamma med honom. Att de inte kunde sova, fick klara sig själva, inte fick mat osv. Fattar inte. Varför ställer alla upp och döljer det som pågår? Och till vilket pris sedan? Fattar detta lika lite som när mödrar medvetna om att deras män utövar incest mot barnen, inte gör något. Eller att kvinnor stannar kvar hos män som slår. Att självbevarelsedriften, respekten för sig själv och de mänskliga förpliktelserna liksom suddats ut.

Jodå. Jag förstår att detta sker långsamt: en urholkning och en tillvänjning av situationen. Att uppväxten, baggaget och självkänslan man har med sig spelar roll. Men det går ändå inte  emotionellt att fatta. Nästan lika lite går det att förstå hur ett missbruk kan förvandla en människa, så att spriten eller drogen är det enda intressanta.

Jag har erfarenhet av supande släktingar. Ett flertal faktiskt. Alkoholism är ju ärftligt. Det har främst handlat om män. Och flera av dem har haft barn. Barnen har som många andra medberoende gömt flaskor för sina fäder. De har städat upp efter sina pappor och försökt få dem att sluta. Pappa är pappa. Kärleken finns där, även om den kan förvandlas till hat emellanåt. Eller kanske snarare ett hat mot alkoholen. Sådant sätter spår. Som tur är har mammorna inte tolererat supandet utan lämnat sina missbrukande karlar tillsammans med barnen.

Kysst av spriten är sevärd. Den ger en motvikt till den glamorösa drink- och klubbkulturen. Ingen ung person tror väl att de ska åka dit och bli missbrukare. Ändå talar statistiken sitt tydliga språk: två till tre barn i varje grundskole klass växer upp med en mamma eller pappa som missbrukar alkohol. Ett barn i varje klass utvecklar själv alkoholism.

Gillar verkligen IQ:s kampanjefilmer som gått på TV – de som ska få oss att haja till över vår egen och andras alkoholkonsumtion. Och speciellt gillar jag den här:

Här hittar du fler.

Läs också vad Marcus Birro skriver om den älskade och hatade alkoholen.

Konstnärer som utövar långsamhetens lov

18 oktober 2009 12 kommentarer

Ni har väl inte missat Gunnel Wåhlstrands konst? Hon som arbetar om familjefotografier till stora tavlor i tusch. Fantastiskt! Har läst om henne i pressen och också sett programmet ”Rummet i vitt” på SVT. Snacka om att sjunga långsamhetens lov. Hennes konst tar tydligen oändligt tid att framställa. Mycket pill och pet. Varje litet tuschpenseldrag ger en detalj som tillsammans med ännu fler ger det stora mönstret och bilden. Gunnel beskriver i TV-programmet att hon blir helt absorberad av det hon håller på med. Snacka om att kunna hyperfokusera. Det vilar på något vis något aspergerskt över det hela.

Jag skulle inte klara av en så långsam och utdragen process. Det funkar inte för en person med ADHD. Kreativ? Japp, men också handlingskraftig och expeditiv. (Det senare uttrycket  har jag lånat från ett medicinskt ulåtande om mig.) Jag är inte den som såsar omkring och inte får något gjort. Det går snarare lite för fort. Vill bli klar och se resultat omgående. Annars får jag DAMP. Dessutom har jag blivit allt bekvämare med åren. Så hemma hos oss hittar man varken konst- eller hobbyprojekt.

En annan som måste vara tålmodig som få och klarar av att ro iland stora konstnärliga projekt  är Caroline Harju. Precis som Gunnel använder hon sig av släkten som inspiration. Caroline är vad man skulle kunna kalla en konstnär i vardande (fast jag vet inte riktigt om om hon vet det själv ännu). Genom att lägga pärla vid pärla 110 000 gånger gjorde hon en svartvit fotolik bild av sin mamma som barn. Det tog 140 timmar och konstverket mäter 200 gånger 137,5 cm. Jag säger bara: waov.

Är ni sugna på att göra något liknande själva, kan man faktiskt gratis ladda ner ett program som gör att du kan skapa egna fotografiska pärlplattor.

Gräver i minnenas arkiv

02 oktober 2009 7 kommentarer

barnskriverInspirerad av Victoria som just nu gräver i minnenas arkiv, har jag börjat göra detsamma. Hennes funderingar började med Starlet och Carolyn Keanes Kitty-böcker vidare till Mitt Livs Novell och brevvänner från förr. Jag köpte också tidningen Starlet – trots min mammas protester om att det var lättviktig lektyr. Dessutom Wahlströms ungdomsböcker i form av t.ex Kitty, Lotta-, och Femböckerna.

Ni som är gamla nog minns säkert att man på vår tid (dvs på 70-talet) pennfajtades med jämnåriga ute i landet. Tidningar som Fantomen, Kamratposten, Min Häst, svenska MAD, Seriemagasinet innehöll alltid annonser där tjejer på 11 vårar som älskar hästar eller killar på 12 bast med intresse för klistermärken, sökte likasinnade att brevväxla med. Lite som dagens kontaktannonser, skulle man kunna säga.

Man inser hur urmodigt det låter. Men det här var ju innan internet, mail, chat och blogg var uppfunnet. Själv brevväxlade jag med Conny i blekingska Sölvesborg, Gunilla i lappländska Kiruna och ytterligare en Gunilla i halländska Hyltebruk. För att inte glömma Miyouko i Japan. Undrar vad som hände med dem? Måste säga att brevväxlandet funkade ungefär som det här med bloggeriet. Inspirationen infinner sig i vågor. Hade samma problem när det gäller att skriva dagbok. Inte mycket blev skrivet i perioder.

Likafullt är det kul att läsa det som faktiskt skrevs. Breven liksom dagböckerna finns kvar på vinden. När jag läser igenom mina alster kommer jag precis ihåg de händelser jag beskriver liksom de olika känslor jag hade. Det handlade om att känna sig orättvist behandlad av vuxna, konkurrensen om kompisar, att vara förälskad, funderingar kring idoler och sitt utseende, känslor av utanförskap, mobbning osv. Skrivandet var en ventil, precis som här.

Mellanstadiet och högstadiet var ingen höjdarperiod i livet för mig. Efter lågstadiet hamnade jag i en bråkig klass som gjorde sitt yttersta för att terrorisera lärare. En grupp tuffa tjejer styrde och ställde i klassen. Att gå till skolan var en plåga även om jag hade det lätt för mig. Känns som om de åren gått helt förlorade. Det enda vettiga jag fått ut av den tiden är kunskapen att jag aldrig kommer att låta den yngre generationen ha det som jag hade det i skolan. Vuxna som blundade för misshandlande lärare, mobbning, skolans brist på trygghet, kunskapsöverföring, respekt m.m. (Vissa av er kanske minns tidsdokument som tv-serien Lära för livet. Precis så som den beskriver, var det.) Tror inte att jag skrev detaljerat om just det till mina brevvänner. Det blev mer kortfattade haranger och kanske mot slutet också en del plattityder. Brevväxlandet rann helt enkelt ut i sanden.

%d bloggare gillar detta: