Archive

Posts Tagged ‘utmattningssyndrom’

Nya forskningsrön om utmattningssyndrom

17 november 2010 2 kommentarer

Läste i Dagens Nyheter häromdagen att ny svensk forskning visar att utmattningssyndrom orsakar mätbara förändringar i hjärnan. Förändringarna är specifika just för personer med med denna medicinska diagnos som ju är mycket omstridd på senare tid. Inte minst när Försäkringskassans läkare ska bedöma om en patient ska ha rätt till sjukpenning eller inte.

Det är forskaren och psykologen Agneta Sandström, som nu lägger fram en doktorsavhandling i ämnet vid Umeå universitet. Hon har undersökt patienter med diagnosen med magnetröntgenkamera, samtidigt som de fått göra arbetsminnestester. Dessutom har hon och hennes forskarkollegor tittat närmare på hur man utsöndrar stresshormonet kortisol. Forskargruppen konstaterar att ”gruppen som drabbas består av ovanligt ihärdiga, ambitiösa och pedantiska människor. De ligger över snittet i intelligens och är välutbildade.” Något om ADHD nämns inte i artikeln, eftersom detta inte verkar varit en undersökt variabel. Men det är nog bara en tidsfråga innan kopplingen tas upp – igen.  Och det finns ju ingen motsättning kring detta med att intelligenta personer blir mer utmattade än andra: folk med ADHD är smarta, men har en ojämn begåvningsprofil.

Läs mer om forskningsfynden här

Kan man sjukskriva i ett välfärdsland?

05 november 2010 2 kommentarer

Häromdagen kom ämnet upp kring det här med att folk sjukskrivs helt i onödan, i en kaffepaus på jobbet. Jag vet inte om det är så och speciellt inte nu när sjukskrivningsreglerna hårdnat. Kollegan som jag pratade med har jobbat på Försäkringskassan tidigare och har erfarenheter på området som jag inte har. Hon menar att man kan ifrågasätta vad som kan betecknas som sjukt och inte. Hon var bl.a fundersam över att allt fler får diagnosen posttraumatiskt stressyndrom – PTSD, när vi lever i ett välfärdsland som Sverige.

Jag kände inte att jag ville öppna upp mig själv och berätta om mina specifika erfarenheter av sjukskrivning. Ni som läst här länge vet att jag tidigare varit drabbad av utmattningssyndrom, vilket ju är en av de diagnoser som på senare tid ifrågasatts, och är tämligen vanlig bland oss som har ADHD. Jag kan bara konstatera att jag då inte fungerade eller var arbetsför, led av total minnesbrist och i stort sett bara sov.

Det här ämnet om sjuktal och välfärd har debatterats intensivt inte minst i samband med valrörelsen. Jag vet också att en hel rad läkare skriver böcker och föreläser om detta. En är Åsa Kadowaki, psykiatriker och KBT-terapeut, som brukar föreläsa under rubriken: ”Är det sjukdom eller är det livet?” Åsa är även ansvarsläkare vid Försäkringskassanhar och har bl.a skrivit debattboken: ”Svensk sjukvård till vanvett: om patienten bestämmer”. (Titeln är minst sagt provokativ. Vaddå ”om patienten bestämmer”?) Åsa tycker att det sjukskrivs för mycket och i onödan. Hon anser att det kan ha direkt motsatt och negativ effekt att sjukförklara patienter, som  går igenom kriser som egentligen är en del av livet. Hon är initiativtagare till nätverket: Läkare med gränser, som bl.a lyfter frågan om läkares ansvar när det gäller att våga säga nej till sjukskrivning, trots att det är vad patienten vill. Kanske har Åsa rätt och kanske inte. Jag tycker fokus ska ligga på om man är arbetsför eller inte, och inte diagnosen i sig. Dessutom måste sjukförsäkringen anpassas efter att det finns de som har kronisk sjukdom, som gör att det tidvis inte kan arbeta. Man kan inte bli frisk från kronisk sjukdom, trots piller och andra terapeutiska insatser, utan arbetsförmågan varierar under livet. T.ex när man har MS eller psykisk sjukdom.

Några andra som är inne på samma linje när det gäller sjuktal och välfärd är barnläkaren Carl Lindgren och Frank Lindblad, som är barn- och ungdomspsykiater och forskar om barns utsatthet, stress och sårbarhet. Tillsammans har de skrivit boken: ”Välfärdslandets gåta. Varför mår inte barnen lika bra som de har det?” I boken diskuterar de dilemmat att trots att svenska barn har bäst förutsättningar i världen, så mår de ändå sämre än många andra enligt olika studier. (Nämnas kan att Carl Lindgren bl.a arbetat för WHO och SIDA i Bosnien-Hercegovina, Ukraina och Ryssland.)

Frågan är alltså: när är man egentligen sjuk och vad kan anses som normalt och en del av livsekvationen vi måste lösa? (Inte minst mot bakgrund av att Försäkringskassan fick på tafsen när de inte vill sjukskriva gravida kvinnor som har ont i ryggen eller foglossning som gör att de inte klara av att gå till jobbet, eftersom detta är en fråga om diskriminering. Skälet är att män skulle bli sjukskrivna vid samma symptombild.) Menar de att folk är inbillningssjuka eller att man inte är sjukare än man gör sig? Om doktorn säger att man inte är sjuk, stämmer det? Vem har inte hört: ryck upp dig och tänk positivt eller ta en Alvedon om du har ont, utan att det tillfört något positivt i livet. Jag har själv varit med om doktorer som viftat bort symptom, som sedan (när man fått komma till en specialist) visat sig faktiskt vara något allvarligt. Och jag är säkert inte ensam om det.

I Sverige har vi varit himla duktiga på det här med att systematisera, standardisera och hitta lösningar på problem. När vi löst ett har vi gått vidare till nästa. De största hindren mot väldärd är nu undanröjda hos oss. Vi har mål för folkhälsan, kör med förebyggande strategier, har tagit fram både vårdprogram, diagnoskriterier och ställt upp på hela den lista av skall-krav som de mänskliga rättigheterna innebär. Vi har också blivit väldigt bra på att studera och mäta sådant här som sjuktal. Det gör man inte i vissa delar av världen, helt enkelt för att det inte finns några läkare som kan diagnosticera eller behandla. Att kvinnor dör vid hemmaförlossning på Afrikas landsbygd ses som något naturligt – en del av livet just för att det är så vanligt. Något man får acceptera. (Jämför gärna detta med Åsas resonemang.) Det skulle inte vi göra här hos oss, för vi vet att det här inte behöver hända. Det hände förr på den gamla onda tiden (före Lubbe Nordströms tid), som faktiskt inte var så hemskt länge sedan.

Självklart har Åsa och hennes läkarkollegor träffat människor som varit med om hemska saker: olyckor eller krig, som inte tappat sugen eller accepterat att sjukskrivas, när det egentligen skulle behövas. Är man försäkringsläkare träffar man dessutom inte patienten själv utan har bara ett sjukintyg framför sig där en annan doktor mer eller mindre väl formulerat varför man inte har arbetsförmåga. Det är för övrigt ett välkänt fenomen att sjukskrivande läkare tar sig allt för lite tid att beskriva diagnos och arbetsförmåga, eftersom doktorerna hellre vill träffa patienter än skriva intyg. Därför skickar Försäkringskassan ofta brev till doktorerna där de ber dem komplettera för att sjukskrivningen ska kunna gillas. Gissa om detta är frustrerande och pressande för deras patienter?!

Jag är för att hitta vägar till att fungera och kunna vara med och bidra till samhället och inte hamna i en offersituation. Sedan är jag övertygad om att det den maslowska behovsteorin uttrycker påverkar vår sjukhet – vilka omständigheter vi lever i (om vi inte har mat för dagen är vi ganska ointresserade av att t.ex ta en kärleksrelation till nästa nivå), vår bakgrund och livserfarenheter påverkar vår motivation och våra mål – helt enkelt våra överlevnadsmekanismer. Jag är övertygad om att jag, om jag skulle ha hjälparbetat Afrika, skulle bekymra mig mindre för vissa saker och klaga mindre. Visst kan vi fastna i tillstånd och fokusera alldeles för mycket på det som är obehagligt eller hemskt utan att kunna ta oss vidare. Då kan vi behöva en knuff i rätt riktning. Men man kan inte generalisera och dra alla över en kam. Vi är alla olika starka eller svaga.

Ibland är starkt också svagt. Det var oerhört svårt för mig att acceptera att jag faktiskt har ett funktionshinder – är ”svag” (usch jag gillar verkligen inte att känna mig svag), som betyder att jag måste göra anpassningar, sänka kraven på mig själv och inte klarar allt som andra gör. Med hjälp av medicin, KBT, hjälpmedel och arbetsmiljöanpassningar, går det faktiskt ganska bra för mig. Min doktor och min psykolog påminner mig ofta om vilka fantastiska ansträngningar jag gjort och att jag faktiskt klarat att komma tillbaka till arbetslivet, när många andra med samma diagnoser (ADHD och utmattning) inte klarat det. Jag har svårt att se det på samma sätt som dem. Faktum är att jag under sjukskrivningen var fullkomligt panikslagen över tanken på att kanske inte klara att komma tillbaka till arbetslivet och var alldeles för ivrig med att ”börja springa innan jag kunde gå” – ett av mitt livs dilemman. Det var oerhört stressande och riskerade faktiskt att sätta krokben för ”tillfrisknandet”.

Läs gärna vad DN:s ledarskribent Hanne Kjölers skriver i anslutning till Åsa Kardowskis debattbok kom ut och gärna också författaren Johanna Nilssons debattinlägg: Ryck upp dig lilla vrak, i SvD – som visserligen skrevs för ett bra tag sedan, men innehållet är lika aktuellt nu. Läs också Elise Claesons debattinlägg i SvD kring Lindgrens och Lindblads bok om välfärdgåtan. Och här har vi den andra verkligheten. De som är sjuka, men av Försäkringskassan inte anses fylla kriterierna för sjukskrivning. För dem är kramar, varm dryck och filtar inte tillräckligt, Åsa.

Utmattning och ADHD går hand i hand – del 2

07 februari 2010 17 kommentarer

Det här inlägget är en fortsättning på del 1, som jag skrev i oktober. (Varning för ytterligare ett långt inlägg, som kan vara påfrestande för dig som har ADHD, men nog så viktigt att läsa, tycker jag. Skriv ut sidan om det är svårläst på skärm.) Där berättade jag varför vi som har ADHD oftare än andra hamnar i en utmattningsproblematik. Vi klarar inte stressen och pressen på moderna arbetsplatser något vidare: snäva deadlines, inte sällan dåliga förutsättningar för att göra ett bra jobb, krav på överdriven flexibilitet, dålig styrning och arbetsledning, ständiga omorganisationer och inte minst öppna kontorslandskap. Vi är de som blir sjuka av detta först av alla – oavsett jobb. (Behöver jag berätta att vi också drabbas av fler olyckshändelser än andra – allt enligt försäkringsbolagens statistik.) Man skulle nog kunna använda oss som testpiloter för att ta reda på hur bra eller dålig en arbetsmiljö är eller hur bra eller dåligt en organisation fungerar. Det som är bra för oss är himla bra för alla andra med: ordning och reda, klart uttryckta förväntningar, tydliga gränsdragningar vad gäller ens arbetsuppgifter, kontinuerlig återkoppling när det gäller de egna arbetsprestationerna liksom väl utstakade mål på jobbet som faktiskt också är möjliga att nå. Kanske en utopi?

En doktor  jag träffat, med ADHD som specialitet, menar att ADHD och utmattning i princip är samma sak. En person med en svår ADHD är, enligt hans sätt att se, konstant utmattad pga att hjärnan och nervsystemet  ständigt blir överbelastade. Det här beror bl.a på hjärnas svårigheter att filtrera bort syn- och hörselintryck som är ovidkommande – allt processas på samma prioritetsnivå, fast vi egentligen behöver koncentrera oss på något helt annat. Lägg till att vi redan från början har ett något sämre arbetsminne än de flesta andra, vilket också gör att vi tappar tråden lättare, så förstår du en del av grogrunden till att hamna i ett utmattningstillstånd. Vi får aldrig någon ro utan måste extraanstränga oss hela tiden. Allt det här skrev jag om i inläggets del 1.

Har man väl blivit utmattad är vägen tillbaka krokig och lång. Det vet alla som drabbats. Och prognosen för folk som dessutom har ADHD är sämre. Det vet den medicinska expertisen och det vet Försäkringskassans handläggare. Det finns de som har ADHD och blivit utmattade ett flertal gånger, med långvarig sjukskrivning som följd och konsekvenser som inskränkt arbetsförmåga, ytterligare sänkt stresströskel, ljudkänslighet m.m. Därför är det jätteviktigt att den som har ADHD får diagnos, behandling och terapi så att man kan slippa gå in i väggen.

Har man blivit utmattad gäller samma sak som för andra (tillsvidare) normala. Mental vila, terapi, medicin och fysisk aktivitet. Den psykiatriker jag träffade i samband med att jag blev utmattad, var synnerligen uthållig med att inte ge mig t.ex MAO-hämmare eller SSRI-preparat fast jag så klart var både ledsen och ångestfylld (men inte genuint deprimerad). Nä, doktorn beslutade sig för att vänta ut mig och mina negativa förväntningar kring att börja äta ADHD-medicin innehållande metylfendiat (dvs centralstimulantia). Det är jag faktiskt tacksam för idag. Jag vet idag att de två medicinerna inte ska kombineras. För mig gav ADHD-medicinen en rejäl knuff framåt i tillfrisknandet från utmattning. Jag stod faktiskt och stampade på samma ställe med den monumentala tröttheten månad efter månad, med gröt i huvudet och noll minneskapacitet. Allt kändes hopplöst och jag blev bara mer och mer ångesfylld. En riktigt vakumsituation.

För mig blev ADHD-medicinen ett måste till slut. Jag hade nått vägs ände. Nu inser jag att jag faktiskt inte kan klara mig utan, även om jag tvingats byta till en helt annan och klenare sort på vägen. Det är väl som för oss som för andra. Någonting händer i hjärnan vid en rejäl utmattning. Man blir aldrig den samma igen och får inte den kapacitet man hade ”före”. Har vi som har ADHD väl hamnat där, lär vi hamna där igen om inget drastisk förändring sker i våra liv. Vi kan byta jobb – det är ett sätt. Men KBT: kongnitiv beteende terapi (som fokuserar på att förändra tankar, vanor och beteenden) är ett mer kraftfullt sätt att förändra sitt liv. För det är ofta där skon klämmer. I alla fall för en normalt funtad person med stark motivation och vilja. Har man ADHD kan man ha motivationen att förändra sig och sitt beteende (det har man antagligen kämpat med hela sitt liv och gått bet), men bokstavsfunktionshindret sätter mycket ofta käppar i hjulet för ett förändringsarbete, för vi klarar inte av att skärpa oss något vidare. Jag vet att det kan låta konstigt, men så är det. Den värsta fienden stavas i-m-p-u-l-s-i-v-i-t-e-t.

Impulsivitet är ju motsatsen till ett överlagt handlande, som ju KBT bygger på. Har man en stark ADHD-impulsivitet tror inte jag att KBT enbart funkar. Man behöver en ADHD-medicin som kan hålla stånd mot impulsiviteten och skapa ett slags startsträcka eller förrum till eftertanke i knoppen. Ni som provat centralstimulantia förstår nog vad jag menar. Det som händer är att man kan stanna upp inne i sig själv och tänka: ”ja, just det. Nu är jag i den här situationen jag känner igen. Då skulle jag ju göra så här, för att det ska funka bättre.” Det går inte så snabbt i huvudet, utan lugnas ner på något märkligt sätt. Torktumlaren slutar äntligen tumla.

Får man koll på impulsiviteten och samtidigt en ökad skärpa är halva slaget vunnet, kan jag säga. Då är man mottaglig för KBT och kan dessutom praktisera det man lär sig på ett vettigt sätt. Det är min erfarenhet. Annars blir det samma visa som förut: man fortsätter att ha ågren över att göra de fel man fortsätter göra, men inte borde. För jag tror att många högfungerande personer som fått ADHD-diagnosen kan ha stor insikt i var problemet ligger, men förmår inte styra sina beteenden och kanske inte heller har full koll vad som är äpplen och vad som är päron.

Det är ytterligt viktig (detta kan jag inte nog understryka) att den som man ska gå i KBT hos, har neuropsykologisk kompetens. Psykologen måste förstå funktionshindret och hur det funkar, för att kunna lära ut strategier att hantera allt det som är svårt för en person med ADHD. Många av oss lägger ju oss till med en del tvångsmässiga rutiner och kontrollbehov för att hantera stressen vi känner. Vi har också lätt för att bokstavstolka både människor och situationer. Dessutom är det ju inte ovanligt att vi bär på mer än ett bokstavsspår, utan egentligen har någon form av dubbeldiagnos. Det här måste en KBT-terapeut kunna hantera och ha kunskap om. Psykologen är ju också den som kan vara referensram till hur bra eller dåligt både terapi och medicinering fungerar. Detta måste man ha erfarenhet, för att kunna samspela med doktorn.

En KBT-terapeut bör lära ut stresshantering och avslappning samt relationsfärdigheter (att funka i det sociala samspelet med andra). Men först gäller det att djupdyka i sig själv och verkligen förstå: 1) att man har ADHD – en funktionsnedsättning, 2) vad de typiska symptomen är, 3) hur det  yttrar sig hos just mig. Det här kallas för att få funktionsmedvetande på psykologspråk och tar sin lilla tid.

Egentligen tycker jag att man ska skaffa sig ett litet team av goda krafter som kan hjälpa en framåt i livet – efter diagnos och utmattning. Psykolog är definitivt en, liksom en lyhörd och ADHD-erfaren doktor. Att få träffa en arbetsterapeut är också guld värt. Arbetsterapeuten kartlägger ens svårigheter både hemma och på jobbet. De ger handfasta råd i hur man kan få vardagen att funka bättre genom planerings- eller minneshjälpmedel. Om inte doktorn fattar att man kan behöva utreda vilka hjälpmedel man kan behöva, ska man propsa på att få remiss till en arbetsterapeut. Genom dem kan man också få hjälp med att minnesträna, om man behöver. Arbetsterapeuten kan vara ett stöd i doktorns bedömningar av vilken arbetsförmåga man faktiskt har, när Försäkringskassan undrar detta. En ny typ av funktion inom vården, som kan hjälpa en att agera samordnare i rehabiliteringskedjan, är rehabkoordinatorn. Finns allt oftare knutna till våra vårdcentraler. Fråga! Är man utmattad har man fullt upp med att komma igen. Man kan inte hålla reda på allt det man skulle behöva.

Fler goda krafter kan vara att skaffa en facklig representant eller kamratstödjare på jobbet. Jag rekommenderar starkt att man går med i facket om man har ett jobb. De kan det arbetsrättsliga, vilket är viktigt när man vill förändra saker i sin arbetsmiljö med hänvisning till sitt funktionshinder. Professionella stödpersoner är viktigt, men man kan också söka stöd hos pålitliga vänner och arbetskamrater. En varning dock: försök att inte överutnyttja vänner och bekanta. Många ryggar och skräms av den nya ADHD-diagnosen. De delar inte vår intensitet kring att älta och gräva i den. De kan behöva tid, precis som vi, för att smälta det nya.

Slutligen: ADHD är ett dokumenterat och erkänt funktionshinder – både av WHO, Socialstyrelsen och Försäkringskassan. Men det anses generellt inte så hindrande att det omfattas av LSS: lagen om särskilt stöd till vissa funktionshinder. (Det gör däremot andra neuropsykiatriska diagnoser som t.ex Aspergers syndrom.) Socialstyrelsen har utfärdat en rad riktlinjer vid bedömningen av arbetsförmåga hos patienter vid olika sjukdomar och tillstånd, s.k försäkringsmedicinskt beslutsstöd. Här hittar du dessa för ADHD och utmattningssyndrom.

PS: Vill du läsa mer om utmattningssyndrom i verkligheten, så har Nattens Bibliotek har recenserat boken Någonting är sjukt av läkaren Per Lytsby. Den innehåller en rad fallbeskrivningar. Om den kan du läsa här. Och här hittar du Gunilla Brattbergs studie kring sambandet mellan utmattningssyndrom och Post Traumatic Stress Disorder (PTSD) samt ADHD. Gunilla är läkare (specialist i anestesi och smärtlindring) samt docent i Hälso- och sjukvårdsforskning vid Uppsla Universitet. Hon har Aspergers syndrom, skriver böcker och driver Värkstaden.

I förra inlägget nämnde jag några andra bloggare med erfarenhet av ADHD och utmattning. Här kan du läsa hur det går för t.ex Victoria som har ADHD och är på väg tillbaka genom ett rehabiliteringsprojekt i Göteborg.

Utan sömn blir man sjuk

17 januari 2010 1 kommentar

Nyligen publicerade flera svenska dagtidningar nyheten om att effekterna av sömnbrist sitter i längre än många tror. Ett amerikanskt forskarteam under ledning av dr. Daniel Cohen of Boston’s Brigham and Women’s Hospital, har studerat hur människor som är vakna större delen av dygnet och därför får för lite sömn per natt under en längre period, fungerar.

Försökspersonerna hölls vakna i 33 timmar och fick sedan sova i tio timmar, under en tre-veckorsperiod. Sedan mättes deras reaktionsförmåga. Andra försökspersoner hölls vakna i ett dygn och fick sedan sova i 14 timmar. Det visade sig att att samtliga försökspersoners reaktionstid ökade och minnes-, tanke- samt uppmärksamhetsförmågan sänktes kraftigt.

Två saker kunde forskarteamet konstatera: att ta igen förlorad sömn tar längre tid än man tidigare har trott och att långvarig sömnbrist ackumuleras i kroppen. Inga förvånande resultat, eller hur? Det är ju så det går till att bli utbränd/utmattad (såvida man inte är kvinna och ammar, för då har man hjälp av en massa hormoner för att fungera trots sömnbrist – men inte hur länge som helst.) Enligt sömnforskare på Karolinska Universitetssjukhuset är sömnstörningar sannolikt porten till utbrändhet för en person som är stressad. Stressade människor sover lättare än andra och microvaknar vid flera till fällen under natten. Då hamnar man inte i den djupsömn som är nödvändig för att man ska kunna återhämta sig och få tillräcklig vila.

För vad händer i kroppen om man inte sover tillräckligt? Jo, det hormonella systemet, ämnesomsättningen och immunförsvaret rubbas. Bland annat ökar stresshormonet kortisol i kroppen, förmågan att reglera blodsocker försämras och puls, blodtryck, blodfetter påverkas. Långvarig sömnbrist utlöser dessutom nästan alltid depressioner.

Själv har jag lärt mig att mat och sömn är oerhört viktiga för att jag ska kunna funka. Jag är lite som Skalman med mat- och sovklockan. Äter jag inte på regelbundna tider sjunker blodsockret och jag blir stingslig värre. Samma blir det om jag inte sover en hel natt utan avbrott. Receptet för att må och fungera bra är att sova minst sju timmar per natt och det stämmer för mig. Men min ADHD har fört med sig att jag innan medicinering hade ett omättligt sömnbehov. Skulle kunnat sova hur mycket som helst, utan att bli piggare. Inte konstigt alls, när man tänker på det så här i efterhand. Med ADHD, har man lägre vakenhetsgrad i hjärnan (och centrala nervsystemet) än andra. Att bli hyperaktiv är ett sätt att höja aktivitetsnivån och hålla sig vaken. (Har man ADD, dvs ADHD utan H:et för hyperaktivitet, är man underaktiv.)

Tycker också att det är viktigt att ha klart för sig att människor som sover för lite kan uppvisa typiska ADHD-symptom, trots att man inte har det. Problem med de kongnitiva förmågorna, uppmärksamheten och humöret. Forskning har visat att elva-tolvåringar som får mindre än sex och en halv timme sömn per natt har liknande koncentrations- och beteendeproblem som barn med ADHD.

Här kan du läsa mer om sömnproblem hos barn med ADHD – för det är ganska vanligt. Både hos barn utan och med ADHD-medicin. Som barn och ungdom var jag absolut piggast på kvällen. En riktig nattuggla. Min dygnsrytm var inte gjord för att passa en skoltillvaro. Att gå upp på morgonen och komma iväg till plugget var en plåga. Fortfarande är jag egentligen nattuggla, även om jag tvingades svänga om under småbarnsåren för att överhuvudtaget orka. I nuläget, om jag missar sömntåget vid 20-/21-tiden, är det ren lögn att försöka sova förrän efter ett-tiden på natten.

Läs gärna mer i ämnet sömn på Karolinska universitetsjukhuset temasida där de samlat allmän information om sömn och sömnrubbningar.

Om bloggandets läkande kraft

12 januari 2010 10 kommentarer

”Att skriva kan ha en läkande effekt”. Rubriken är Dagens Nyheters (Insidan igår), men det kunde lika gärna varit jag själv som sagt det. För så är det och jag är inte ensam om att uppleva det. Jag började blogga, när jag minst sagt befann mig i kris. Hade precis börjat min nyorienteringsperiod efter min ADHD-diagnos som kom hösten-08. Mådde pyton. Var fruktansvärt trött, ledsen och grötig i huvudet. Gick igenom och ältade mina tillkortakommanden, men hade också börjat hitta svaren på varför jag hela tiden upprepade samma ”fel”, vilka varit oerhört påfrestande för familjen och mig själv, såklart. Alla dessa skuldkänslor för att man inte är perfekt och rationell. (Ni förstår säkert att jag är en person med höga krav på mig själv.)

Jag tänker t.ex på det här med att vara den som hela tiden avbryter folk när de pratar – så de inte får tala till punkt, att hela tiden växla aktivitets- och stämningsläge så att folk inte orkar hänga med i svängarna, att ha så svårt att hålla truten och absolut vara tvungen att tuta ut vad man tycker och tänker också innan det är färdigtänkt. Jag skulle kunna ta upp en rad exempel på dåliga samveten jag haft över att jag inte kunnat bete sig som andra. Eller snarare som man lärt sig att fina flickor ska vara: återhållsamma och kontrollerade. Inte hetsa upp sig och gå igång i onödan. Inte ta för mycket plats. Tänka först och handla sen. Vänta på sin tur i samtal. Inte prata mest och högst. Allt detta som är så svårt för oss som har ADHD. Ni vet vad man lärt sig: att tala är silver, men tiga är guld. Tomma tunnor skramlar mest. Vänd andra kinden till. Som man sår, får man skörda. Alla dessa ordstäv riktiga saltströare i sår, när man inte förmår.

Tillbaka till tråden nu. Jag började alltså blogga mot bakgrund av att jag letade efter mig i mig själv. Jag ville ta reda på mer om det här med ADHD och hur det funkar i mitt fall. En resa i mig själv på väg mot något nytt. Det har haft en terapeutisk funktion och det är skönt att få bekräftelse från andra i en liknande situation.

Andra bloggare gör också resor och bearbetar sina känslor och bekymmer på bloggen. Precis som jag har de börjat i någon form av krissituation. Jag tänker bl.a på Björn förlorade hälften av sin familj genom en bilolycka i april 2008. Han förlorade då fru och nyfödd dotter. Kvar blev han och dottern Ellen. Han har den populära bloggen: Singelpappan, som så klart förändrats över tid. Björn har fortfarande många läsare även om driften att att skriva har minska i takt med att livet normaliserats och han fått perspektiv på olyckan och hur den så drastiskt förändrade livet. Många vill gärna fortsätta att läsa om hans liv, men han har fått allt svårare att hitta saker att skriva om, säger han på bloggen.

Exempel på bloggar som startade i kris är Ludmillas blogg. När Ludmilla började blogga handlade det framför allt om hur det är att mista en nära anhörig som tagit livet av sig. I Ludmillas fall den 14-åriga dottern Linnea. Ludmillas blogg och liv har gått vidare och nyligen skiftat fokus rejält. Ännu en gång händer något fruktansvärt. Strax efter att nyligen ha fött en dotter, har hon fått ett cancerbesked och är nu mitt inne i behandlingen. Andra som bloggar om svår sjukdom, är välbekanta Vimmelmamman Lotta Gray. Vet inte hur många som följt henne under hennes sjukdomstid med tjocktarmscancer, men det är väldigt många om man ser till kommentarsfrekvensen.

Igår hade Dagens Nyheters Insidan (pappersupplagan) en artikel om detta med skrivandets läkande kraft. (Det var här mitt inlägg egentligen började.) Artikeln handlade om författaren Jonas Jonasson, som kommit ut på andra sidan efter ett utdraget uttmattningssyndrom. Från att ha varit stressad egenföretagare i mediabranschen, blev han tvungen att sadla om och hitta ett nytt spår för att bota sin stress, oro och ångest. Jonas hittade tillbaka just genom att skriva och det blev en kritikerrosad roman med titeln: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.

I en biartikel har Insidans journalist Thomas Lerner intervjuat två experter på stress, som bekräftar teorin om skrivandets läkande kraft. I USA har James Pennebaker, professor i psykologi, studerat hur människor som haft traumatiska upplevelser kunnat återhämta sig med hjälp av att kunna ”skriva av sig”. Metoden kallas emotionellt skrivande och har visat sig påverka immunförsvaret positivt. Sårläkning påskyndas, blodtrycket sänks liksom kortisolnivåerna i blodet. (Du kan läsa mer om detta i DN. Länk kommer här när DN lagt ut artikeln på nätet.)

Slutsats: fortsätta skriva om era känslor, ångest, bekymmer. Om inte annat, så för er egen skull. För det tänker jag göra.

PS: Fler läsvärda bloggar som också handlat om kriser i livet, speciellt skilsmässa, är Ensamma pappan som skrivit det här starka inlägget och Hela hustrun som skriver starkt om det mest privata.

Utmattning och ADHD går hand i hand – del 1

24 oktober 2009 41 kommentarer

trottviddatorDet här kommer att bli ett ovanligt långt inlägg som handlar om sambandet mellan det neuropsykiatriska funktionshindret ADHD och uttmattningssyndrom. För det finns. Jag vet en rad bloggar som vittnar om detta, skrivna av ADHD-kvinnor. Vi har t.ex Pie som varit sjukskriven pga av sin utmattningsproblematik i många år. Viktoria brukar också skriva om sin väg tillbaka till arbetslivet, efter att ha blivit utmattad pga sin ADHD. Det kan du läsa om här, här och här. Judith beskriver också problemen med stress, hyperaktivitet och utmattning. Birgitta, alias Witchbitch, skrev nyligen ett inlägg om frustrationen och oron att bli utförsäkrad vid årsskiftet. Andra t.ex Farsanmittilivet, med en son som har ADHD, skriver om stressen och sin enorma trötthet och svårigheten att orka både på jobbet och hemma, samtidigt som ADHD-misstanken växer. Ni har alla inspirerat mig att skriva detta inlägg.

Personers om har ADHD jobbar ofta mer intensivt än andra. Därför överanstränger vi oss lättare. Det hänger ihop med att vi har en funktionsstörning i form av nedsatt kognitiv och exekutiv förmåga. Det påverkar vår förmåga att fokusera, arbetsminnet och problemlösningsförmågan. Med andra ord vår förmåga att styra beteenden och handlingar. Vi är alltså inte herre över oss själv fullt ut.

För att prata om mig själv så har jag tvingats uppfinna system och kluriga sätt att klara av normala saker hemma eller på jobbet. Och min kapacitet och energi har varit hög. Jag har varit högpresterande och gått i spinn. Ständigt på språng och med många bollar i luften. Har också haft en förmåga att ta på mig uppgifter som andra inte får gjorda, i ren frustration. För att de sinkat mitt jobb och min framfart på väg mot mål. Det här är jag inte ensam om. Vissa av oss utvecklar den här sidan, för att stävja känslan av att förlora kontrollen och mota bort känslan av kaos.

Det är det här som är så lurigt med ADHD. Uppmärksamhetsstörningen, impulsiviteten och oförmågan att dosera vår energi. Vi har svårare än andra med att både prioritera rätt och att få till ett avslut på projekt eller uppgifter vi håller på med (för vi sätter ju igång med nya grejor hela tiden). Uppmärksamhetsstörningen gör att vi har svårt att koncentrera oss pga att vår uppmärksamhet är lättavledd och att vi är impulsiva. Någon som går in i ett rum, ett susande element, en ringssignal, mänskligt mummel, en hostning, plinget av inramlande e-post i datorn, t.o.m våra egna kullerbyttande tankespår och ständigt uppdaterade göralistor i huvudet – allt detta har en förmåga att bryta igenom och störa när vi försöker koncentrera oss på att lösa en uppgift. T.ex läsa en rapport, skriva ett protokoll eller ett brev osv. Vi får börja om gång på gång.

Det blir himla ineffektivt och känslan är att man inget får gjort. Ändå håller vi oss konstant sysselsatta. Punktmarkerar än här, än där. Vi har svårare än andra att veta vad vi ska prioritera och hitta tillbaka till det ursprungliga spåret. Vi kan inte värja oss mot allt stimuli som andra normalfuntade kan ignorera, eftersom allt rycker och drar i vår uppmärksamhet. Våra sinnen signalerar: ”se här, titta hit” om allt och inget. När något är extrasuperintressant – då kan vi hyperfokusera, nästa hamna i intressekoma. Vi tappar tid och rum. Plötsligt vaknar man till: ”hjälp vad är klockan?”. Känslan av panik sprider sig. ”Skulle jag ha varit någonstans, har jag missat nåt?” Så här funkar det för oss som har ADHD.

När jag äntligen började äta ADHD-medicin (centralstimulantia), upplevde jag att känslan av gröt i huvudet försvann. Jag blev mer skärpt igen, mindes bättre, energin kom tillbaka och att jag plötsligt fick så mycket gjort. Hänger antagligen samman med att min förmåga att fokusera på enstaka uppgifter blev så mycket bättre. Hjärnan blev mer vaken och tiden gick långsammare – den försvann inte – vilket leder till mycket mindre frustration. Hela jag blev mycket mera sammanhållen faktiskt. (Vet inte om ni förstår vad jag menar.) Tålamodet blev bättre. Man avbryter inte andra personer lika mycket i deras prat, försöker allt mindre gissa vad folk ska säga innan de sagt det och lägga ord i mun – ett sätt att försöka effektivisera samtal. Det här låter säkert helt galet och är inte ett rationellt beteende. Det är som att andra är till för oss. Deras känslor tar vi inte hänsyn till, vi ska nämligen vidare. Vi försöker också styra upp andra och få dem att delta och göra saker vi inte hinner med eller klarar. Hur hemskt som helst är det. Föreställ er den ångest och skam man får gå runt med. ”Jag är en dålig person. Jag visar inte hänsyn. Jag säger och gör fel jämt, jämt.”

Allt det här leder till mer stress, sämre självkänsla, ett allt mer splittrat beteende, ökad trötthet. Bara att försöka behärska sitt beteende, bli bättre på det man misslyckas med och samtidigt koncentrera sig tar enormt stor kraft i anspråk. Man däckar kvällstid, är sur och arg, orkeslös, oinspirerad, vill vara för sig själv – vilket leder till ännu större samvetsnöd. En del tar till alkohol eller annat för känna någon form av tillfredsställelsekänsla i kroppen. Något som kan leda till missbruk. Ni fattar: en ond spiral.

Till sist är man så trött och virrig. Allt går så långsamt. Man blir allt mer glömsk, måste ständigt dubbelkolla saker för att det redan från början dåliga arbetsminnet krymper ytterligare. Man sover sämre för man ältar sina tillkortakommanden. Stresshormoner far runt i kroppen och skadar viktiga funktioner. Hippocampus drar ihop sig. Meddelandefunktionerna i hjärnan försämras ytterligare – de som redan är kassa pga funktionsstörningen i hjärnan som ADHD beror på. Utmattningen ökar, man blir deprimerad och man blir till sist sjukskriven. Man slutar helt enkelt inte fungera. Minns inget, kan inget (inte ens sätta på en diskmaskin), har slutat förstå hur saker fungerar – är helt tom. Så här har det varit för många vuxna som inte vetat om att de haft ADHD.

Ett utmattningssyndrom kan faktiskt bli ingången till en ADHD-utredning. (Faktum är att Socialstyrelsen rekommenderar att olika differentialdiagnoser beaktas i samband med att en diagnos för uttmattningssyndrom ställs.) Visst finns det helt ”normala” människor som går in i väggen. Och det gör de av pga av vanligt bakomliggande orsaker: prestationspersonlighet med höga krav på sig själv och stora bekräftelsebehov både på jobbet och hemma, en dåligt fungerande arbetssituation där krav/mål och resurser/kompetens inte överensstämmer, en ickefungerande organisation med klent ledarskap, otydliga roller och mandat, otydliga förväntningar på medarbetare och påver arbetsbeskrivning osv. Lägg till en ADHD-problematik hos en enskild medarbetare och ni fattar vad som händer.

Vägen tillbaka är snårig. Har man ADHD är det svårare att komma tillbaka det visar statistiken. Det blir så mycket mer att ta hänsyn till vid en rehabilitering. Man behöver extra bra förutsättningar vid en tillbakagång till arbete, förändringar som man kanske inte själv är klar över att man behöver eller ens råder över. Man är också beroende av arbetsgivarens förståelse och goda vilja och möjlighet att anpassa arbetsuppgifter eller arbetsplats.

I en rehabiliteringssituation är man beroende av att vara klartänkt, eftertänksam, påläst och kalkylerande. Veta vad man vill och vilka arbetsrättsliga eller socialförsäkringsmässiga möjligheter som finns. Det gör man sällan. Har man ADHD och är utbränd har man extra svårt att få till det. Försämrad kognitiv och exekutiv förmåga gör det svårt att få ihop planeringen. Impulsiviteten kan ställa till det genom att man ger oövertänkta signaler eller önskemål. Man behöver hjälp: annars blir man väldigt ensam och prognosen blir då dålig när det gäller att komma igen. Sedan är det inte ovanligt att en utmattning oavsett person, ger en skada i form av permanent sänkt stresströskel. Och det är ju något vi ADHD-personer lider av redan innan.

Hur kan man komma vidare eller motverka att hamna i ett utmattningstillstånd som ADHD-person? Det tänkte jag klura vidare om i ett nytt inlägg som kommer snart. En del av svaret ligger i att erkänna och förstå sitt funktionshinder. (Uppdatering: Här hittar du del 2.)

Vill du läsa mer om hur jag upplever detta med att ha ADHD, kan du klicka här.

Läs gärna också vad ADHD-coachen Bob Seay säger om att vi ADHD:are har lättare att överanstränga oss.

När man har problem med arbetsminnet – ett typiskt utmattningssymptom, men också ADHD-symptom – så upplevs det ofta som att man har problem att koncentrera sig. Arbetsminnet hjälper nämligen till med att komma ihåg vad vi ska koncentrera oss på. Här kan du läsa lite mer om ADHD och hur det påverkar arbetsminnet. Här kan du läsa ännu mer om dopamin, arbetsminne och arbetsminnesträning. Här kan du läsa mer om kognitiva funktionshinder.

%d bloggare gillar detta: