Det våras för psykisk ohälsa
Förundras ni över rubriken på detta inlägg? Häng med så ska jag försöka förklara. Psykisk ohälsa är ett brännbart och omdebatterat ämne. Det här är bra tycker jag eftersom det handlar om en utsatt grupp, som behandlas styvmoderligt av både myndigheter och vårdapparaten. Inte minst har den psykiska ohälsan fått uppmärksamhet sedan de svenska sjukskrivningsreglerna ändrades och gruppen långtidssjukskrivna och psykiskt sjuka uppmärksammades. Jag tycker mig märka att psyksjuka har börjat morra, visa tänderna och bjäbba tillbaka (efter förmåga) – och det glädjer mig storligen.
DN och Insidan har de senaste året lyft ämnet psykiatrin och psykisk ohälsa genom flera bra artikelserier: Män gråter inte (om deprimerade män), Är du knäpp eller (om stigmat kring psykisk sjukdom och de attityder psykiskt sjuka möter), Arma själar (om krisen i psykvården). Ann Heberlein (som jag skrivit om några gånger) har varit en av dem som på ett modigt och kanske spektakulärt sätt gett ett ansikte åt bipolär sjukdom, genom att ge ut den självutlämnande boken: Jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva. Hon är en av de som inte låter oss glömma bort att psykisk sjukdom är något som faktiskt existerar genom att föreläsa, skriva artiklar, prata i radio och TV om detta. Den kände brittiska skådespelaren, komikern och författtaren Stephen Fry har ju också kommit ut som bipolär för några år sedan. Han är engagerad i arbetet med att stärka bipoläras situation och är bl.a ambassadör för the Bipolar Foundation. SVT sände hans dokumentärfilm Mitt liv som manodepressiv i två delar 2007.
I höst kör UR igång en programserie som handlar om psykisk ohälsa. I anslutning till TV-produktionen har UR:s redaktion öppnat en blogg med namnet Psyk-TV (säga vad man vill om den rubriken – den är nog menad att provocera). Bloggen vänder sig till ”… dig som, med eller utan diagnos, är intresserad av psykisk ohälsa och vill prata med oss om en ny tv-serie i ämnet!” Så här skriver bloggande Psykbryt om programserien, och så här tycker Mymlan och Tristessan.
Som ni tidigare läst hos mig, när jag skrev om NPF-Forum 2010, driver Handisam det så kallade attityduppdraget (2010 och 2011) och kampanjen Hjärnkoll under ledning av projektledaren Rickard Bracken. Målet för projektet är att förändra vanliga attityder till personer med psykiska funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa. Under föreläsningen i Uppsala visade Rickard exempel från den brittiska kampanjen kallad Time to change, som startade 2009 och drivs under devisen: ”let’s end mental health discrimination”. Kampanjen fokuserar på att påverka attityderna hos vanligt folk men också hos arbetsgivare. Time to change har flera kända talespersoner. T.ex Stephen Fry, komikern Ruby Wax, skådespelerskan och TV-kändisen Patsy Palmer samt Alastair Campbell, bl.a presschef, talesman och rådgivare åt Tony Blair under hans tid som premiärminister – alla lever de med psykisk sjukdom.
Här är en av de kampanjfilmer som (i samarbete med Comic Relief) sänts på brittisk TV och verkligen visar att folk som är psykiskt sjuka är helt vanliga människor som lever, bor och arbetar mitt ibland oss. De är någon mamma, pappa, vän, bror, syster, dotter eller son. Få se om Attityduppdraget kan gå i land med något liknande.
Ikväll sänds den första av två delar av en dokumentärfilm som visar vardagen och patienterna på en sluten psykiatrisk avdelning på S:t Görans sjukhus i Stockholm. På avdelningen finns både maniska och deprimerade patienter, några av dem inskrivna enligt LPT – lagen om psykiatrisk tvångsvård. Filmaren Maud Nycander har gjort fler filmer som handlar om psykisk ohälsa. Bl.a Rum för sjuka själar (2006). Den senare kan man se i Kunskapskanalen den 24 mars kl 21.00.
Att psykisk ohälsa som ämne kommit i ropet är ett tillfälle som borde utnyttjas – om man orkar. Vad skönt det skulle vara om vi slapp skämmas över våra defekter, krämpor och stördheter. Det är nog jobbigt att hantera dom, som det är. Tänk att kunna komma till jobbet, konferensen eller festen iklädd en damptantströja eller som Trollhare – en t-shirt med texten: Störd – och stolt. Släpp stördheterna loss – det är vår!
Uppdatering: dokumentären Sluten avdelning har väckt en del reaktioner. Detta inlägg kan läsas hos Pskytriatrins Robin Hood och detta hos Torsten.
Lämna en kommentar
Senaste kommentarer
Knappar
Live Traffic Feed
Genrep 
På tiden att det blir rumsrent att prata om psykisk ohälsa. Ser fram emot programmet i kväll. Tack för bra sammanställning.
Jätteintressant inlägg. Gillar det där med kampanjfilmen du skriver om att visa upp att ”man” är ”vanlig människa; mamma, vän, arbetskamrat osv…. MEN, jag ogillar att ha en tryckt tröja där det står ”stämplingar” för jag anser att det motarbetar syftet med ex filmen du skriver om. Störd och stolt? Damptant? För mig är det att spä på de fördomar som redan finns och riskerar att ”motverka” det arbete som så många bra föreläsare genomför.
En ”vanlig” person går inte ut med ett tryck på tröjan där det står:
”psoriasis och stolt” eller ”Hjärtsvikt och stolt”. Visserligen hårddragna exempel….;-) Men jag tror du hänger med hur jag tänker.
Din blogg däremot är ett, för mig, ett superbra verktyg att föra en bra talan och visa upp andra sidor och information som gynnar alla – med eller utan diagnoser. Varm kram
agencybureau:
visst kan det kännas grovt att skämta om allvarliga saker. Men ibland behöver åtminstone jag det som ventil. Och det känns som att jag har ett alibi för att kunna göra det, om mig själv åtminstone. Men visst har du rätt i att ”våra” egna lite slängiga uttryck, kan börja missbrukas av andra – så att det blir helt fel innebörd. Ser ibland att det finns ”normala” bloggare som skriver att de haft en släng av ADHD under dagen. Om de bara visste vad det betyder?! Men det förstår de så klart inte. Det är lite på gott och ont. Man kan avdramatisera begrepp som damp (genom att t.ex säga att man får ett dampanfall) samtidigt som man glömmer att förklara innebörden och handikappet det för med sig.
När jag var barn sa man CP om dem man tyckte var knäppa. Men så har ju de som har CP-skada, t.ex ståuppkomiker som Jesper Odelberg, lyckats ta tillbaka CP-ordet och ge det nya vingar. Ungefär som Trollhare med sitt stolt och störd-tänk. Jag är inne på att just ta tillbaka orden. Det tycker jag att jag gör genom att kalla mig damptant – precis som de andra damptanterna gör.
Läs gärna min blogg om dokumentären om den slutna avdelningen
Idag känns det som det nya ”komma ut ur garderoben” gäller psykiska sjukdomar eller neuropsykiatriska diagnoser. Bögtemat är uttjatat i media redan. Men vet ni? Jag tycker det är bra.
Skulle stolt ha en AD/HD-ticha, bara för att jag ser så normal ut och beter mig trevligt socialt. Folk brukar tycka om mig. Även om de inte vet att jag är störd. Min spontanitet är en tillgång när jag möter andra. Deras försvar brukar rämna, för att jag frågar personligare frågor, bara för att jag har lust. Men jag kan känna det lite sårande att folk utan diagnos eller svårigheterna slänger sig med uttrycken Damp osv. Kände mig tvungen att blogga om det och mynta ett nytt uttryck, pucklo: http://tankarilosvikt.wordpress.com/2009/07/11/ditt-pucklo/
Victoria: håller med dig om att komma ur garderoben, det kan man göra av många orsaker. Bl.a med ett dolt funktionshinder. Och visst blir man sårad eller arg av okunnigas kommentarer. Framför allt av de som tror sig veta – men inte vet ett dugg. Det är lite av en balansakt på slak lina: ha ett avslappnat förhållande och acceptera att man inte är som de flesta andra och samtidigt ha driften att vilja säga: men det är inget fel på mig, för att man inte vill bli kategoriserad som störd/otillräknelig/en man inte behöver lyssna på eller respektera.