Drabbad av mental klåda

Det finns mycket att bli ilsken över här i världen. Just nu har jag mer mental klåda än på länge. Min ADHD-medicin hjälper knappt alls när det gäller det här. Går igång otroligt lätt och irriterar mig storligen på allt och inget. För att inte tala om tålamodet: det tryter.

Är just nu förbannad på allt ifrån läsplattor och fruimport till köttklister. Och det är ju faktiskt är relevant att bli förbenad på den här typen av fenomen (inte bara ADHD-ilska). Ta läsplattor t.ex: varför hitta på en till onödig energislukande pryl (både i tillverkning och användning), av material som är svåråtervunnet? Skulle vi inte tänka klimatsmart och dra ner på energiförbrukningen? Förstår överhuvudtaget inte varför läsplattor skulle fylla ett behov. Vad är det för fel på böcker och tidningar? Lurade igen att konsumera.

Fenomenet fruimport upprör mig också jättemycket. Alltså män (svenska medborgare) som gång på gång tar sig en utländsk fru som utnyttjas och utsätts för våld och sedan dumpas om hon inte håller måttet och uppför sig som förväntat. Visst har vi förstått att det förekommit, men kanske inte i att det varit så systematisk och omfattande. Många av dessa kvinnor  får aldrig veta att deras nya svenske man misshandlat och/eller importerat fruar på löpande band. Migrationsverket har bevakat fenomenet under en längre tid och vill göra något åt situationen. Här kan du läsa ett utdrag ur kvinnojourernas beskrivningar i några fall. Och här kan du läsa mer om fenomenet i Svenska Dagbladet.

Annat dystert i tillvaron, som inte bara framkallar ilska utan också bedrövar (precis som fruimporten), är sexhärvan kring den häktade tidigare polischefen, som bara växer. Allt fler kvinnor kontaktar polisen och berättar att de utsatts för sexuella övergrepp av honom – en tidigare välkänd jämlikhetsprofil på Polishögskolan. Hur jag än försöker kan jag inte förstå det här. Hur kan man leva ett sådant dubbelliv och speciellt med ett sådant trovärdighetskrävande yrke? Bara ett jobb?

Och så har vi det här med köttklistret. Bara ordet får det att vända sig i magen. Det handlar om enzymet trombin (som utvinns ur ko- och grisblod) med vars hjälp man kan binda samman mindre köttbitar till en större, t.ex i pålägg eller när mindre delar av fläskfilé sätts ihop till något som ser ut som en hel filé. Matfusk helt enkelt.  EU:s vetenskapliga kommitté för livsmedelssäkerhet har bedömt att trombin troligtvis inte behöver innebära någon hälsorisk för människor. Det är så dj-a sorgligt alltihop. Sverige har röstat ja till användningen av köttklister i maten i EU. Gör som jag: stöd Mats-Erics Nilssons upprop mot köttklistret du med (ni vet han som skrivit böckerna Den hemlige kocken – Sanningen om fusket med maten på din  tallrik och Äkta vara – guiden till oförfalskad mat).

Några saker att glädjas åt mitt i allt detta: all den härliga snön och att ljuset är på väg att återvända.

Stegar vidare

Idag ska jag göra något som känns både lite läskigt och spännande på samma gång. Jag ska träffa någon annan som har ett neuropsykiatriskt funktionshinder. En kvinna jag kommit i kontakt med här via bloggen. Sitter just nu och funderar över vad jag/vi vill ha ut av det. Utbyte av erfarenheter är så klart en viktig sak, att ge varann någon form av stöd och hjälp med att analysera vår npf-verklighet. Hur funkar jag egentligen, hur gör jag och hur gör hon?  Man blir mindre ensam med sina funderingar.

Min egen verklighet så här långt är att jag kommit än mer underfund med att metylfendiatmedicinen långt ifrån löser alla de problem eller symptom som min ADHD för med sig. Men den ger möjligheter. Kämpar fortfarande med KBT och avslappningsövningar för att minska t.ex risken för att tappa tålamod och fokus eller snurra igång bli hyperaktiv – något som kommit att bli ett naturligt beteende för mig. Nu när medicinen gett mig mer ork, mindre humörssvängningar och ett rakare tänk med färre tankespår samtidigt, blir det lättare att problemformulera och hitta lösningar på hur jag kan ändra på saker och ting. Samtidigt finns där en sorg, som jag också får kämpa med. Och den är jag inte ensam om.

Min älskade man befinner sig också i en process. Han förstår först nu att han faktiskt levt med en funktionshindrad kvinna i många år. Det är svårt även för anhöriga att tänka om. Och framför allt att ändra också sina beteenden. För oss som par är det så att vi sakta men säkert, ovetande om min ADHD, ändrat vårt gemensamma beteende för att det allt mer ska passa mig: den svaga länken. Den med låg stresströskel och i vissa lägen beroende av minutiös planering och ordning för att bli trygg och glad. Till sist blev det för jobbigt för oss båda. Det var då jag sökte hjälp.

Mannen har svårt att vänja sig vid att nu leva med en fru som inte längre är så arg (eftersom medicinen hjälper mig eller snare dopaminnivåerna). Förväntningarna att få t.ex ilskereaktioner finns kvar. Han har också blivit uttröttad – precis som jag. Men vi pratar mycket och vår psykolog ger oss många bra förslag på hur vi kan hantera olika situationer. Psykologen är också bra på att översätta hur jag fungerar. Vad som händer i mig och varför det kan verka vara på ett sätt, men egentligen är på ett annat. Det som faktiskt saknas är att sambos till oss med npf, delar med sig av sina erfarenheter kring hur det är att leva med oss. Så är du skrivkunnig sambo: skriv en bok eller börja blogga!

Har tappat fart när det gäller mitt eget bloggande. Vet inte om det är motivationen det är fel på egentligen. Behovet finns hos mig – den är terapeutisk. Men frågan är: behövs jag här? Finns många andra som är utmärkta på att formulera intressanta saker om ADHD, ADD, Aspergers, DAMP osv. Vet att ni läser, men många av er lämnar inga kommentarer. Och de är betydelsefulla, ska ni veta.

Jag – en äkta häxan surtant

Att vara arg är det är den naturligaste saken i världen för mig. Ilskan är det som alltid ligger närmast till hands, när det handlar om att reagera. Och fort går det. Jag hinner inte med själv. Ibland märker jag det inte ens – att jag låter innerligt sur, arg eller explosiv. Tittar mig omkring och undrar varför folk omkring mig  går runt och hukar och ser så konstiga ut.  Tidigare trodde mannen och jag att det handlade om PMS. Men man har ju inte PMS alla dagar i månaden. Förstår nu, efter ADHD-diagnosen, att det är adrenalinet som pumpar på för att kompensera bristen av dopamin och noradrenalin i hjärnan. En äkta surtant, eller bokstavstant – det är jag det och det har jag papper på numera.

Ilskan är både vän och ovän. Ett effektivt sätt att få reagera på. Ger en rusch och en utlösning. Sidoeffekterna är mindre bra. Nära och kära på helspänn – i vägen för drakens eld. Förvirrade, sårade och brända. ”Har jag gjort något fel?” ”Varför låter du så arg?” ”Nu har du den där rösten igen.” Så det har blivit dags att en gång för alla att tämja draken som bor i mig. KBT och medicin – så lyder ordinationen. Faktum är att detta är det sämsta med att ha ADHD: explosionerna. De har så tråkiga konsekvenser. Man får be om ursäkt hela tiden och ha så dåligt samvete.