Se Mary och Max

Igår såg vi Adam Elliots animerade film ”Mary & Max”. Den kan jag verkligen rekommendera. Filmen handlar om Max Jerry Horowitz – en medelålders och ateistisk man med judisk uppväxt, som bor i New York. Max har aspergers och använder sig av mat som ett sätt att lindra ångest, vilket gör att han lider av svår fetma. Av en händelse blir han brevvän med australiska Mary Daisy Dinkle – en liten missförstådd flicka med stort födelsemärke i pannan och fula glasögon, som inte får någon som helst kärlek eller uppskattning av sin omgivning. Pappa jobbar i tepåsefabrik och mamman pimplar matlagningssherry och snattar från butiker.

Filmen bygger tydligen på en sann historia och man får följa de udda brevvännerna under många år. Max, som aldrig haft någon vän, drabbas ofta av nervkollaps när han läser Marys barnsliga brev med olika frågor, som han inte kan hantera. Inte förrän efter att det gått ett år in i brevväxlingen får han veta att han har aspergers, vilket han då förklarar för Mary på ett så himla bra sätt. Det här med att man inte förstår andras tankar, känslor och ansiktsuttryck, att man är överkänslig för beröring, ljud, dofter och andra i största allmänhet och att man gärna äter en och samma saker (i hans fall choklad).

Se filmen, tycker jag. Den går att hyra.

Genreps lästips i jul

I år har jag bara köpt enstaka hårda klappar till nära och kära. Jag hoppas de kommer att uppskatta det. Samma har det varit på min egen önskelista: böcker. Är jag tillräckligt pigg och samtidigt nedvarvad, brukar det funka utmärkt att läsa. Är jag för pigg och speedad och försöker läsa, brukar  blicken bara hoppa omkring och inget blir läst hur jag än försöker. Är jag för trött går det inte heller. Då hänger inte närminnet med och jag glömmer nästan bums vad jag läst. Det är nämligen en himla konst att kunna läsa när man har ADHD.

Romaner är egentligen inte min grej, däremot deckare, biografier och levnadshistorier. T.ex: Vansinnet – mitt bipolära liv av Marya Hornbacher eller Gå i kras: leva med bipolär sjukdom av Veronica Schelander. De står på min önskelista liksom Mitt himla liv av Olle Carlsson.

Behöver man piggas upp kan jag verkligen rekommendera serieböcker för vuxna. Serien Rocky är en favorit och nu har Martin Kellerman kommit ut med sina samlade serier 1998-2008: Rocky 10 år. Samma gäller Lena Ackebo som firar tjugo år med: Gud va hemskt! Missa inte Sara Granérs: Det är bara lite AIDS eller Så jävla normal av Nina Hemmingsson. Något för oss med dragning åt bisarr humor (och humör). Har nyss upptäckt Lina Neidestams debutalbum Zelda. Garanterat kul för tjejer. En sista goding som måste nämnas och kanske kan ljusa upp i mörkret (oavsett om det är fysiskt eller själsligt) så här på årets mörkaste dag är : Män är från Marstrand, kvinnor är från Ven – Jan och Maria Berglins samlade om relationer. Inget för tonåringar, men för oss som passerat 40.

God jul hälsar jag till er, alla mina läsare!

Roligt nästan jämt

Serietecknaren Jan Berglin fortsätter att muntra upp. Det kan behövas i höstmörkret. Denna gång (i SvD 4/10) med ett aktuellt ämne. Kanske förstås bäst av oss som utövar yoga och samtidigt har en ADHD-hjärna inställd på ett fritt flöde av kreativa och associerande tankar (när vi egentligen borde stänga av och fokusera på rörelserna enbart)?

Serier förgyller livet

En bra seriestrip som träffar mitt i prick (bah, dumt rim) kan verkligen förgylla en mulen morgon. Jag följer ett antal serietecknares alster i våra dagstidningar. Bl.a Hälge (ni vet älgen) av Lars Mortimer, Kalle & Hobbe (vilka raringar) av Bill Watterson, Nemi av Lise Myhre (såklart: tjejen har ju adhd enligt min uppfattning) liksom Rocky av Martin Kellerman. Många vuxenpoäng får jag nog för att jag också gillar Jan Berglins raljerande och fyrkantiga gubb- och gumstruttar (se bilden ovan från Svenska Dagbladet den 13/9) och Medelålders plus av Sven-Bertil Bärnarp (i Dagens Nyheter).

Några andra goa serietecknare i satirgenren som jag inte hittar i dagspressen längre, men ändå vill passa på att hylla är Charlie Christensen som skapade Arne Anka, Lena Ackebo (minns ni hennes raljerande av Bingo Lotto-land i begynnelsen?) och Monica Hellströms frustrerade tjej (ganska lik Nemi faktiskt) bl.a publicerad i gratistidningen Metro. Sist men inte minst måste jag puffa Sara Granér. Hon är kul. Så kul att skrattet ibland fastnar i halsen, för att hon skämtar om så allvarliga ämnen. Mmmm.