Klart jag ställer upp för SIFO

Så sitter man här och försöker klara av undersökningsinstitutet SIFO:s senaste undersökning ”Sverige Nu 2009”. Jag är nämligen en av de som slumpmässigt valts ut att berätta om mina inköps- och mediebeteenden, mitt tidningsläsande och resande, min politiska hemvist och fritidsintressen, min inställning till reklam och olika varumärken m.m. Kort sagt en djupdykning i mina vanor, mitt ägande liksom tyck och tänk. Denna undersökning görs återkommande och hette förr ”Svensk konsument”.

Varför göra detta, kan man fråga sig? Det är hela 44 sidor med kryssfrågor som ska fyllas i, så det tar en redig stund. I vissa fall följs frågorna upp med fördjupade frågeställningar om hur ofta och hur mycket man gör olika saker. Så man får banne mig skärpa till sig om det ska bli sanningsenligt och korrekt. Och för att inte uppmärksamheten ska börja vandra iväg på egna äventyr, när det känns ointressant eller går trögt – jag har ju ADHD. Känns lite som ett högskoleprov. Man blir trött i huvudet. Jag bestämde mig trots detta för att bidra till ge en bild av ”hur Sveriges befolkning förändrats när det gäller intressen, attityder, aktiviteter, inköp och mediekonsumtion” (så står det på försättsbladet). SIFO påstår också att jag kan göra min röst hörd – vilket jag känner mig mindre benägen att hålla med om. Men i yrket (och så klart privat) är jag en av dem som har nytta av att det görs statistiska undersökningar. Då får jag reda på många viktiga saker som kan hjälpa mig att göra ett bra jobb. Så visst ställer man upp.

I en del av undersökningsmaterialet ska man uppskatta hur mycket man spenderar på olika inköp per år: skor, kläder, vitvaror, smycken m.m. Hur svårt som helst och när man räknat klart undrar man om det kan vara sant. Lägger man verkligen si och så mycket på egentligen ganska onödiga saker? Ni vet många bäckar små. Några tidningar här, några trosor och en topp där, lite bio, nagellack, krukväxter och hemtextilier. Lägg några CD-skivor och böcker på det och det blir en ansenlig summa, som kunde använts till nyttigare saker. Tyvärr har jag, liksom andra kvinnor, fostrats till att bli allt för goda konsumenter. Utan oss stannar ju handeln och butikerna får lägga igen.

Stretar vidare bland frågorna. Nu ska jag svara på vilka operatörer jag ringer med. Få se nu ….

Om kvinnan själv får välja

Igår lyssnade jag på det utmärkta konsumentprogrammet Plånboken på P1. I sista delen av programmet kallad Konsumentkoll hade redaktionen denna igång spanat in intimskyddsprodukter och marknadsföringen av dem. Närmare bestämt Libresses troskydd – nu med tillsatser av kamomill, aloe vera eller E-vitamin. Frågan som ställdes i programmet var: kan underlivet verkligen tillgodogöra sig alla de här tillsatserna?  

Självklart inte svarar den tillfrågade gynekologen Agneta Sellby reportern. Snarare har man en potentiell risk att utveckla allergi mot tillsatser som inte hör hemma i underlivet, tyckte hon. 

Kersti Strandqvist, fick representera Libresse i programmet. Hon är affärsområdeschef för Feminine Care på företaget SCA som äger Libresse. Ungefär så här sa hon: produkterna (dvs bindorna och troskydden, i det här fallet) fyller ett konsumentbehov, de skapar ett välbefinnande och riktar sig till kvinnor som söker något extra, s.k tilläggsfunktioner. Vad det senare är fick man inte riktigt veta. Antagligen det vanliga tramset om naturen och örters välgörande effekter – även om hon så klart var mycket försiktig med att utlova något säkerställt och hälsobringande. (Jämför med den vilseledande reklamen för den populära spikmattan.)

Detta budskap togs om många gånger i lite olika varianter. Libresses representant gav också uttryck för den fina omtanke de har om oss kvinnor, som driver dem till att utveckla innovativa produkter för oss. Till slut, efter att reprtern tryckte på lite extra envist om det här med huden och vad gynekologen sagt, så kom det. Påståendet att det är en rättighet för kvinnor att få det de vill ha. I så fall Kersi, vill jag ha innovativa bindor som kan lindra PMS eller ADHD. Kan ni fixa det?

Tänk att vi lever år 2009, fast det inte känns så ibland. Vi behöver någon som kan tala om för oss hur det verkligen ligger till. Jag säger som Ida. Det blev skämskudden (och argkudden) för öronen, nästa direkt. Kunde nästa inte lyssna färdigt. Tror Kersti verkligen att några kvinnor tror ett ord av vad hon säger? Fattar hon inte att man istället blir förbannad. Kersti skäms säkert inte för sig. SCA ger henne en trevlig lön för att prata på det här viset, liksom andra bolag där hon sitter i styrelsen. Du bevisar verkligen att kvinnor kan, Kersti!

Så här kan det se ut när Libresse med aloe vera marknadsförs i Indien.

Grisens nya ansikte

Svininfluensan är på allas läppar. (Ursäkta uttrycket.) Medierna hårdbevakar och sprider samtidigt oro. Åtta konstaterade dödsfall i världen hittills. Bilden av den renliga, lyckliga och välmående grisen, som bland annat Lantbrukarnas riksförbund, svinuppfödare m.fl jobbat med, riskerar att suddas ut och ersätts av associationer om ett smittospridande, farligt djur. Vilket det faktiskt inte är. Det nya influensaviruset har sitt ursprung, precis som andra innan det, från djuren. Men det är inte så att det just nu finns sjuka grisbesättningar som smittar oss människor. Viruset har muterat om och om igen.

Just nu marknadsför IKANO-banken sin sparandeform och pratar där mycket gris. T.ex ”Spargris söker husse”  och bild på äkta söt kulting som förväntas väcka varma, goda känslor (eller grisekno kanske man ska säga, då banken är småländsk). Kampanjannoser har synts i de stora dagstidningarna Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Detta får mig att tänka på när det smittosamma sarsviruset, som angriper luftvägarna, härjade i Asien och turistorganisationen i Hongkong lyckades pricka in sin reklamslogan: ”Hongkong will take your breath away”, under precis denna tid. Lite olyckligt för IKANO och andra som tycker grisar är söta. Intressant att se hur IKANO-bankens reklam påverkas av influensan i medierna.

En notis jag snubblade över när jag läste en av morgontidningarna häromdagen, är att ortodoxa grupper i Israel tagit avstånd från att kalla den nya influensasorten för svininfluensa, eftersom man vill undvika att ta ordet svin i sin mun då det inte är koscher. Där kallas den istället mexicoinfluensan – uppkallad på samma sätt som andra influensor i historien: spanska sjukan, asiaten, Honkong osv, utifrån var sjukdomen först startat. 

I skrivandets stund upptäcker jag att myndigheterna (och WHO?) nu hellre vill tala om ”den nya influensan” och inte svininfluensan. Vad ska nästa influensa heta undrar man. Den ännu nyare influensan? Jag tror att svininfluensan som begrepp redan etsats sig fast hos både media och folk. Visst är det lite läskigt med nya virus som gör människor svårt sjuka. Men man får ha lite is i magen och inte dras med av den allmänna paniken. Var det inte så förra gången, då fågelinfluensan var på tapeten? Medierna ropade ”vargen kommer”, utan att vargen kom.