När funktionshindret blir identitet

Har funderat mycket på detta med identitet på sistone. Känns som om jag genomgår någon slags metamorfos. Sedan jag fick ADHD-diagnosen, har jag fått nya glasögon att se med. Jag har inte blivit någon ny person – jag är jag. Skillnaden är att jag nu har nya kunskaper om mig själv och mitt neuropsykiatriska funktionshinder (npf).

Som nydiagnosticerad hade jag ett himla sjå med att försöka klura ut vad som var ADHD och vad som var jag. Det har jag slutat med. Inte för att jag inte vet vilka symptombeteenden som direkt kan relateras till ADHD, utan för att det självklart hjälpt till att forma mig som person genom åren. Man bygger helt enkelt upp olika strategier (som det så fint heter) för att klara av situationer och prestationer som är särskilt kniviga. T.ex egna metoder för att planera och minnas vad man själv eller ens barn behöver ha med sig för att vara redo för skola, jobb, möten, fritidsaktiviteter eller resor. ADHD:n och jag har liksom växt ihop. Mitt sätt att klara av saker på, ovetande om min funktionsstörning i hjärnan, funkade ganska länge – i alla fall halvvägs. Har som många kvinnor varit familjens givna projektledare. Efter att ha fått barn blev det allt svårare att få ihop alla bitarna: familj, jobb, sociala kontakter, fritid. Det här upplever många – också ni som har ett fungerande meddelandesystem i hjärnan. Man blir stressad och i mitt fall: hyperaktiv. För att inte tala om att man får ett uselt tålamod och blir otroligt lättirriterad och ilsken.

Jag har fått en ordentlig identitetskris. Betraktar det som ligger bakom mig i ett nytt ljus. Innan jag fick diagnosen var min identitet ”normal” (om än pms:ig). Det kar kostat på att uppfylla den normen. Jag inser nu att jag har mina begränsningar, vilket faktiskt gör det lättare att fungera på något konstigt vis. Man blir lite snällare mot sig själv. Vill fortfarande gärna se mig som helt obehindrad och kapabel – det har varit något av mitt signum. Stark, självständig, kreativ. En duktig flicka som presterar och är på topp. En som faktiskt får saker gjorda (min diagnos till trots).

Mitt funktionshinder är en del av mig, så tänker jag, men jag vill inte att min ADHD ska bli min enda referensram i livet. Vill inte ”bli” mitt funktionshinder. Det jag lever och andas. Hoppas ni fattar vad jag menar. Vi som är vuxna och nyss upptäckt att vi har ett npf, har ett stort behov av att hitta andra i samma situation. Vi kan spegla oss i varandra, jämföra, få tröst och en sorts bekräftelse – det är viktigt för självkänslan. Och det är en process – på väg mot något nytt. För många har funktionshindret lett till ett utanförskap. Plötsligt, i kontakt med andra npf:are, slipper man skämmas och känna sig fel. ”Skönt, det finns andra som upplevt samma saker och svårigheter som jag och som tänker på samma vis. Jag är inte ensam.”  Det ger trygghet att tillhöra en grupp – det är viktigt.

Men kanske ger den också en falsk trygghet. Alla grupper har sina oskrivna regler och tabun. Ännu ett ställe där man ska passa in: säga och tycka rätt saker. NPF-samhället skiljer sig nog inte särskilt mycket från det övriga, tror jag. Själv har jag inte sökt upp någon npf-stödgrupp än. Det får vänta. Jag pular på med mig själv så länge. Och spanar in hur andra har det: Frk F, Judith, Witchbitch m.fl.

Om kvinnan själv får välja

Igår lyssnade jag på det utmärkta konsumentprogrammet Plånboken på P1. I sista delen av programmet kallad Konsumentkoll hade redaktionen denna igång spanat in intimskyddsprodukter och marknadsföringen av dem. Närmare bestämt Libresses troskydd – nu med tillsatser av kamomill, aloe vera eller E-vitamin. Frågan som ställdes i programmet var: kan underlivet verkligen tillgodogöra sig alla de här tillsatserna?  

Självklart inte svarar den tillfrågade gynekologen Agneta Sellby reportern. Snarare har man en potentiell risk att utveckla allergi mot tillsatser som inte hör hemma i underlivet, tyckte hon. 

Kersti Strandqvist, fick representera Libresse i programmet. Hon är affärsområdeschef för Feminine Care på företaget SCA som äger Libresse. Ungefär så här sa hon: produkterna (dvs bindorna och troskydden, i det här fallet) fyller ett konsumentbehov, de skapar ett välbefinnande och riktar sig till kvinnor som söker något extra, s.k tilläggsfunktioner. Vad det senare är fick man inte riktigt veta. Antagligen det vanliga tramset om naturen och örters välgörande effekter – även om hon så klart var mycket försiktig med att utlova något säkerställt och hälsobringande. (Jämför med den vilseledande reklamen för den populära spikmattan.)

Detta budskap togs om många gånger i lite olika varianter. Libresses representant gav också uttryck för den fina omtanke de har om oss kvinnor, som driver dem till att utveckla innovativa produkter för oss. Till slut, efter att reprtern tryckte på lite extra envist om det här med huden och vad gynekologen sagt, så kom det. Påståendet att det är en rättighet för kvinnor att få det de vill ha. I så fall Kersi, vill jag ha innovativa bindor som kan lindra PMS eller ADHD. Kan ni fixa det?

Tänk att vi lever år 2009, fast det inte känns så ibland. Vi behöver någon som kan tala om för oss hur det verkligen ligger till. Jag säger som Ida. Det blev skämskudden (och argkudden) för öronen, nästa direkt. Kunde nästa inte lyssna färdigt. Tror Kersti verkligen att några kvinnor tror ett ord av vad hon säger? Fattar hon inte att man istället blir förbannad. Kersti skäms säkert inte för sig. SCA ger henne en trevlig lön för att prata på det här viset, liksom andra bolag där hon sitter i styrelsen. Du bevisar verkligen att kvinnor kan, Kersti!

Så här kan det se ut när Libresse med aloe vera marknadsförs i Indien.

Jag – en äkta häxan surtant

Att vara arg är det är den naturligaste saken i världen för mig. Ilskan är det som alltid ligger närmast till hands, när det handlar om att reagera. Och fort går det. Jag hinner inte med själv. Ibland märker jag det inte ens – att jag låter innerligt sur, arg eller explosiv. Tittar mig omkring och undrar varför folk omkring mig  går runt och hukar och ser så konstiga ut.  Tidigare trodde mannen och jag att det handlade om PMS. Men man har ju inte PMS alla dagar i månaden. Förstår nu, efter ADHD-diagnosen, att det är adrenalinet som pumpar på för att kompensera bristen av dopamin och noradrenalin i hjärnan. En äkta surtant, eller bokstavstant – det är jag det och det har jag papper på numera.

Ilskan är både vän och ovän. Ett effektivt sätt att få reagera på. Ger en rusch och en utlösning. Sidoeffekterna är mindre bra. Nära och kära på helspänn – i vägen för drakens eld. Förvirrade, sårade och brända. ”Har jag gjort något fel?” ”Varför låter du så arg?” ”Nu har du den där rösten igen.” Så det har blivit dags att en gång för alla att tämja draken som bor i mig. KBT och medicin – så lyder ordinationen. Faktum är att detta är det sämsta med att ha ADHD: explosionerna. De har så tråkiga konsekvenser. Man får be om ursäkt hela tiden och ha så dåligt samvete.