Camilla har också ADHD

Vet inte hur många som uppmärksammat artikeln under vinjetten Kropp & själ i DN Söndag. Den handlade om psykisk ohälsa och slog ett slag för den nationella hjälplinjen  för människor i psykisk kris. I söndags porträtterades Camilla Henemark. Ni vet ex-modellmamman och Army of Lovers-medlemmen La Camilla. Under några år har det varit tyst om henne. 2006 kunde vi läsa att hon hade en tuff period, var hemlös och verkade ha tappat kontrollen fullständigt. Alkohol, droger, depression och självmorstankar – så såg hennes liv ut. I artikeln fick vi veta mer. Bl.a betydelsen av bra omhändertagande inom psykvården (en läkare som sa stopp: nu måste vi lägga upp en plan för dig) och stöttande vänner (som inte blir skraja när någon går ner sig och kan se människan som skriker på hjälp, fast hon själv kanske inte märker det utan tycker ”jag mår bra”). I en liten passus  i artikeln nämns det som jag ser som en av de viktigaste pusselbitarna till varför det kan bli så här: ADHD.

Hur kunde det gå så, frågar sig en del. Ena dagen känd person, glamour, resor runt hela världen, egenföretagare, karriär, vänner. Och inte så långt senare: hemlös bärandes på sina tillhörigheter. Det här är en ”ganska” typisk historia för ADHD-person, tycker jag. Låt mig berätta vad jag menar, för jag menar inte att alla som har ADHD blir missbrukare och hemlösa. Men vi är sårbarare och riskerna är större. Se bara i våra fängelser, hur stor procent av de intagna som har ADHD. Det visar t.ex projektet på Norrtäljeanstalten. Samsjukligheten med andra psykiska åkommor är stor när man har ADHD. T.ex depressioner, ångesttillstånd, missbruk, tvång, självskadebeteende, anorexi, bipolära tillstånd, personlighetsstörningar och psykosnära tillstånd.

Jag tror flera känner igen sig i Camillas historia (utan att vi vet allt, naturligtvis. Men vissa saker känner ”vi” som också har ADHD igen). Till synes en utåtagerande personlighet som handlar kortsiktigt, impulsivt och självförbrännande. Kapabel och okapabel på samma gång. Ett hyperaktivt liv som snurrar allt fortare. Gasen i botten och no turning back. Jakten på kickar. Självmedicinering med alkohol och droger, med efterföljande depressioner. Rakt in i väggen och förhoppningsvis där (till slut) stanna upp och ta reda på vad det egentligen handlar om. Försöka se bortom det som ligger på ytan. För när en person som bär på en neuropsykiatrisk diagnos kommer till vägs ände tror jag att det blir uppenbart att det finns något annat där under, något man egentligen både vet och känt: att det är något som är annorlunda med mig. Jag är inte riktigt som andra.

Camilla var en av föredragshållarna under den årliga och internationella suicidpreventiva-dagen den 10 september i Kulturhuset i Stockholm. Programpunkten hette: ”Berättelsen om resan från svårt sjuk (diagnos suicidal) – till att vilja ta emot hjälp och bejaka livet”. Läs mer om programmet här. Och här kan du se en intervju med Camilla med anledning av evenemanget.

Apropå psykisk ohälsa: är det ingen mer än jag som tycker att detta ämne knappt berörts så här i valtider. Sorgligt. När det som bäst behövs. Tycker faktiskt att kampanjen Hjärnkoll inte lyckats slå igenom alls. Det verkar bara vi ”redan troende” som känner till den.

Så här har det  bloggats om (La) Camilla – en person med det neuropsykiatriska funktionshindret ADHD, och så här.

Samsjuklighet: ADHD och bipolär sjukdom = sant

Dags att skriva ett inlägg (eller snarare en faktaspäckad text) om det här med ADHD och samsjuklighet (komorbiditet). Jag har skrivit om detta tidigare i lite olika inlägg, men nu tänkte jag ägna mig lite mer koncentrerat åt det. Och framför allt till det här med kopplingen mellan ADHD och bipolär sjukdom. Tack Tjelsi för inspirationen. Bipolärt syndrom (manodepressivitet) tillhör de s.k affektiva syndromen – cirka tre procent drabbas. Sjukdomen bryter ut i sena tonåren upp till 30-årsåldern och är nästan alltid kronisk. Två tredjedelar av de som drabbas har syndromet i släkten. Bipolära personer har maniska episoder eller skov som växlar mellan depression och manisk upprymdhet/intensitet, med friska perioder däremellan. Skoven kan hålla på i flera dagar, veckor eller månader till ibland, flera år. Det är en allvarlig psykisk sjukdom som kan vara mycket farlig för den som drabbas. Man brukar inom diagnostiken skilja mellan två bipolära typer, där den ena karakteriseras av mer uttalade maniska symtom (typ 1) och den andra av lättare överaktivitet (typ 2). Mer om hur hur bipolärt syndrom och undergrupper som rapidcycling kan du läsa här. De här ibland extrema växlingarna i känslolivet, motivationen och energinivåerna påverkar så klart personens förmåga att fungera och kan precis som ADHD utvecklas till ett allvarligt funktionshinder. Man har svårt att delta i familjelivet, arbeta, studera, vänskapsrelatrelationer påverkas osv. Det är inte ovanligt att man får ekonomiska problem eftersom man slutar ha verklighetsförankring och tar på sig spederbyxorna under de maniska perioderna. När det går åt andra hållet, mot depressionen, är självmordsrisken hög. ADHD har släktskap med bipolärt syndrom i sitt uttryckssätt: kraftiga växlingar i humöret (med affektiva utbrott) och aktivitetsnivån (pendlar mellan att vara över- och underaktiv), hyperaktivitet med upprymdhet (på gränsen till mani). Både när det gäller ADHD och bipolär sjukdom tror forskarna att det beror på att nervceller i hjärnan inte kan kommunicera med varann och att det är obalans i de kemiska substanser som sköter detta. Och i båda fallen debatteras också kriterierna för diagnoserna. Gränsdragningen mellan de båda är tydligen svår att sätta och numera ställs de när man ännu är ett barn, även om det är lättare att ”upptäcka” bipolaritet hos tonåringar än barn. Läs mer här När det gäller samsjukligheten med ADHD och bipolärt syndrom ser det ut så här: av dem som får diagnosen har 85 procent ADHD och hos vuxna med bipolärt syndrom har 30 procent ”barndoms-ADHD”. (Som parentes kan nämnas att bland vuxna med bipolärt syndrom har 30 procent också borderlinepersonlighetsstörning.) Siffrorna kommer från Göran Rydén, överläkare och leg psykoterapeut vid Affektiva sektionen, Norra Stockholms Psykiatri. Vid uppföljningar över lång tid har det visat sig att cirka 10 procent av barn med ADHD utvecklar bipolär sjukdom, enligt Gunilla Olsson vid Institutionen för neurovetenskap vid Uppsala universitet. Är man bipolär får man vanligtvis antidepressiva medel i kombination med antiepileptika och/eller atypiska antipsykotika. (Båda stämmningsstabiliserande.) Det är ett välkänt faktum bland psykiatriker att samexisterande ADHD och den mani som finns med i bipolärt syndrom är särskilt svårbehandlat. Centralsimulantiamediciner/CS (Concerta, Ritalin, Equasym, Metamina) som är rekommenderad förstahandsbehandling av ADHD kan utlösa mani och trigga de affektiva svängningarna. Flertalet läkare tycker att stämningsstabilisering måste komma först, eftersom bioplärt syndrom kan ha dödlig utgång utan effektiv behandling. Kan vara bra att notera att stämningsstabiliserande medicin som Lamictal (Lamotrigin) inte anses fungera bra mot manier och rekommenderas därför inte användas som enda medicin om en man haft upprepade maniska episoder. Atomoxetin (Strattera) anses vara lämpligare för behandlingen av själva ADHD:n, när man samtidigt är bipolär, eftersom det har kontinuerlig effekt och inte den av/på-effekt som CS/metylfendiat ger. Har man denna dubbeldiagnos är det ytterligt viktigt att man får rätt och effektiv medicinering, lever ett strukturerat liv med mat och medicin på givna tider samt får tillräckligt med sömn och motion. Detta tycker en av de som är bipolär: Agneta Werner som är präst och också kallar sig friskarbetare. Jag som har ADHD (men inte är bipolär) kan bara hålla med. Himla tråkigt låter det, speciellt för oss som vill ha fart och fläkt, spänning och inte långtråkigt och vardagligt. Tyvärr är det senare räddningen för många av oss, både som har ADHD eller är bipolära och ännu viktigare om man är både och. Jag har bara haft erfarenhet av en person med bipolär sjukdom: en lärare jag hade på universitetet. En oerhört omtyckt, intressant, driven, engagerad och karismatisk föreläsare. Visste inte då att han hade diagnosen – inte förrän han kraschade och blev sjukskriven. Jag tror att både ADHD-personer och bipolära kan uppfattas just så: som intressanta, kreativa och med ett himla go. För det är vi ju också. Men det har sina baksidor och personliga konsekvenser – att låta den maniska eller hyperaktiva sidan flöda fritt. Här är tips på några fler bloggar som handlar om att vara bipolär och ha ADHD samtidigt: psyknytt och Bejbi. Och här är en (Manodepressiv) om hur det är att jobba inom psykvården och vara bipolär (två sidor av saken, så att säga.) Fler med bipolär sjukdom hittar man genom Bipolarna. Självhjälp på vägen – Riksförbundet Attention i samarbete med Landstinget i Uppsala län- har en bra webbsida som både riktar sig till barn och ungdomar, men också föräldrar och lärare. Läs gärna också mina inlägg om Ann Heberlein som är bipolär.

Min mormor var schizofren

Alla familjer har sina hemligheter. I vårt fall är det att min (sedan länge döda) mormor, som föddes i början på vårt förra sekel, hade schizofreni. Den debuterade (tror vi) i vuxen ålder, även om Charlotta alltid ansetts som lite udda under hela sin levnad. Hon var otroligt ambitiös, framåt, handlingskraftig, noggrann, kvick i huvudet och deklarerade gärna vad hon tänkte och tyckte. Inte som förväntades av kvinnor på hennes tid. Lägg till att hon var ensamstående, yrkesarbetande (och frånvarande) mor på trettiotalet. Charlotta lämnade nämligen sin svartsjuke trolovade, trots att hon var gravid. Hon tvingades lämna ifrån sig barnet (min mamma) hos nära släktingar i hembyn, för att återvända till stora staden och försörjningen. Det sägs att hon t.o.m talat i riksdagen för att försöka förmå politikerna att skapa speciella kvinnohus – dvs bostäder för ensamstående kvinnor med barn, på trettio- eller fyrtiotalet. 

Charlotta lämnade tidigt föräldrahemmet och sökte plats i en prominent familj. På den vägen bar det vidare. Hon arbetade hårt, försörjde sig som hushållerska och bodde då hos den familj hon arbetade hos. Mormor utbildade sig också till sömmerska på Tillskärarakademin. Hon var tydligen extremt yrkesskicklig. Charlotta ville bara arbeta för fint folk, vilket hon var mycket stolt över. Hon var inte sen att undervisa (eller snarare tillrättavisa) sina närmaste släktingar om fina vanor, vett och etikett. Charlotta skickade hem nymodigheter och flärdfullheter till släkten. En gång dyra julgranskulor från NK-Nordiska kompaniet. Hon var modern: använde läppstift, puder, parfym, höga klackar och var alltid välskräddad – men aldrig vulgär utan högst gudfruktig, stil- och måttfull.

Min mamma träffade bara mormor under loven, då hon åkte till den stora staden på besök. Ibland åkte mormor också till sin hemby. Vid dessa tillfällen brukade hon passa på att uppfostra sin dotter om hur man skulle föra sig och klä sig. Min mamma närde pga av den distanserade relationen ett slags hatkärlek till Charlotta. Hon var en spännande storstadsmänniska, men samtidigt kontrollerande och la sig i. Och det var någonstans där i kontrollbehovet det eskalerade. Försökte man tala henne till rätta blev det etter värre.

Det finns så många historier om min mormor som i vuxen ålder försökt styra och kontrollera sin omgivning. Mormor hade också någon slags förföljelsemani, var orolig, hade en del tvångsmässiga beteenden och pratade ofta för sig själv (och då om sig själv i tredje person). Antagligen hörde hon röster. Hon såg oss ofta i olika TV-inslag, påstod hon. Och emellanåt blev det rena rama telefonterrorn från hennes sida: till oss anhöriga eller någon myndighet hon ville läsa lusen av.

Till slut blev det otroligt handikappande för den närmaste familjen. Under en period togs hon in på sjukhus. Vi vågade aldrig berätta om våra närmaste planer för henne. Det har hänt att Charlotta på olika snillrika sätt lyckats få reda på och avstyra skeenden. En gång stoppade hon tåget som förde med sig hennes syster och bror på väg att resa bort. Hon låste också in sin syster i den lägenhet hon bodde i en period, för att leta rätt på min mamma och pappa som ”olovande” gett sig ut på stan i ett ärende. Detta var innan jag föddes.

Jag tror nu, med facit i hand, att det var så att min mormor faktiskt hade ADHD. Det är hennes arv som gått vidare till mig, via min mamma. Diagnosen ADHD, har det visat sig, hänger ofta ihop med psykisk sjukdom som t.ex schizofreni, bipolär sjukdom, ångesttillstånd osv. Det kallas i sjukvårdstermer för samsjuklighet. Det är tråkigt att jag aldrig lärde känna en ”frisk” Charlotta, vilket också resulterade i att vi aldrig lärde känna morfar Nils. Det var faktiskt svårt att urskilja hennes personlighetsdrag från sjukdomen. Hon var absolut före sin tid i det mesta, snäll och hjälpsam, men ganska så knäpp på gott och ont.