Fy Försäkringskassan

Man slutar att förundras. Ett av de senaste uppmärksammade besluten som Försäkringskassan gör, med hänvisning till de nya sjukreglerna, är att dra in sjukpenningen för Sofie Karlsson eftersom hon inte skrivit in sig på Arbetsförmedlingen tillräckligt snabbt efter sin lille cancersjuke sons dödsfall. Detta skriver både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter om idag. Hon orkade helt enkelt inte släpa sig dit, utan var bedrövad och lamslagen av sorg – vilket var och en av oss kan förstå. Detta tar inte Försäkringskassan hänsyn till. Regler är regler. Sofie var vid sonens bortgång föräldraledig och sjukskriven. Hon överklagade Försäkringskassans beslut till Länsrätten och fick rätt. Bra att hon orkade göra det, tycker jag. Hoppas fler följer hennes exempel. Länsrätten tyckte att det var aktuellt och rimligt att göra ett undantag från kravet  att en försäkrad som är arbetslös, omedelbart ska anmäla sig som arbetsökande hos Arbetsförmedlingen, i ett fall som detta.

Där slutar inte historien, tyvärr. Vad gör Försäkringskassan nu, tror ni? Gissa tre gånger (inte så svårt med tanke på de tidningsrubriker vi sett senaste tiden). Överklagar beslutet till Kammarrätten, så klart. Och där ligger ärendet nu. Jag ryser och tänker på stackars Sofie. Här kan man faktiskt snacka om att en myndighet sparkar på en som ligger. Vad vill Försäkringskassan egentligen? Det enda goda som kan komma ut av detta är om Kammarrätten går på samma linje som Länsrätten. Då blir domen prejudicerande och ger Försäkringskassan riktlinjer för hur de ska agera i fortsättningen. Och det verkar vara upp till oss enskilda att vara de som strider mot Försäkringskassan för att på så sätt ta reda på vad som gäller, då de riktlinjer som regeringen gett tydligen är så himla suddiga vad gäller undantagen från reglerna. (Eller kan de möjligtvis vara så att kassan obstruerar?) Tyvärr kostar det på. Ja, inte för handläggarna. Men för de försäkrade som drabbas. Man ska ha ork och vara frisk för att vara sjuk.

Aftonbladet har följt Sofie Karlsson, hennes sambo Peter och lille sonen Victor under den tid han låg på sjukhuset och kämpade mot sin cancer.

Sjuka sjukregler eller sjuk Försäkringkassa?

Så mycket på hjärtat och så lite ork att sitta här och skriva. Värsta tiden på året om man har lätt för att falla in i ett depressivt tillstånd pga mörkret. Dessutom präglas mitt liv av olika motgångar just nu. Stora som små. Kryper in i mig själv och orkar bara inte. Fast kanske lite.

Vet inte om jag tänkt färdigt. Men jag måste ändå på något sätt kommentera de senaste turerna kring Försäkringskassan och de nya sjukreglerna som kom för ett och ett halvt år sedan. Ni har säkert också följt nyhetsrapporteringen och kanske andra ADHD- eller NPF-relaterade bloggar, där deltidssjukskrivna berättar att de är på väg att bli utförsäkrade och bli utan ersättning om de inte anmäler sig arbetssökande hos Arbetsförmedlingen trots att de redan har ett jobb, men är för sjuka för att arbeta. Eller fall där sjukpenningen fryser inne efter 180 dagar då den sjukskrivnes arbetsförmåga jämförs mot den s.k reguljära arbetsmarknaden och plötsligt kan anses frisk nog att kunna arbeta. Ja, inte på sitt gamla jobb, utan på ett annat. Konstig värld vi lever i.

Är man t.ex vanligtvis banktjänsteman och inte 100 procent arbetsförmögen efter 180 dagars sjukskrivning pga t.ex av kroniskt trötthetssyndrom, fibromyalgi eller utmattningsdepression, men ändå kapabel nog att jobba med ett enklare arbete heltid enligt Försäkringskassans ekvation, t.ex med att packa upp varor på hyllorna på ICA-Maxi, kan en handläggare med hänvisning till de nya sjukreglerna säga nej till att fortsatt beviljad sjukpenning, även om man är på väg tillbaka och delvis börjat jobba igen. En rehabilitering tillbaka till det ordinarie arbetet blir alltså helt plötsligt ointressant ur Försäkringskassans perspektiv (som hänvisar till reglerna), oavsett vilken sjukdom/diagnos eller oförmåga som håller den sjukskrivne borta från arbetet. Samtidigt slutar personen att vara ett ärende hos kassan och blir någon annans bekymmer. I värsta fall ramlar vederbörande mellan stolarna helt. Den sjukskrivne hamnar i händerna på en förhoppningsvis välvilligt inställd arbetsgivare som kanske kan sponsra den som är sjukskriven med sjuklön eller så tvingas vederbörande till Arbetsförmedlingen för att kunna få ekonomin att gå ihop. Kortsiktig och skrämmande lösning. Folk behöver ju hjälp med att komma tillbaka till det de kan och utbildats för. Och vid vissa sjukdomsfall tar det längre tid att bli fit for fight, igen.

Vissa skyller denna situation på den nya regeringen, som drev igenom de ändrade sjukreglerna till följd av skenande förtidspensioneringar under en tio års period med socialdemokraterna i makten. Andra skyller på Försäkringkassan för deras sätt att tolka de nya sjukreglerna. En del vill t.o.m gå så långt, så att de anser att F-kassan driver en egen politik och en form av protest mot regeringen och därför tolkar bokstavligt och spelar dumma. (det är ju inte första gången Försäkringskassan är i blåsväder. Det har den varit många gånger, redan innan denna regering.) Patienter med samma sjukdomsbild, symptom och arbetsförmåga behandlas/bedöms olika av kassan beroende på om läkaren lyckas uttrycka sig korrekt  i sina medicinska bedömningsunderlag. Är det inte lite märkligt att tidigare anställda börjar jobba som konsulter för att hjälpa sjukskrivna att få rätt mot kassan? Den ene skyller på den andre. Oavsett skuld kommer folk i kläm både psykiskt och ekonomiskt – de känner sig kränkta, med all rätt.

Det som förbryllar mig mycket är att ingen ger röst åt de som drabbas. För man orkar i de flesta fall inte fajtas alldeles på egen hand när man är svårt sjuk. Oavsett om det handlar om Försäkringskassan, arbetsgivare eller någon annan. Man försöker ju lägga all kraft på att försöka läka, bli frisk, pigg och kunna komma igen. Heder åt onkologerna på Karolinska sjukhuset som i sin debattartikel i Dagens Nyheter berättade om verkligheten för många cancersjuka kvinnor i klammeri med Försäkringskassan.

Var är alla patientföreningar i allt detta, undrar jag? (Och för den delen även fackförbunden.) Varför står ni inte på barrikaderna och står upp för era långtidssjuka och sjukskrivna medlemmar. När det gäller oss med neuropsykiatriska funktionshinder och t.ex ADHD, är det ingen hemlighet att vi mer än andra drabbas av utmattning, psykisk sjukdom olika ångestsyndrom. Framför allt om vi inte får behandling, stöd och terapi. Där skulle riksförbundet Attention kunna ge oss en röst och försöka påverka det som sker. Men jag hör faktiskt bara tystnad.

I elfte timmen försöker nu regeringen rätta till och förtydliga sjukreglerna så att prövningen mot arbetsmarknaden efter 180 sjukdagar inte ska behöva göras i situationer då detta skulle få orimliga konsekvenser för den försäkrade. (Hur tolkar man: ”orimliga konsekvenser”?) Dessutom ska ”allvarligt sjuka” (suddigt begrepp även det) med avtagande arbetsförmåga undantas. Räcker det tror ni? Jag tror att det kommer att räcka till för att göra den nuvarande regeringen arbetslös vid nästa val.

Här reder Svenska Dagbladet ut begreppen vad gäller sjukreglerna.

I en Exressen-artikel kan ni läsa ett utdrag ur hur remissinstanser som Folkhälsoinstitutet m.fl reagerade på de nya sjukreglerna innan beslutet togs, även om Husmark-Persson påstår annorlunda.

Här kan du läsa om läkaren Jenny Fjell som startade nätverket Resurs (Respekt för sjuka och utsattas rätt i samhället). Läs gärna också vad bl.a Birgitta/Witchbitch, Trollhare, Erika Lejonroos och andra skriver i samma ämne.

Scientologidagis – nej tack

Läste i dagens DN att utbildningsförvaltningen i Stockholm gjort en oanmäld inspektion av den scientologiinspirerade förskolan Lövgården i Sätra under hösten. Det visade sig att förskolan saknade utbildad personal, att personal som anställs inte kontrolleras mot brottsregistret och att det saknas pedagogiskt material m.m. Det betyder att här skulle alltså dömda sexbrottslingar kunna finnas anställda? Eller att personal med rätt (läs scientologisk) världsbild är prioriterat att rekrytera snarare än att de som faktisk har förskollärarkompetens?

Dessutom får inte föräldrarna, enligt utbildningsförvaltningens inspektör, tillräcklig information om förskolan Lövgårdens pedagogik (!), dvs Applied Scholastics uppfunnen av Ron L Hubbard – scientologikyrkans skapare och förgrundsgestalt. Man ska alltså som förälder passa sig för att utan omsvep tacka ja till den förskola som ligger närmast var man bor, utan ta reda på mer om vad de sysslar med. Plötsligt är man kanske omgiven av sektmedlemmar och ens barn invaggas sakta men säkert i deras tankesätt.

Artikeln uppmärksammade mig på att scientologirörelsens ideella förening Albatross driver hela fem förskolor i Stockholms södra förorter. Skrämmande – på samma sätt som skolor med ensidig politisk eller religiös inriktning, tycker jag. T.ex Plymouthbrödernas Laboraskolan i Långaryd, som också kritiserats av Skolinspektionen för att den inte levde upp till skollagens krav på bl.a saklighet och allsidighet. En annan friskola med religiös inriktning som kritiserats av Skolinspektionen är Gryningeskolan i Botkyrka.

Det är skrämmande att vi i ett demokratiskt land som Sverige tillåter friskolor med klart missriktad och manipulativ ideologisk/sekteristisk inriktning som varande basen för kunskapsinhämtningen och formandet av unga människor. Jag tror bestämt att det hindrar yttrande- och tankefrihet. Och inte minst möjligheten att vara annorlunda. När det gäller scientologerna bör man veta att de inte accepterar att det finns några bokstavsdiagnoser överhuvudtaget. Då kan det bli svårt att få rätt hjälp och stöd. Tror man att uppfostran hemma är problemet med ADHD-barn, kan det verkligen bli ödesdigert för det barnets utveckling och framtid. Undrar just om Albatrossens förskolor anställer resurspersoner – eller behövs de kanske inte?

I somras rapporterade Sveriges Radio Ekot, tack och lov, att regeringen i ett lagförslag kommer att dra en tydligare gräns för vad som blir tillåtet och inte när det gäller konfessionella inslag för religiösa friskolor. Frågan är vad man gör med de skolor som inte faller under etiketten konfessionell. Vissa tillber Gud, medan andra tillber Hubbard.

Läs också vad Trollhare, skriver om scientologiförskolorna.

Om du vill veta mer om när ideologi och pedagogik kan anses vara sekteristisk, kan du göra det här. Läs också scientologiavhopparen Catarina Pamnells berättelse. Eller varför inte bloggen Scientologisekten som är allt annat än sitt namn.

Heja Kattis

Igår blev jag så glad när jag läste DN-debatt. Äntligen någon som reagerar över detta, tänkte jag. Journalisten och programledaren Kattis Ahlström (just nu aktuell i TV4-programmet Kattis & co) bestämde sig nämligen för att ta bladet från munnen och gå ut och kritisera SVT för att de kränker barns rättigheter i programserien: Ett fall för Louise. Ni vet programmet på TV1 där den privatpraktiserande psykoterapeuten Louise Hallin, tidigare känd som bl.a rådgivare i TV4:s Nyhetsmorgon och radioprogrammet Knattetimmen i P4:s Radio Stockholm, har terapisejourer med familjer i kris.

Programmet utgår ifrån barnens berättelser om problemen hemma. Föräldrarna är de som får sitta i terapisoffan under ledning av Louise Hallin. Vi får se en utvald, vinklad och redigerad bit av en familjs liv och vardag. Situationen ställs på sin spets genom TV:s blotta närvaro som tyst utfrågare och dokumenterare samt programledaren/psykoterapeutens som aktivt leder situationen åt önskat håll. Både de vuxna och barnen går att identifiera: vi får veta vilka de är. Men vi vet ändå inte allt om dem och deras livssituation – bitar utelämnas.

Så här skriver Kattis Ahlström i debattartikeln: ”Cynisk journalistik med barn som offer måste stoppas. I förra veckan berättade en nioårig pojke i SVT om hur hans pappa misshandlade honom såväl psykiskt som fysiskt. Det är ren kränkning att på det viset låta ett barn framträda med sin sorg inför hela svenska folket.”

Så här har jag också uppfattat saken. Hur tänkte SVT egentligen? Kattis hänvisar till Barnkonventionens 16:e artikel, som bl.a säger att inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och sitt anseende. Där står också att barnet har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller angrepp.

Jag hänvisar till de etiska regler som press, radio och TV själva tagit på sig att följa. Så här står det bl.a i reglpolicyn, om att respektera den personliga integriteten (helt enkelt den privata sfären) och om att vara försiktig i fråga om att publicera namn:

• Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

• Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

Kattis fortsätter:

”Alltsedan ”Robinsons” första (och utskällda) säsong sändes i tv har gränserna för den personliga integriteten förflyttats. Vuxna människor har sex, är otrogna, gråter, förtalar varandra, visar upp sina nya plastbröst och exponerar sitt allra innersta i tv-program av varierad kvalitet. Och den som reagerar bemöts med en avmätt gäspning. Vem bryr sig? Jag gör det, för jag vet efter 20 år på tv vad det kan innebära för en person att ha lämnat ut sig i tv. Jag vet hur illvilliga grannar kan frysa ut, hur chefer kan reagera och hur förhållanden kan gå i kras för att man blivit förförd av de där magiska minuterna av uppmärksamhet och berusning som det kan innebära att få vara med en stund i tv. Syns man så finns man.”

Å, så rätt Kattia Ahlström har. Vad händer nu när TV-programmet sänts? Kan kollegor och chefer strunta i att påverkas av TV-programmet? Kan vännerna det? Hur blir relationerna på arbetsplatsen och inte minst släktrelationerna? Hur ser pappans chanser ut att klättra i karriären? Törs farmor och farfar visa sig bland folk eller har de blivit stämplade som dåliga förebilder och föräldrar till en misshandlande far? Får familjen som deltog i programmet stämpeln som en problemfamilj, som påverkar deras möjligheter att delta i det sociala livet, yrkeslivet, föreningslivet och samhället – vara en i gänget? Många blir frågorna. Och den kanske viktigaste är: hur blir det för pojken? Han har ju inte valt situationen på samma premisser som en vuxen. De får på ett annat sätt stå sitt kast.

SVT har agerat omdömeslöst – det tycker jag. Det hade varit en annan sak om vi sett skådespelare, dvs en fiktiv familj. Den hade fyllt det syfte som jag tror att TV-serien har: att ge igenkänning, utbilda och visa att hjälp finns att få. Nä, skärpning SVT. Hoppas någon anmäler detta till Pressens opinionsnämd. Ja, det kanske man skulle göra…..

Läs också Kattis tidigare blogginlägg som hon skrev efter att ha sett avsnittet i SVT:s Ett fall för Louise.

Här och här kan du läsa vad några andra tycker om programmet. Läs också andras åsikter om Louise Hallin.