Archive

Posts Tagged ‘missbruk’

Måste ses- dokumentär om ADHD

30 november 2011 1 kommentar

Hoppas ni inte missar SVT-dokumentären om familjen Ingrosso. Den berörde mig mycket. Finns många igenkänningar – även om detta är en generationsfilm och dessutom handlar om krocken mellan det svenska och att ha arbetskraftsinvandrat, vilket ju är något som jag inte upplevt. Syskonrelationen är delvis det som fångar mig. Och sedan har vi ju det här med norrtäljeprojektet. Förlösande för många: ”nu förstår jag mitt liv”. Har ni inte tittat ikväll. Gör det. Läs mer här

Mindre knark och mer behandling på fängelser – även av ADHD

12 juli 2011 1 kommentar

Idag berättar DN om att det blir allt mindre knark på svenska fängelser. Det här är en trend vi är ensamma om i Norden. Orsaken till att knarket nästan har försvunnit beror till stor del säkerhetsarbetet på anstalterna. Kriminalvården har enligt DN satsat på mer yttre skydd och noggrannare bevakning, mer kontroller (urinprover på intagna), nya elstängsel utanför de höga murarna gör det omöjligt för någon att kasta in droger eller andra varor till fångarna. Kumla – som har den högsta säkerhetsklassningen i landet – har också knarkhundar som nosar på de intagna och allt gods in till anstalten röntgas. Dessutom erbjuds fångarna också mer behandling mot sitt missbruk.

Enligt en undersökning från 2006 var över hälften av dem som dömdes till fängelse narkotikamissbrukare. I en av de två artiklarna får man möta  livstidsdömde Peter, 50 år och tidigare amfetaminmissbrukare. (Här kan du läsa om Peter.) Han sitter inne för mord på Kumlaanstalten. Peter har haft stora problem med att kontrollera sin ilska och aggressivitet, har fått diagnosen ADHD och får kognitiv beteendeterapi. Om han får någon medicinsk behandling (läs ADHD-medicin) framgår inte. Min egen erfarenhet är att utan ADHD-medicin är det svårt att få resultat med KBT om man har ADHD. Är man synnerligen impulsiv i sitt handlande och dessutom har ett dåligt arbetsminne är det svårt att göra som man lärt sig och ens minnas vad det är man lär sig och hur man ska göra istället. Det här är kärnan i ADHD-beteendet.

Det är väl känt att många intagna med drogproblem har ADHD. Missbruk (självmedicinering) är en vanlig del av vår bokstavsdiagnos och missbruk brukar leda till brottlighet. Jag har tidigare skrivit om Kriminalvårdsprojektet i Norrtälje – ett samarbete mellan Kriminalvården och Stockholms läns landsting som handlar om att erbjuda utredning och behandling till fångar som varit intresserade. Syftet med studien är att undersöka om medicinsk behandling i kombination med ett behandlingsprogram minskar ADHD-symtomen och den upplevda livskvalitet och funktionsförmåga hos de intagna som deltar. Dessutom finns det ett ytterligare ADHD-projekt inom Kriminalvården kallat Håga-projektet.

Sedan förra året får också fångarna på de tre anstalterna: Färingsö, Storboda och Norrtälje stöd och råd när det gäller kognitiva hjälpmedel av personal från Hjälpmedelsinstitutet (HI). Det handlar om allt från bolltäcken till timstock. Samarbetet mellan Kriminalvården och Hjälpmedelsinstitutet är en del av ett treårigt regeringsuppdrag att öka kunskapen om hjälpmedel till personer med psykiska funktionshinder. Bl.a ADHD. Samarbetet med Kriminalvården går genom Integrerat team för opiatberoende kriminalvårdsklienter (ITOK), en verksamhet där Stockholms Frivård, Kriminalvården Region Stockholm och Beroendecentrum Stockholm ingår. Om projektet kunde man höra på årets Almedalsvecka.

Bra satsade skattepengar, tycker jag.

Här kan du läsa mer om Kriminalvårdens statistik när det gäller droger bland intagna.

Camilla har också ADHD

11 september 2010 7 kommentarer

Vet inte hur många som uppmärksammat artikeln under vinjetten Kropp & själ i DN Söndag. Den handlade om psykisk ohälsa och slog ett slag för den nationella hjälplinjen  för människor i psykisk kris. I söndags porträtterades Camilla Henemark. Ni vet ex-modellmamman och Army of Lovers-medlemmen La Camilla. Under några år har det varit tyst om henne. 2006 kunde vi läsa att hon hade en tuff period, var hemlös och verkade ha tappat kontrollen fullständigt. Alkohol, droger, depression och självmorstankar – så såg hennes liv ut. I artikeln fick vi veta mer. Bl.a betydelsen av bra omhändertagande inom psykvården (en läkare som sa stopp: nu måste vi lägga upp en plan för dig) och stöttande vänner (som inte blir skraja när någon går ner sig och kan se människan som skriker på hjälp, fast hon själv kanske inte märker det utan tycker ”jag mår bra”). I en liten passus  i artikeln nämns det som jag ser som en av de viktigaste pusselbitarna till varför det kan bli så här: ADHD.

Hur kunde det gå så, frågar sig en del. Ena dagen känd person, glamour, resor runt hela världen, egenföretagare, karriär, vänner. Och inte så långt senare: hemlös bärandes på sina tillhörigheter. Det här är en ”ganska” typisk historia för ADHD-person, tycker jag. Låt mig berätta vad jag menar, för jag menar inte att alla som har ADHD blir missbrukare och hemlösa. Men vi är sårbarare och riskerna är större. Se bara i våra fängelser, hur stor procent av de intagna som har ADHD. Det visar t.ex projektet på Norrtäljeanstalten. Samsjukligheten med andra psykiska åkommor är stor när man har ADHD. T.ex depressioner, ångesttillstånd, missbruk, tvång, självskadebeteende, anorexi, bipolära tillstånd, personlighetsstörningar och psykosnära tillstånd.

Jag tror flera känner igen sig i Camillas historia (utan att vi vet allt, naturligtvis. Men vissa saker känner ”vi” som också har ADHD igen). Till synes en utåtagerande personlighet som handlar kortsiktigt, impulsivt och självförbrännande. Kapabel och okapabel på samma gång. Ett hyperaktivt liv som snurrar allt fortare. Gasen i botten och no turning back. Jakten på kickar. Självmedicinering med alkohol och droger, med efterföljande depressioner. Rakt in i väggen och förhoppningsvis där (till slut) stanna upp och ta reda på vad det egentligen handlar om. Försöka se bortom det som ligger på ytan. För när en person som bär på en neuropsykiatrisk diagnos kommer till vägs ände tror jag att det blir uppenbart att det finns något annat där under, något man egentligen både vet och känt: att det är något som är annorlunda med mig. Jag är inte riktigt som andra.

Camilla var en av föredragshållarna under den årliga och internationella suicidpreventiva-dagen den 10 september i Kulturhuset i Stockholm. Programpunkten hette: ”Berättelsen om resan från svårt sjuk (diagnos suicidal) – till att vilja ta emot hjälp och bejaka livet”. Läs mer om programmet här. Och här kan du se en intervju med Camilla med anledning av evenemanget.

Apropå psykisk ohälsa: är det ingen mer än jag som tycker att detta ämne knappt berörts så här i valtider. Sorgligt. När det som bäst behövs. Tycker faktiskt att kampanjen Hjärnkoll inte lyckats slå igenom alls. Det verkar bara vi ”redan troende” som känner till den.

Så här har det  bloggats om (La) Camilla – en person med det neuropsykiatriska funktionshindret ADHD, och så här.

Genrep filosoferar om alkohol

21 oktober 2009 Lämna en kommentar

vinglasJag är en av dem som följt SVT:s programserie Kysst av spriten som går på måndagar kl. 21.00 Bra initiativ av SVT att porträttera nyktra alkoholister och ge en bild av hur det är att vara barn, sambo eller annan nära anhörig till en som super. Speciellt är detta med medberoendet så fascinerande som fenomen.

Tänker närmast på programmet om läraren Per-Erik Persson. Hans alkoholmissbruk eskalerade från att supa i perioder till att bli ett heltidsmissbruk. Hans idag vuxna söner Johan och Magnus berättade i programmet om sin egen barndom med en full pappa som gjorde konstiga grejer, blev stökig och aggressiv. De berättade också om hur de som äldre städade upp i pappans lägenhet – där ibland de två yngre sönerna från ett senare äktenskap också bodde. Man fick veta att de de äldre sönerna åkte dit för att sova över, ge trygghet åt de unga halvbröderna och för att se till att de kom iväg till dagis och skola, då han var ensam med de små. Det  var en soc-anmälan från dagis som till sist satte stopp för Per-Eriks supande.

Det här förbryllar mig. Alla i familjen visste omständigheterna och konsekvenserna av pappans supande. Han kunde inte ta vara på sig själv och långt mindre andra. Hur kunde fru och storebröder tillåta att de yngre barnen for illa hos honom? Dessutom måste det funnits andra som sett på utan att göra något: grannar, släktingar. De beskrevs i programmet att barnen var skräckslagna när de var ensamma med honom. Att de inte kunde sova, fick klara sig själva, inte fick mat osv. Fattar inte. Varför ställer alla upp och döljer det som pågår? Och till vilket pris sedan? Fattar detta lika lite som när mödrar medvetna om att deras män utövar incest mot barnen, inte gör något. Eller att kvinnor stannar kvar hos män som slår. Att självbevarelsedriften, respekten för sig själv och de mänskliga förpliktelserna liksom suddats ut.

Jodå. Jag förstår att detta sker långsamt: en urholkning och en tillvänjning av situationen. Att uppväxten, baggaget och självkänslan man har med sig spelar roll. Men det går ändå inte  emotionellt att fatta. Nästan lika lite går det att förstå hur ett missbruk kan förvandla en människa, så att spriten eller drogen är det enda intressanta.

Jag har erfarenhet av supande släktingar. Ett flertal faktiskt. Alkoholism är ju ärftligt. Det har främst handlat om män. Och flera av dem har haft barn. Barnen har som många andra medberoende gömt flaskor för sina fäder. De har städat upp efter sina pappor och försökt få dem att sluta. Pappa är pappa. Kärleken finns där, även om den kan förvandlas till hat emellanåt. Eller kanske snarare ett hat mot alkoholen. Sådant sätter spår. Som tur är har mammorna inte tolererat supandet utan lämnat sina missbrukande karlar tillsammans med barnen.

Kysst av spriten är sevärd. Den ger en motvikt till den glamorösa drink- och klubbkulturen. Ingen ung person tror väl att de ska åka dit och bli missbrukare. Ändå talar statistiken sitt tydliga språk: två till tre barn i varje grundskole klass växer upp med en mamma eller pappa som missbrukar alkohol. Ett barn i varje klass utvecklar själv alkoholism.

Gillar verkligen IQ:s kampanjefilmer som gått på TV – de som ska få oss att haja till över vår egen och andras alkoholkonsumtion. Och speciellt gillar jag den här:

Här hittar du fler.

Läs också vad Marcus Birro skriver om den älskade och hatade alkoholen.

%d bloggare gillar detta: