Äntligen Judith!

Hurra! Nu har Judith öppnat upp sitt fönster för oss igen. Äntligen. Jag vet att hon tvekat om att fortsätta blogga om sitt liv och om sin ADHD och problemet med att hitta rätt medicincoctail. ”Det känns som det bara är en massa gnäll och självömkan” har hon tyckt. Men jag kan inte få nog av det hon kallar gnäll. Judith är väldigt bra på att på ett spontant, personligt och rappt sätt uttrycka sig. Inte som jag: oerhört redigerat. Välkommen tillbaka Judith!

Saknad

Var blev ni av alla ni damptanter som bloggade när jag startade min om att ha ADHD och som jag fick så mycket stöd av? Birgitta/Witchbitch, Judith, Fröken F. Jag saknar er verkligen. Nu senast har även Missfit och Psykiatrins Robin Hood ha försvunnit från bloggosfären. Min blogglista blir allt kortare.

Liten tuva välter lätt damptanter

Många av er som läst hos mig ett tag känner säkert till Lotta Abrahamsson, som är pedagogisk handledare och föreläser om ADHD och Aspergers utifrån ett metod- och verktygsperspektiv. Ni som också följer Lottas blogg har säkert läst om att hon drabbats av malignt melanom. I sitt senaste inlägg beskriver Lotta hur hon, som får sägas fungerar riktigt bra – sina bokstavsdiagnoser till trots, fullständigt slutade fungera i samband att cancern blev ett faktum.

Hemskt med Lottas cancer, som hon förhoppningsvis kan bli helt frisk ifrån. Vad kan man lära av ”historien”? Jo, precis det Lotta skriver: när man blivit så himla bra på att anpassa livet efter bokstävernas förbannelse – dvs lärt sig vikten av att planera, skaffa bra rutiner osv – då märks det inte så himla mycket att man har ett funktionshinder som påverkar beteendet och de kognitiva funktionerna och sociala sampelet.  Både man själv och omgivningen glömmer bort att det finns ett funktionshinder. För det märks inte särskilt mycket under rätt förutsättningar.

Men det behövs inte så mycket för att stjälpa hela det kontrollsystem man byggt upp. Stress och osäkerhet är två riktiga tuvor som kan stjälpa lasset av funktion helt. Då vill det till att man har livbojar i form av släkt och vänner som kan gå in och styra upp vardagen, när man själv inte klarar det. Helt enkelt ta över och vara något slags autopilot på de områden som vi kan tillåta. För när vi förlorar kontrollen, då kan vi hälsa hem.

Kontroll är allt för mig och cancer är t.ex något man inte kan kontrollera. Då blir det vansinnigt viktigt att bli insatt i alla fakta om sjukdomen, behandlingstyper osv för att försöka skapa kontroll i ett kaos. Då gäller det att sortera upp allt och skapa ordning i huvudet och bland tankar och känslor. Ordna lådorna i räta rader utifrån färg och form, som jag brukar säga, så att saker och ting blir begripligt.

Läs gärna Lottas inlägg. Och till Lotta säger jag: lycka till! Hoppas verkligen du blir frisk. Och trots allt elände (cancer är ju faktiskt en mycket farlig sjukdom) kan jag inte låta bli att fnissa (förlåt mig) åt beskrivningen av doktorsamtalen och hur fullständigt tokigt det kan bli när man har Aspergers. Vi har inte bara rättshaveristbeteendet i oss, utan också doktorshaveristbeteendet. (Se där jag värpte ett nytt bra begrepp, som kanske kan vara till användning 😉 .)

Jag övar på att berätta om min ADHD-diagnos

Jag har börjat berätta för folk att jag har ADHD. Det känns läskigt, men det är ofrånkomligt. Visst vet de närmaste, men detta faktum är inget allmängods än så länge. Det är som man säger i amerikanska actionfilmer: ”on a need to know-basis”. Min man och mamma vet, syskon, några nära vänner, min psykiatriker, husläkare, psykolog. Min chef vet och några nära kollegor. Och så ni så klart, som läser. Men ni vet ju inte vem jag är irl, eftersom jag skriver under pseudonym.

Det är faktiskt nu mer än ett år sedan jag fick min ADHD-diagnos. Inget omvälvande just då. En del i ett annat halvdramatiskt skeende. En pusselbit, en förklaring. Inget waow, inget ”vad skönt – nu förstår jag”. Snarare ett: hm, och vad gör jag nu? Det har varit en mödosam vandring, att lära om. Största vinsten är att min man faktiskt förstår mig väldigt mycket bättre nu. Varför jag behöver anpassningar i livet.

Idag upplever jag att jag fattar och kan diagnosen både generellt och hur ADHD:n yttrar sig när det gäller mig. Så pass bra att jag är redo att hålla föredrag om det för en sluten krets. Mycket av detta beror på mitt botaniserande i mig själv med hjälp av psykopompen, min läkare, med min man som bollplank, sökandet på nätet och inte minst bloggandet och mötet med er som kommenterande läsare (speciellt ni damptanter). Faktum är att ni som bloggar och kommenterar här hos mig har hjälpt mig vidare i att omvärdera min identitet. Tack ska ni ha!

Häromdagen berättade jag att jag har ADHD för en sjuksköterska på vårdcentralen. Även om vårdpersonal i ett mer allmänt sammanhang mentalt studsar vid en sådan information, visar de det mycket lite. Det här är vanligt. Även vårdpersonal saknar kunskaper och dras med fördomar. Vederbörande säger ingenting och detta är avslöjande. (Någon är på sin vakt.) Ni andra damptanter, ni vet ju hur vi är. Vi har en enorm förmåga att registrera det andra inte ser/hör. Vi läser av direkt. Vi har noterat ansikstuttryck, kroppsspråk, ordval osv på några sekunder. (Sedan är det möjligt att vi lägger till lite extra krut i vår tolkning, men på det stora hela brukar magkänslan vara helt rätt.) Vi borde faktiskt få Nobelpriset i intuition.

Vet att det kanske låter fånigt att jag inte är mer öppen. Har ett rejält kontroll- och integritetsbehov. På gott och ont, kanske. Jag har inte kommit så långt att jag tutar ut: by the way – jag har ADHD. Står kvar i neurogarderoben, men dörren är numera på glänt. Ett framsteg?