Arkiv

Posts Tagged ‘damptanter’

Äntligen Judith!

09 juni 2011 1 kommentar

Hurra! Nu har Judith öppnat upp sitt fönster för oss igen. Äntligen. Jag vet att hon tvekat om att fortsätta blogga om sitt liv och om sin ADHD och problemet med att hitta rätt medicincoctail. ”Det känns som det bara är en massa gnäll och självömkan” har hon tyckt. Men jag kan inte få nog av det hon kallar gnäll. Judith är väldigt bra på att på ett spontant, personligt och rappt sätt uttrycka sig. Inte som jag: oerhört redigerat. Välkommen tillbaka Judith!

Saknad

Var blev ni av alla ni damptanter som bloggade när jag startade min om att ha ADHD och som jag fick så mycket stöd av? Birgitta/Witchbitch, Judith, Fröken F. Jag saknar er verkligen. Nu senast har även Missfit och Psykiatrins Robin Hood ha försvunnit från bloggosfären. Min blogglista blir allt kortare.

Kategorier:leva med adhd Taggar:,

Liten tuva välter lätt damptanter

23 oktober 2010 4 kommentarer

Många av er som läst hos mig ett tag känner säkert till Lotta Abrahamsson, som är pedagogisk handledare och föreläser om ADHD och Aspergers utifrån ett metod- och verktygsperspektiv. Ni som också följer Lottas blogg har säkert läst om att hon drabbats av malignt melanom. I sitt senaste inlägg beskriver Lotta hur hon, som får sägas fungerar riktigt bra – sina bokstavsdiagnoser till trots, fullständigt slutade fungera i samband att cancern blev ett faktum.

Hemskt med Lottas cancer, som hon förhoppningsvis kan bli helt frisk ifrån. Vad kan man lära av ”historien”? Jo, precis det Lotta skriver: när man blivit så himla bra på att anpassa livet efter bokstävernas förbannelse – dvs lärt sig vikten av att planera, skaffa bra rutiner osv – då märks det inte så himla mycket att man har ett funktionshinder som påverkar beteendet och de kognitiva funktionerna och sociala sampelet.  Både man själv och omgivningen glömmer bort att det finns ett funktionshinder. För det märks inte särskilt mycket under rätt förutsättningar.

Men det behövs inte så mycket för att stjälpa hela det kontrollsystem man byggt upp. Stress och osäkerhet är två riktiga tuvor som kan stjälpa lasset av funktion helt. Då vill det till att man har livbojar i form av släkt och vänner som kan gå in och styra upp vardagen, när man själv inte klarar det. Helt enkelt ta över och vara något slags autopilot på de områden som vi kan tillåta. För när vi förlorar kontrollen, då kan vi hälsa hem.

Kontroll är allt för mig och cancer är t.ex något man inte kan kontrollera. Då blir det vansinnigt viktigt att bli insatt i alla fakta om sjukdomen, behandlingstyper osv för att försöka skapa kontroll i ett kaos. Då gäller det att sortera upp allt och skapa ordning i huvudet och bland tankar och känslor. Ordna lådorna i räta rader utifrån färg och form, som jag brukar säga, så att saker och ting blir begripligt.

Läs gärna Lottas inlägg. Och till Lotta säger jag: lycka till! Hoppas verkligen du blir frisk. Och trots allt elände (cancer är ju faktiskt en mycket farlig sjukdom) kan jag inte låta bli att fnissa (förlåt mig) åt beskrivningen av doktorsamtalen och hur fullständigt tokigt det kan bli när man har Aspergers. Vi har inte bara rättshaveristbeteendet i oss, utan också doktorshaveristbeteendet. (Se där jag värpte ett nytt bra begrepp, som kanske kan vara till användning 😉 .)

Jag övar på att berätta om min ADHD-diagnos

17 december 2009 6 kommentarer

Jag har börjat berätta för folk att jag har ADHD. Det känns läskigt, men det är ofrånkomligt. Visst vet de närmaste, men detta faktum är inget allmängods än så länge. Det är som man säger i amerikanska actionfilmer: ”on a need to know-basis”. Min man och mamma vet, syskon, några nära vänner, min psykiatriker, husläkare, psykolog. Min chef vet och några nära kollegor. Och så ni så klart, som läser. Men ni vet ju inte vem jag är irl, eftersom jag skriver under pseudonym.

Det är faktiskt nu mer än ett år sedan jag fick min ADHD-diagnos. Inget omvälvande just då. En del i ett annat halvdramatiskt skeende. En pusselbit, en förklaring. Inget waow, inget ”vad skönt – nu förstår jag”. Snarare ett: hm, och vad gör jag nu? Det har varit en mödosam vandring, att lära om. Största vinsten är att min man faktiskt förstår mig väldigt mycket bättre nu. Varför jag behöver anpassningar i livet.

Idag upplever jag att jag fattar och kan diagnosen både generellt och hur ADHD:n yttrar sig när det gäller mig. Så pass bra att jag är redo att hålla föredrag om det för en sluten krets. Mycket av detta beror på mitt botaniserande i mig själv med hjälp av psykopompen, min läkare, med min man som bollplank, sökandet på nätet och inte minst bloggandet och mötet med er som kommenterande läsare (speciellt ni damptanter). Faktum är att ni som bloggar och kommenterar här hos mig har hjälpt mig vidare i att omvärdera min identitet. Tack ska ni ha!

Häromdagen berättade jag att jag har ADHD för en sjuksköterska på vårdcentralen. Även om vårdpersonal i ett mer allmänt sammanhang mentalt studsar vid en sådan information, visar de det mycket lite. Det här är vanligt. Även vårdpersonal saknar kunskaper och dras med fördomar. Vederbörande säger ingenting och detta är avslöjande. (Någon är på sin vakt.) Ni andra damptanter, ni vet ju hur vi är. Vi har en enorm förmåga att registrera det andra inte ser/hör. Vi läser av direkt. Vi har noterat ansikstuttryck, kroppsspråk, ordval osv på några sekunder. (Sedan är det möjligt att vi lägger till lite extra krut i vår tolkning, men på det stora hela brukar magkänslan vara helt rätt.) Vi borde faktiskt få Nobelpriset i intuition.

Vet att det kanske låter fånigt att jag inte är mer öppen. Har ett rejält kontroll- och integritetsbehov. På gott och ont, kanske. Jag har inte kommit så långt att jag tutar ut: by the way – jag har ADHD. Står kvar i neurogarderoben, men dörren är numera på glänt. Ett framsteg?

Inte högt i tak hos adhdkvinnor.se

14 november 2009 27 kommentarer

plutmunBilden av oss ADHD-kvinnor eller damptanter som grupp, och speciellt mediebilden av oss, är tydligen också ett brännbart ämne. Lina/Antigone uppmärksammade mig precis på att hon nu stängs av från ADHD-kvinnor.se:s forum. Hon hade där skrivit en ärlig presentation av sig själv med personliga tyckanden om det tillrättalagda och ensidiga sätt ADHD-kvinnor generellt börjat framställas på i media. De här åsikterna passar tydligen inte den agenda som ADHD-kvinnor.se har. De känner sig uppenbarligen kritiserade. Detta mail skickade Kajsa Söderstrand, en av de ansvariga för webbplatsen till Lina/Antigone.

”… du får inte skriva som du gör på forumet Det här är vår sida och vi har en bestämt syfte och agenda. Redigera, helst ta bort och skriv om annars gör jag det och stänger av díg. Vi har inte den tonen  på vår sida inte mot nån.

du får kritisera oss hur mycket du vill på din blogg men inte här på det sättet. Har jag inte hört av dig inom 24 timmar så raderar jag både dig och ditt konto”.

Har läst vad Lina/Antigone skrivit och tycker inget av det är hårresande eller ”olämpligt” (eller enligt webbplatsens språk: stötande eller nonsens) – om än dyster läsning. Jag har också försökt hitta något om vilken målsättning och agenda ADHD-kvinnor.se har på deras webbplats ”för slarvmajor”. Hittar faktiskt bara följande formulering: ”Målet är att skapa debatt och en plattform att föra debatten på som är oberoende.” Det här låter ju jättebra och debatt borde ju betyda att ordet är fritt, eller?

Så här skriver Lina angående avstängningen på sin blogg: ”ADHDkvinnor.se gör precis som det som ADHD personer möter och kämpar emot dagligen – de knuffar ut den som inte passar in- ….dvs ”sånna” som jag….”

ADHD-kvinnor.se startades och drivs av Kajsa Söderstrand och Marianne Berglund. (Kajsa och Marianne kunde man nyligen se på TV, i Fråga doktorn, som jag nyligen skrev ett inlägg om.) I samband med starten skrev de ett debattinlägg i Svenska dagbladet, där de formulerar sig så här om att starten av webbplatsen: de vill väcka uppmärksamhet och ställa krav. Återfinner tyvärr inte den berömvärda kravlista i sju punkter (på ADHD-kvinnor.se), som Kajsa och Marianne  lämnar i debattinlägget och som absolut skulle underlätta livet för oss med ADHD.

Nu vill jag återkomma till det jag började prata om i detta inlägg, nämligen bilden av oss. Lina/Antigone är vrång över den tillrättalagda och vinklade bilden av de gulliga tankspridda slarvmajorna. Hon är arg över att ingen pratar om vilka sorgliga konsekvenser ADHD hos mammor kan ha och som hon själv upplever att den egna ADHD:n fört med sig för hennes barn.

Jag förstår fullständigt. Det är nödvändigt att prata öppet om det och ge en bred och diffrentierad bild. Vi ADHD-kvinnor delar det neuropsykiatriska funktionshindret och symptomen som gör det svårt för oss att vara och funka som andra. Men, och detta tycker jag är viktigt, det ser också olika ut i olika familjer. Detta har jag tjatat om många gånger. ADHD:n ger inte samma hemska konsekvenser för alla även om riskerna för missbruk, samsjuklighet, ekonomiskt obestånd, arbetslöshet, förtidspension och utanförskap är stora. Det är därför det är så viktigt att vård och strategier för behandling och hjälp finns och blir jämlik i alla landsting och kommuner.

Att vi pratar om vad ADHD är och de personliga konsekvenserna (eller nyttan) av den är absolut nödvändigt. Det gör jag här, även om jag inte är redo att kliva ur garderoben än. Riskerna med att ge en bild av oss som väldigt duktiga och kapabla, motverkar sitt eget syfte. Då lär vi inte få hjälp alls. Vi kämpar och det krävs en himla massa energi och strategier bakom att framstå som duktig och normal. En sak måste jag understryka som slutkläm: jag känner mig inte attraherad av att ingå i ett kollektiv där jag tvingas gå med på att beskrivas på ett speciellt vis, för att få vara med.

(Uppdaterat 23 november:) Läs vad andra på ADHD-kvinnor.se och Fröken F skriver om i detta ämne.

Som det kan bli

12 november 2009 4 kommentarer

hinderOj, vilken aktivitet det varit här. Många besök och kommentarer blev det i samband med mitt förra inlägg. Bokstavsdiagnoser är ett hett ämne som många vill debattera, inte minst vi själva. Lägg till begreppet föräldraskap och väldigt många börjar tycka till. Ingen vill väl kallas för dålig förälder. Och jag tror inte att Truthandfiction som med sitt inlägg: Ta ansvar för bövelen, startade debatten förstod hur upprörda och missförstådda många med neuropsykiatriska funktionshinder känner sig, igen och igen. Kanske hade hon då tänkt efter och formulerat sig annorlunda. Vem vet.

Bloggosfären är oändlig. Skickar man ut sina taggar fångas de upp av dem som är särskilt intresserade. De kan vara många fler än man tror och alla är inte snälla. Tyvärr gör internet att människor känner sig osynliga och känner att de kan uttrycka sig i full frihet utan begränsningar. Det gäller både de som skriver inlägg och kommentarer. Visst får vi vara frustrerade, arga och debattera, men att sprida hat omkring sig hjälper knappast. Det är dessutom olagligt. Tyvärr är det väl så att vi med bokstavsdiagnoser är impulsiva och exploderar. Och då kan det hända det tråkiga saker, innan bromsen hinner slå till. Man säger saker i affekt som man inte skulle ha gjort om man kunnat sansa sig lite innan. Detta är en del av diagnosen ADHD. (Har man Tourettes syndrom kan det bli en massa könsord dessutom, vid rätt/fel förutsättningar.) Det har drabbat Truthandfiction. Inte okej!

Jag tycker att det är härligt att så många kloka, tålmodiga och välformulerade damptanter, som trots ADHD-ilska och hyperaktivitet, i debatten lyckats förmedla sina erfarenheter och sin vardag med ADHD till t.ex Truthandfiction – i hopp om att öka förståelsen kring hur det är att ha ADHD. Antigone/Lina, Tant Vass, Tant Rasch (här hos mig) m.fl. Förstod att detta skulle inträffa – därav mitt inlägg.

Många av oss med bokstavsdiagnoser klarar att få ihop livspusslet ganska bra genom olika tekniker och hjälpmedel – andra misslyckas gång på gång trots hjälp och stöd. Så här är det. Och ja, i vissa fall blir barn lidande (speciellt om en multiproblematik finns med i spelet) – och ja, det är förfärligt. Därför har skolpersonal och kommunala tjänstemän anmälningsplikt. Barn ska inte fara illa oavsett om det beror på en förälder med ADHD eller inte. Det har Truthandfiction helt rätt i. (Det var inte det som upprörde – utan det var attityden och fördomarna.) En och annan glömd gympapåse i livet tror jag spelar mindre roll. ”Normala” föräldrar i karriären misslyckas ofta med detta också. Liksom frånskilda föräldrar som inte pratar med varandra. Självklart måste man då fundera över sina prioriteringarna, om man förmår.

När man blir förälder förändras ens världsbild delvis. Plötsligt handlar allt inte bara om en själv. Det är någon annan som behöver ens villkorslösa kärlek för att kunna klara sig tills dess han/hon står på egna ben. Barnet behöver vägvisning och omsorg. Som förälder börjar man fundera allt mer över sådant som tidigare var självklart. Sådant som hade hög prioritet innan, blir plötsligt helt betydelselöst. Man börjar ruta in sitt liv för att det blir enklare så (för alla). Man blir tråkigare och tråkigt är inte så tokigt faktiskt. (Vi som har ADHD har verkligen så svårt för detta – det är en prövning ska jag säga.) För att kunna ha kul, måste man kunna ha tråkigt. (Klyschigt men sant.) Och man börjar ifrågasätta sina tidigare åsikter och handlande – man ska ju framstå som en förebild. Och hur är man då? Har man haft tur har man haft bra vuxenförebilder att härma.

En sak är säker: föräldraskapet gör de flesta av oss ödmjuka. I alla fall om jag ska tala för mig själv. Och man inser att saker inte är fullt så enkla som man en gång trodde. De höga ideal man haft går sällan att göra verklighet av helt och fullt. Dygnet har bara 24 timmar, man måste tjäna pengar för att föda en familj och allt blir inte alltid som man tänkt sig – man måste ta hänsyn till både människor och förvecklingar eller problem som plötsligt seglar upp. (Allt går inte som planerat och med ADHD i kroppen särskilt, är det svårt att ha en plan B. Jag försöker trots oöverstigliga problem frenetiskt genomföra plan A, även om det mest rationella vore att överge den. Ser inte skogen för alla träden.)

Jag vet att innan jag blev förälder tänkte att ”varför gör de inte bara så”, när jag på håll iakttog vänner och bekantas sätt att lösa sina konflikter med barn. Sedan har jag gjort mina egna erfarenheter tillsammans med min fantastiska livskamrat. Att skaffa barn var ingen självklarhet för någon av oss. Vi gjorde det sent och med varandra – det är vi nöjda med. När det gäller uppfostran och coaching av den yngre generationen är vi nästan helt överens i allt. Vi är uthålliga (ja, faktiskt även jag som har ADHD är uthållig med de viktiga grejerna, fast det händer att jag ”bryter ihop” och dampar när orkan tryter och stressen är närvarande), vi pratar mycket med varandra, är inte konflikträdda och respekterar varandra – det är stora plus. Men visst grälar vi. Speciellt när vi blir trötta, pressade och kommunikationen brister. Det är detta som är livet. Och vi har haft en tung period nu i samband med att min ADHD-diagnos kom.

Med detta vill jag nog mest säga att man som förälder inte ska gå och rannsaka sig själv och hela tiden ha dåligt samvete för alla små tillkortakommanden. Tagga ner på de höga (overkliga) idealen – de skapar mest stress, press och otrivsel för hela familjen. Säg till dig själv som min svärmor brukar säga, då jag i onödan gråter över spilld mjölk: It could be worse, you could be dead.

”Fråga doktorn” pratade suddigt om ADHD

09 november 2009 11 kommentarer

tv-illIkväll kunde den som gillar att titta på SVT-programmet Fråga doktorn lära sig mer om ADHD. Eller kunde man förresten? Nä inte mycket, tyvärr.

Inslaget om ADHD började med att en reporter går ut på stan och undrar om folk vet vad ADHD är. En del försöker vara duktiga och vara politiskt korrekta genom att ”säga” rätt och ofarliga saker. Andra ger den definition som bruklig är: stökiga pojkar i skolan som inte kan sitta still och som förstör. En person svarar och säger (till reporterns stora förvåning) att han själv har ADHD. Hur é dé då, frågar reportern. Ja, vad för svar får på en oförberedd fråga från en person som har problem med uppmärksamhet, impulsivitet och hyperaktivitet. Man svarar helt enkelt helt ostrukturerat och lite olika saker man kommer på i farten utan att tänka efter innan, men framför allt i stil med att det varit ett helvete. ”Hoppas barn som växer upp nu och har ADHD, har det bättre.”

Efter detta tar intervjun och presentationen av ADHD-kvinnorna Kajsa Söderstrand och Marianne Berglund vid, som berättar om hur de tycker att det är att ha ADHD. Jag får veta att Kajsa och Marianne ansetts vara glömska slarvmajor, svarta får och inte passat in. Ett par exempel från vardagen läggs fram som bevis för detta: stökiga köksskåp, ourplockade diskmaskiner, svårt att anpassa sig på jobbet osv. De nämner också i förbifarten (ialla fall uppfattar jag som känner till den) den utmärkta artikelserien i Svenska Daglbadet om vuxna med ADHD, som till slut fick dem att förstå. Programmet ebbar ut och jag är inte mycket klokare.

Jag undrar nu: var tusan tog all fakta vägen? Eller hänvisningen till fakta för den som vill veta mer? Inte ens vad ADHD står för blev ju korrekt. Man kan ju inte förvänta sig att intervjupersonerna ska stå för hela faktabiten, speciellt inte med ADHD i bagaget. De behöver stöd och struktur. Dåligt SVT. Jag är besviken. Och det är inte ert fel Kajsa och Marianne, det vill jag säga. Fråga doktorn-redaktionen borde ansträngt sig lite mer. Det hela blev väldigt suddigt.

Vill du läsa mer om Kajsa och Marianne, så driver de både hemsida och bloggar. Här hittar du artikelserien om kvinnor med ADHD, dvs om oss damptanter.

Läs också vad Bejbi/Lina tyckte om programmet.

%d bloggare gillar detta: